Imperier – uppgång och fall

Genom historiens gång har imperier uppstått. Och de har rasat samman.

Till exempel har vi haft Mongoliska kejsardömet under 1200- och 1300-talet där Djingis Khan såg erövring som sin livsuppgift.

Vi har haft det Osmanska riket från ca år 1300 fram till början av 1900-talet.

Vi har sett Spanien/Portugal som erövrat så gott som hela Syd- och Centralamerika och Mexico, samt stora delar i Afrika och Asien från slutet av 1400-talet och fram till 1975.

Och vi hade det väldiga Romarriket under 500- och 400-talet f Kr.

Och det Ryska kejsardömet från början av 1700-talet fram till 1917.

Hitlers dröm om det nazistiska 1000-åriga riket dog efter bara några år.

Ja listan över olika imperiers uppgång och fall kan göras lång.

Och deras historia har varit grym och blodig.

Men störst av alla imperier var det Brittiska imperiet.

När det stod på sin höjdpunkt åren efter första världskriget sträckte det sig över 36 miljoner kvadratkilometer. En siffra som inte säger så mycket. Men tittar man på kartorna över detta imperiums utbredning ser man dess enorma geografiska omfattning. Inom Brittiska imperiet levde 25 procent av världens befolkning.

Imperiebygget började i begynnelsen av 1600-talet när engelska nybyggare började korsa Atlanten. Tack vare en överlägsen flotta växte man snabbt.

I mitten av 1700-talet krigade England och Frankrike om makten över världshaven och de fjärran kolonierna

Imperiet spred sig, till Nordamerika/Kanada, till Indien, till Australien och Nya Zeeland. Under 1800-talet vann man “kapplöpningen” med övriga europeiska kolonialmakter genom att erövra mest land på den Afrikanska kontinenten.

Man kan säga att första världskriget också var ett “omfördelningskrig” där de europeiska kolonialmakterna krigade om herraväldet över kolonierna i Afrika.

Det finns ett talesätt som beskriver utbredningen av det Brittiska imperiet: “Solen går aldrig ner över det Brittiska imperiet”.

Man sa också att “Indien var kronan i den imperiska juvelen”.

Redan som liten har jag varit intresserad av geografi. Jag läste kartböcker och jag snurrade på jordglobar. Efter att min mamma dog har jag övertagit den gamla slitna geografibok hon hade när hon började folkskolan 1923.

Jag reagerade på en del saker i den kartboken. Länder på den Afrikanska kontinenten hette “Brittiska Östafrika”, “Franska Västafrika”, “Italienska Libyen”, “Portugisiska Angola”, “Belgiska Kongo” och så vidare. Hela Afrika tycktes “tillhöra” olika länder i Europa.

I kartboken finns också “Brittiska Indien”. Söder om “Brittiska Indien” ligger “Ceylon”, som var britternas namn på det som nu är Sri Lanka.

Det var inte ovanligt att imperialisterna döpte om de länder de erövrade. Till exempel fick Zimbabwe heta “Rhodesia” efter den brittiske erövraren Cecil Rhodes.

Nu har det Brittiska imperiet rasat samman, även om en del forna kolonier fortfarande, i någon formell mening, lyder under den brittiska drottningen. En del av dessa forna kolonier har fortfarande Englands flagga infogad i sina egna flaggor. Så ränderna har ännu inte gått helt ur. Jag har för mig att Australien för ett tag sedan skulle folkomrösta huruvida man skulle ha den Engelska flaggan kvar i sin egen flagga, eller inte.

Jag hajade också till när jag googlade uppgifter om det Brittiska imperiet och hittade en skönhetstävling, “Miss British Empire”. Är det någon slags “nostalgi” som gör att man har skönhetstävling där man drömmer sig tillbaka till tiden då imperiet var som starkast?

Ska man se det som ett “fall framåt” när segraren för 2018 åtminstone kommer från Sri Lanka – och inte från “Ceylon” som var britternas dåtida namn på landet?

När man tittar närmare på de bilder över Brittiska imperiet så slås jag över dem människosyn som tycktes råda då – och som kanske fortfarande råder.

I de tecknade bilderna över imperiet ser man att det tydligen är ärofullt och helt i sin ordning att kriga sig till andra människors områden, att ta dem som slavar, som tjänstefolk och undersåtar, att behandla dem som boskap och att stjäla deras naturtillgångar.

Kolonisatörerna ska till och med bäras i bärstolar för att visa vilka som är “härskare” och vilka som är “undersåtar”.

Ni som läser det här. Gå gärna in och titta noga på bilderna och fundera över vad det är för “budskap” som förmedlas.

Det talas också om att det är viktigt att “göra upp” med sitt förflutna. Att man ska rannsaka sina gärningar, lära av historien för att inte begå samma “misstag” igen.

Undrar just hur långt man har kommit i England för att “göra upp” med sin koloniala människosyn och sitt “ärorika” koloniala arv.

Text & Foto:
Rolf Waltersson

Liknande artiklar: