Pär Salander uppmärksammar i detta debattinlägg den häpnadsväckande världsfrånvändhet och servilitet som präglat de svenska medierna i behandlingen av regeringens ansökan om medlemskap i NATO.
Pär Salander är professor i socialt arbete vid Umeå universitet, och medverkar regelbundet i eFOLKET med kommenterande artiklar och analyser i utrikespolitiska frågor.
*****
Sveriges Nato-ansökan hade inslag av kupp-metodik. Den socialdemokratiska regeringen och partiledningen ville inte ha en Nato-debatt inför valet. En ansökan som på ett avgörande sätt kan förändra Sveriges varande i ett internationellt perspektiv genomdrevs på några månader. Ett brott med en tradition som brukats i andra stora frågor som till exempel. kärnkraften, EU och euron. Public service hjälpte dessvärre till genom att i stort abdikera från sin fristående kritiska uppgift.
I stället för granskande journalistik kring innebörden av ett medlemskap begränsade man sig till att springa efter och tafatt fråga “vad händer nu?” I och för sig granskades Turkiet, men det var Erdogan själv som satte Turkiet på medias agenda genom att kräva utlämnandet av 73 kurder bosatta i Sverige. Den kritiska granskningen av innebörden av Nato-medlemskap kvarstår därför.
Det är nämligen inte bara Turkiet som allianspartner som bör skärskådas. Det är tankeväckande att Natos självklara ledare och agendasättare USA inte på något sätt granskas i detta sammanhang. Till skillnad från andra stormakter tycks USA ha en aura av godhet över sig. Oavsett agerande så utsätts inte USA, som andra länder, för sanktioner.
Denna anomali har inte minst påpekats av Harold Pinter när han tog emot Nobelpriset i litteratur 2005:
USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och samvetslös, men väldigt få talar om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Detta är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer”.
Träffsäkert. Det är hög tid att vakna från denna hypnos och här har public service ett ansvar genom att ställa ett antal kritiska frågor till nya regeringsföreträdare när Sverige nu, kan man förmoda, knackar än hårdare på Natos dörr. Tillåt mig uppmärksamma public service på några förhållanden som i hög grad är viktiga att öppet diskutera:
Under detta sekel har USA och allierade, utan FN-mandat och under falska “universellt goda” motiv, satt Mellanöstern i brand i krig som krävt miljoner döda och lämnat Afghanistan, Irak och Libyen sönderslagna i kaos. Sverker Åström, tidigare FN-ambassadör menar att Irak-kriget “utan tvekan är det allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan efter andra världskriget”.
USA exporterar vapen till majoriteten av de länder som klassificeras som odemokratiska och mest till Saudiarabien, en av världens minst demokratiska länder som idag för ett krig i Jemen med en humanitär katastrof som följd.
USA har, delvis i samarbete med Nato-allierade, världsrekord i att intervenera i andra länders demokratiska valprocesser (vid mer än 81tillfällen sedan andra världskriget). Bidens ”Democracy Summit”-möte förra året kommenterades av The Economist med att: ”Det var USA:s maktintressen, inte de demokratiska värderingarna, som bestämde vem som skulle få närvara”.
Professor Mason Gaffney som noggrant studerat USA:s militära agerande, sammanfattar med att USA:s agerande inte styrs av försvaret av demokrati, utan:
USA:s militär ställer sig till förfogande för att stödja välvilligt inställda politiska ledare i utvecklingsländer och att straffa eller avsätta regimer som hotar amerikanska företags intressen”.
Listan kan göras lång, men avsättandet av den demokratiskt valde Allende till förmån för diktatorn Pinochet i Chile är ett känt exempel.
Israel är USA:s förlängda arm i Mellanöstern. Israel har genomfört mer än 2000 politiska mord på meningsmotståndare. En FN-kommission, flertalet människorätts-organisationer, den respekterade tidningen Haaretz’, och nu senast Sydafrikas regering menar att Israel utsätter palestinier för segregation och diskriminering i enlighet med Apartheidkonventionen. FN har fördömt Israels agerande i hundratals (!) resolutioner. Men med USA som garant behöver Israel inte bry sig.
Av detta inställer sig ett antal frågor: Är det etiskt/moraliskt försvarbart att söka sig till en allians under ledning av ett makt som återkommande begår krigsbrott och inte respekterar internationell lag; som beväpnar majoriteten av odemokratiska länder; som blandar sig i andra länders demokratiska val och störtar regeringar och som godkänner politiska mord och diskriminering, för att säkra sin egen “unipolära och globala dominans”, för att använda tidigare utrikesminister Wolfowitz ord.
Sverige söker nu medlemskap i det maktblock vars dirigent i demokratins vackra namn åstadkommit mest lidande och död under detta sekel. Utrikesminister Linde har deklarerat att Sverige accepterar “den avgörande roll som kärnvapen spelar”. Försvarsminister Hultqvist talar redan om ett fördjupat operativt samarbete med USA. Amerikanska B-52:or från Vietnamkriget övar redan med att fälla skarpa bomber i Norrbotten.
Vid medlemskap kommer Sverige än mer att tala USA:s tungomål och än mindre nedrustningens, kärnvapenmotståndets och tredje världens tungomål. Militären och vapenindustrin jublar. Nato-frågan är avgörande för vår politiska integritet och får inte smygas förbi utan bred genomlysning.
Det är därför ett demokratiproblem om public service inte vaknar och lever upp till den kritiskt reflekterande distans som skall vara dess signum. Det räcker inte med att fortsätta fråga “vad händer nu”?
Avslutningsvis rekommenderar jag Pinters Nobelföreläsning.
Pär Salander, Umeå
