Riksdagsledamoten Sara Karlssons avhopp i protest mot partiledningens kuppartade beslut i flyktingfrågan, stark intern kritik mot vapenexporten till krigförande diktaturer, förundran över märklig och svindyr missilimport från USA, ilska över ett havererat pensionssystem, privatiseringar och individuell, godtycklig och splittrande lönesättning på arbetsplatserna, protester mot ökande klyftor, och upprördhet över regeringsinitiativ till urholkning av strejkrätten – i linje med det så kallade näringslivets och moderaternas krav – är några exempel på hur en motsättning mellan höger och vänster inom den svenska socialdemokratin blir allt tydligare.
När nu den förre ministern Pierre Schori offentligt kritiserar krigsministerns regeringens senaste överenskommelse med Trump och Pentagon, om ett fördjupat militärt samarbete, är detta ytterligare ett exempel på hur partiledningens högerkurs möter motstånd. Och ytterligare ett exempel på att kritikerna inom partiet nu tycks mena att att det är nödvändigt att leverera kritiken offentligt.
Det senare är säkert ett uttryck för att många inom partiet anser att det är så toppstyrt att kritik som hålls internt är meningslös. Intern kritik tenderar att kvävas och ignoreras.
Närmandet till militäralliansen Nato, där Sverige nu är i praktiken medlem, och det i många socialdemokraters ögon provocerande kryperiet för USA, förknippas i debatten särskilt med Peter Hultqvist. Det kan inte förstås uteslutas att den svenske krigsministern har särskilda och inte helt kända bindningar till Pentagon – att han är ett slags inflytelseagent för USA-administrationen. Men militaristen Hultqvist ligger naturligtvis inte ensam bakom strävandena att knyta Sverige till det stormaktsblock som domineras av USA. Uppenbart har han ett starkt, för att inte säga entusiastiskt stöd från de borgerliga partierna, storbolagsdirektörer, kapitalägare och det militära etablissemanget.
Kursen bort från alliansfriheten och självständigheten står uppenbart och totalt i strid med den linje som förknippas med namnet Olof Palme, och oppositionen mot den nya kursen är inom partiets ”gamla garde” betydande.
Också bland partiets partiets yngre medlemmar tilltar protesterna. Medvetenheten om att stormakten USA sedan lång tid gjort till rutin att använd sin militär och sitt inflytande till att, när det passar USA:s mäktiga ekonomiska och politiska elit, störta demokratier, ingripa i valprocesser och angripa med vapenmakt finns också bland medlemmarna, gamla som unga, inom (S). Därför fungerar det inte att dra propagandaklyschorna om USA-administrationen som “frihetens och demokratins osjälviska understödjare”. Kritiken kommer förmodligen att tillta. Om den inte kvävs genom auktoritär ordergivning och ultimatum från partiledningens sida. I så fall kan faktisk en splittring av partiet bli följden. Etablerade stora socialdemokratiska partier har under de senaste åren kollapsat på löpande band. Ett tydligt undantag är Labour i Storbritannien. Ett parti som med sin ledare Jeremy Corbyn inlett rättning vänsterut; och ett parti där anti-militarismen är ett av de viktiga riktmärkena.
Tomas Widén
