Artikelförfattare Pär Salander tillhör eFOLKET:s redaktion.
Äntligen! En artikel i media (DN 16 aug) som inte bara talar om kriget i Ukraina i termer av Putins expansionism utan i stället, om än lågmält, söker problematisera ett politiskt sammanhang där också NATO är aktör.
Johan Wennström (JW), gästforskare vid Försvarshögskolan, utgår från den amerikanska historikern Mary Elise Sarottes bok som fokuserar på förhandlingarna 1990 mellan NATO och Ryssland kring Tysklands återförening. Det vi trodde skulle bli det kalla krigets slut. NATO lovade att respektera Rysslands säkerhetsintressen och att inte vandra österut. Men så blev det inte. Warzwapakten upplöstes och NATO har sedan dess inkluderat 14 östländer. När även Ukraina och Georgien kom på tal protesterade Putin högljutt. Där gick en röd linje.
JW antyder det något märkliga i att Sarottes bok inte uppmärksammats i Sverige.
Jag instämmer, men än märkligare kan jag tycka att ingen uppmärksammat den mycket produktive brittiske östeuropaforskaren Richard Sakwas publikationer och inte minst hans ambitiösa verk The Lost Peace – How the West Failed to Prevent a Second Cold War (Yale University Press, 2023).
Som titeln antyder menar Sakwa att väst har ett ansvar för att det kalla kriget inte tog slut. Grundtemat är detsamma som Sarottes, men Sakwa förmedlar ett vidare historiskt-politiskt perspektiv.
I korthet: I samband med förhandlingarna talade Michail Gorbatjov entusiastiskt om det kalla krigets slut, om ett nytt gemensamt Europa. Och i NATO-Russia Founding Act från 1997 skrevs också in att man skulle respektera varandras säkerhetsintressen. Men NATO, framför allt genom USA, tog strax avspänningstillfället och Rysslands svaghet vid Warzwapaktens upplösning som öppning för att i stället flytta fram sina positioner mot Rysslands gränser. För det ryska ledarskapet klingade överenskommelsen om ömsesidig respekt för säkerhetsintressen alltmer dränerad på sitt innehåll. Man förödmjukades och det kalla kriget var tillbaka.
NATOs Stoltenberg och USAs Blinken har emellertid båda förnekat att NATO-länderna lovat Ryssland att inte expandera österut. För den som är mer intresserad av sanningen rekommenderar jag dokumenten vid National Security Archives vid George Washington University. Där kan man läsa om hur NATO-ländernas ledare bedyrade Gorbatjov att det inte skulle bli aktuellt med östutvidgning.
Det är märkligt att NATOs öst-expansion idag, efter Rysslands invasion i Ukraina, överhuvudtaget inte problematiseras.
Det gjorde den däremot redan innan den börjat. George Kennan, den ledande arkitekten bakom USA:s kallakriget-politik, uttryckte 1990 att en utvidgning österut skulle vara ”ett misstag av historiska proportioner” och i ett brev till Vita Huset uttryckte sig 50 ledande amerikanska politiker och ambassadörer i liknande ordalag. Dessvärre blev de profetiska.
Deras varningar ignorerades precis som man nu ignorerat Putins uttryckta röda linje vid Ukraina och Georgien. Trots kriget i Ukraina beskriver NATO i sitt Strategic Concept 2022 östutvidgningen som “en historisk succé”. Sakwa däremot menar att “Putin har ansvaret för att ha tryckt på avtryckaren /…/ men pistolen var laddad av den europeiska säkerhetsordningens misslyckande”.
Den tidigare tyska förbundskanslern Gerhard Schröder och den dåvarande israeliske premiärministern Naftali Bennett sökte under våren 2022 medla mellan Ryssland och Ukraina. Båda har sedan förmedlat att man initialt såg förhoppningar om en uppgörelse, men när Zelenskij vände sig till väst (USA) så tog det hela slut. För en tid sedan så besökte Ungerns premiärminister Victor Orban Putin för att utröna möjligheter till medling. Kritiken från EU-ledningen var inte nådig.
Sammanfattningsvis ser inte väst och NATO att man har något som helst ansvar för den europeiska säkerhetsordningens sammanbrott utan allt faller på Rysslands expansionism. Därför finns det heller inget att förhandla om och då är det bara mer vapen och upprustning som gäller.
Media har inte förmått att kritiskt granska denna föreställning utan snarast kopierat den. Florian Zollman vid Newcastle University har för övrigt nyligen visat att detta genomgående är karakteristiskt för västliga media – man bortser från NATO-expansionen som en bidragande faktor till Ukrainainvasionen.
Det är hög tid för journalistiken att hitta sin integritet gentemot den politiska makten i denna synnerligen viktiga fråga. Det är dags att diskutera det politiska sammanhanget och NATOs del i detta sammanhang. Då blir också ord som förhandlingar, förtroendeskapande åtgärder och ömsesidig respekt åter användbara. Det är vi alla mer betjänta av.
Pär Salander
Umeå
