Den irländska rebellmusiken letar sig tillbaka många århundraden och har under de senaste 10 åren fått ett rejält uppsving. Idag har den ett starkt fäste i Glasgow men finns även i USA, Australien och givetvis på Irland där The Wolfe Tones som bildades 1963 spelar än idag. I den här delen tar vi en titt på 50- och 60-talet.
Irländsk rebellmusik är folksånger med texter som framför allt tar upp den irländska historien och kampen mot förtryckarstaten England. Texterna har förändrats genom åren allt eftersom historiens tänder tagit nya tuggor. Från att ha handlat om de gamla frihetskämparna och väpnat uppror mot England till att belysa konflikten på Nordirland och besjunga de nya frihetskämparna.
Musiken är ofta starkt nationalistiskt och visar ett stöd för IRA och Sinn Féin. Det ska sägas att den här formen av irländsk nationalism betyder något helt annat än den nationalism vi är vana att se i Sverige av högerextrema grupper. De irländska nationalisterna vill se ett enat och ofta socialistiskt Irland.
1956 gavs en av de första skivorna med irländsk rebellmusik ut. Det var The Clancy Brothers & Tommy Makem som släppte albumet ”The Rising of the Moon” på sitt eget bolag Tradition Records. Flera av låtarna härstammar från 1700- och 1800-talet. En av låtarna handlar om IRA-medlemmen Kevin Barry. Han var bara 18 år när han hängdes 1920 och sista versen är talande för hur de irländska martyrerna är lojala ända in i döden
Another martyr for old Ireland,
Another murder for the crown,
Whose brutal laws may kill the Irish,
But can’t keep their spirit down.
Lads like Barry are no cowards.
From the foe they will not fly.
Lads like Barry will free Ireland,
For her sake they’ll live and die.
Under 60-talet bildades många nya folkband som blandade traditionella irländska visor med rebellåtar. Ett av de största banden är The Dubliners, de bildades 1962. Precis som The Clancy Brothers härstammar flera av deras låtar från gamla tider. En av dem är A Nation Once Again som skrevs av Thomas Osborne Davis i mitten av 1800-talet. Första versen beskriver ett hopp om att Irland åter ska bli enat.
When boyhood’s fire was in my blood
I read of ancient freemen,
For Greece and Rome who bravely stood,
Three hundred men and three men;
And then I prayed I yet might see
Our fetters rent in twain,
And Ireland, long a province, be
A Nation once again!
The Dubliners är förmodligen det mest framgångsrika av alla irländska band. De har gjort åtskilliga turnéer även utanför Irland och drar fulla hus var de än spelar. Men när det handlar om rebellmusik är det Wolfe Tones som ligger i täten. De bildades 1963 och har släppt mängder av singlar och album. Namnet kommer från Theobald Wolfe Tone, en av ledarna bakom det irländska upproret 1798. Wolfe Tones har influerat många av dagens rebellband och artister. En av deras mest populära låtar är Let the people sing, den spelas alltid innan Celtics matcher. Då framförd av Johnny Mac And The Faithful.
Wolfe Tones har starka kopplingar till fotbollslaget Celtic från Glasgow. När klubben fyllde 100 år skrev de låten Celtic Symphony, en låt som har blivit kontroversiell då den anses vara pro-IRA. Det är dessutom en sång som Celtics supportrar alltid sjunger på läktarna. Den brukar inte bli väl mottagen vid lagets bortamatcher, framför allt inte mot lag som har lojalistiska kopplingar. Hemmapubliken brukar uttrycka sitt ogillande kraftigt. Det är främst slutet av refrängen som många reagerar på.
Graffiti on the walls just as the sun was going down,
I seen graffitti on the walls – of the Celts, of the Celts
Graffitti on the walls that says we’re magic, we’re magic,
Graffiti on the walls – Graffiti on the walls
And it said: Oh ah up the Ra, oh ah up the Ra
Utöver nämnda band har Dominic Behan haft en stor betydelse för den irländska rebellmusiken. Som ung var han medlem i IRA’s ungdomsorganisation Fianna Éireann. Han var dessutom poet och fick sina första alster publicerade i organisationens tidning Fianna: the Voice of Young Ireland. Men det var som låtskrivare han blev mest känd. Under sin livstid gav han ut över 450 låtar. Dominic var för övrigt bror med författaren Brendan Behan.
En av de låtar som Dominic Behan ligger bakom är Come Out Ye Black And Tans. Den har spelats in av väldigt många band och har på senare tid blivit riktigt populär bland de som spelar irländsk folkpunk. Textens innebörd har flera lager, dels handlar den om den irländska kampen mot England men även om britternas härjningar runt om i världen. Black And Tans var en brittisk polisstyrka som ofta bestod av ex-soldater. De skickades till Irland av Churchill för att med våld slå ner den växande republikanska rörelsen på 1920-talet.
I was born on a Dublin street where the Royal drums do beat
And the loving English feet they tramped all over us,
And each and every night when me father’d come home tight
He’d invite the neighbors outside with this chorus
Come out ye Black and Tans, come out and fight me like a man,
Show your wife how you won medals down in Flanders,
Tell them how the IRA made you run like hell away
From the green and lovely lanes of Killashandra.
Come tell us how you slew them poor Arabs two by two,
Like the Zulus they had spears and bows and arrows,
How you bravely faced each one with your 16-pounder gun,
And you frightened them poor natives to their marrow.
Några andra artister och skivor från den här perioden:
Glenfolk Four – The relics Of Oul’ Dacency (1964)
The Go Lucky Four – Irish Capers (1967)
The Freedom Fighters – Irish Rebel Songs (1967)
Eugene McEldowney – James Connolly the Irish Rebel (1968)
The Flingels – Ireland awake! – Irish rebel songs (1969)
Nästa del kommer att handla om de händelserika åren på 70 och 80-talet. Det var då konflikten på Nordirland tog sin fart. 1972 inträffade Den blodiga söndagen och 1981 inleddes den stora hungerstrejken. Det är händelser som gett upphov till många nya rebellsånger
Nedan följer en Spotify-spellista med de låtar som nämnts samt ett par till som skrevs eller spelades in under 50 och 60-talet.
