Hur ser vi som socialistiska internationalister på “Sverige-Turkiet-konflikten”?

Något som nu beskrivs som en kris mellan Sverige och Turkiet har blossat upp. I Turkiet är regeringens vrede stor över vad den beskriver som kränkningar av Turkiets president, rasism mot turkar, islamofobi och stöd till ”terrorister”. Erdoğan stärks i sin vägran att släppa in Sverige i NATO. Den svenska tidölagsregeringen kryper å sin sida lismande för Sultanen i Ankara.

Hur står demokratiska socialister i förhållande till allt detta? Det är väldigt olika aktioner som genomförts i Sverige riktade mot Turkiet. Så låt oss bena upp problematiken.

För det första har vi de demonstrationer som sedan en tid tillbaka genomförts av kurdiska organisationer i samarbete med progressiva krafter i Sverige. Dit får också räknas den upp och nedhängda Erdoğan-dockan. Dessa aktioner har varit riktade mot den turkiska regimens förtryck av den kurdiska befolkningen och krigshandlingarna mot den kurdiskstyrda enklaven Rojava i norra Syrien. Erdoğan-regimen har krävt att svenska regeringen ska straffa dessa demonstranter och till och med talat om aktionerna som bevis på terroristisk aktivitet i Sverige riktad mot Turkiet. Sådant prat måste avfärdas som struntprat.

De kurdiska organisationerna PYD och PKK kämpar mot den turkiska statens förtryck. Det är kurderna som förnekas nationella, demokratiska och sociala rättigheter. PKK är inte ens för ett avskiljande från Turkiet utan för demokratiska rättigheter inom den nuvarande statens gränser.

Det måste bli ett slut på den av USA, Turkiet och EU påhittade stämplingen av PKK som terrorister. Det är i stället den turkiska staten som genom perioder av militärdiktatur, massförtryck, avrättningar och ohämmade fängslanden av oppositionella utövat terror.

De protester som genomförts i Sverige, organiserade av kurderna och progressiva organisationer i Sverige, har varit fullständigt berättigade och måste stödjas av alla anständiga krafter. Att aktionerna dessutom satt en käpp i hjulet för Sveriges integrering i krigsmaskinen NATO har ju varit en ytterligare positiv effekt.

Den Koran-bränning som organiserats av den rasistiske och högerextreme dansk/svenske politikern Rasmus Paludan är något helt annat. Paludan har gjort hets mot invandrare och speciellt muslimer till sin livsuppgift. Både i Danmark och Sverige har han ägnat sej åt att offentligt bränna Koranen. Och vid ett tillfälle dessutom lindat in Koranen i bacon.

Han försöker nu utnyttja kritiken mot den turkiska regeringen till att sprida sin rasism och sin anti-islamism. Statsminister Ulf Kristersson anser att det ingår i yttrandefriheten att bränna Koranen, även om han för att blidka Erdoğan (och därmed få denne att släppa in Sverige och Finland i NATO) påpekar att det inte är lämpligt. Det påpekandet hörde vi inte när Paludan 2022 gjorde sin turné runt till invandrartäta bostadsområden, för att därstädes vräka sitt förakt över människorna där.

Att bränna böcker har inget med försvar av yttrandefrihet att göra. Att bränna böcker är en markering mot yttrandefrihet. I förlängningen kan resultatet bli bokbål. Som ju genomfördes av Paludans meningsfränder i Tredje Riket under trettiotalet.

Att den turkiska regeringen vänder sej mot koranbränningen får inte förhindra att vi vänsterkrafter utifrån en helt annan demokratisk vinkel också reservationslöst och kraftfullt fördömer Paludans rasistiska och auktoritära provokationer.

En knepigare fråga är Flammans tävling där man vill ha in satirteckningar som skändar turkiska flaggan. Den turkiska flaggan är inte en exklusiv symbol för Erdoğan-regimen. Många inom det turkiska folket ser flaggan som sin och upplever kampanjen som rasistisk och riktad mot turkar.

Det är förvisso så att kampanjen lanseras som inspirerad av Carl Johan De Geers 60-tals-teckning “Skända Flaggan” som var en protest mot svensk militarism och svensk överklass . Det var en progressiv och bra kampanj.

Men det blir annorlunda när man gör en kampanj mot ett annat lands flagga, speciellt som det i Sverige finns rasism och islamofobi riktad mot invånarna i detta land. Vi förstår att tanken är att kampanjen ska uppfattas som riktad mot Erdoğan och aggressiv turkisk nationalism och att den ska försvåra Sveriges anslutning till NATO. Vällovliga målsättningar. Men den riskerar att inte bli en pricksäker kampanj, den riskerar att slå mot människor som vi inte vill slå emot. Mot vanliga arbetande turkar som vi vill dra bort från Erdoğans aggressiva nationalism. Och mot muslimer i allmänhet.

Vår ledstjärna måste alltid vara den internationella solidariteten i kampen för en anständig värld. Därför måste alla krafter som främjar etnisk splittring och uppkomsten av folkhat konsekvent bekämpas. Den kamp som är nödvändig för att utplåna förtryck och krig måste med nödvändighet ta sig formen av klasskamp.

Vilket innebär att arbetarrörelsens urgamla och grundläggande paroll – Proletärer i alla land: Förenen eder! – har lika stor aktualitet som någonsin.

Socialdemokraterna i Göteborg hade denna affisch inför Första Maj 1900. Affischen var framställd på tryckeriet Framåt. Förlagan var säkert internationell. Klasskampsbudskapet och framtidsvisionen som bilden förmedlar är svårligen  förenliga med dagens låtsassocialdemokratiska partilednings ståndpunkter.

Paludans koranbränning spelar Erdoğan i händerna. Även Flammans kampanj riskerar att göra det. Låt oss därför trappa upp den kamp som direkt stöder kurderna och demokratiska rättigheter för alla i Turkiet. Låt oss visa på att Paludans aktiviteter inte har något med vår kritik av den turkiska regimen att göra. Det kan vi bland annat göra genom att kräva att offentlig bränning av judiska, muslimska, kristna och andra religiösa riktningars skrifter skall klassas som hets mot folkgrupp. Och därmed vara förbjudet.

Ledarredaktionen,
eFOLKET

Läs också: “Där man bränner böcker bränner man snart också människor” i eFOLKET 2022-04-18.

Liknande artiklar