I detta debattinlägg ger Hans Norebrink sin syn på det kapitalistiska Kina, och resonerar om hur han nu ser på det han menar var hans felsyn i ett tidigare skede i livet.
*****
Kinas nyrika “röda” härskarklass
Som ung arbetare på 70-talet lockades jag inte av det gamla trista grå Sovjetunionen. Nej, det var entusiasmen och Maos Tjäna-folket-idealism som lockade. Men redan då roffade den nya “rödblodiga” parti-aristokratin åt sig mer makt, status, pengar, sex, resor, och bostadslyx än det vanliga folket.
Än värre blev det efter Mao, när den nye partipampen Deng tog makten och började återinföra kapitalismen på 80-talet – under slagordet “Några måste bli rika först”. Idag sitter högsta hönset Xi Jinping i den kinesiska makttoppen, vald på livstid. Och grusats har förhoppningarna att privat-kapitalismen skulle föra med sig mer frihet, öppenhet, samt på sikt ett liberalt flerparti-system och västlig demokrati.
På det ovanstående trodde det (senare skilda) kinesiska storkapitalistparet Desmond Shum och Whitney Duan, som ledde bygget av flygplatser, hotell och arkitektoniskt “vågade” byggnader i Kina. Som bollade med miljarder dollar, och kunde håva in affärsvinster på 200 000 dollar på ett bräde.
Men det slutade med en ände av förskräckelse. De trampade troligen någon partipamp på tårna i någon ekonomisk affärsuppgörelse, och plötsligt var Whitney som uppslukad av jorden. Eftersom hon har kallats Kinas rikaste kvinna väckte detta väckte förstås internationell uppmärksamhet. Och det var inte första gången den kinesiska regimen illegalt kidnappade oppositionella och för dem misshagliga personer – utan att medge det.
Röd roulette i Kina
Medan Desmond förgäves letade efter henne skrev han en globalt uppmärksammad och sensationellt avslöjande bok om den kinesiska diktaturen upplevd från insidan: Om Kinas nya giriga, brutala, maktsträvande, lyxkonsumerande och hänsynslösa härskande partielit: “Red Roulette – An Insider´s Story of Wealth, Power, Corruption and Vengeance in Today´s China”.
Efter fyra års tystnad ringer plötsligt telefonen hos Desmond Shum den 5 september 2021, två dagar innan boken ska släppas. Det är Whitney Duan. Hon berättar inget om vad som hänt henne, men uppenbart pressad av närvarande fångvaktare ber hon förgäves Desmond att inte släppa boken. Och antyder vagt att detta annars skulle vara till skada …
Detta kommer förstås med i pocketupplagan av boken (som jag läst) i en epilog skriven av Desmond Shum den 2 mars 2022. Och ännu är Whitney Duan försvunnen. Ingen av de två har gjort något olagligt, hävdar de. De har tvärtom sett sig som kinesiska patrioter, som deltagit i uppbygget av Kina. Sam anpassat sig till kommunistpartiet, som de trodde var på väg mot större öppenhet och frihet.
Fyra års tystnad
Och om den nya politisk-militär-privat-statliga-blandkapitalismen i Kina inte hade varit en så stor ekonomisk framgång och välståndshöjare för det kinesiska folket, så hade kanske Kina utvecklats till ett mer liberalt och tolerantare samhälle.
Istället har Kinas ”kommunistiska” parti övertygats av stödet från den nöjda kinesiska folkmajoriteten, och av de ekonomiska kriserna i väst att Kinas nuvarande samhällssystem är överlägset – inklusive den nya personkulten av Xi Jinping. Till och med att Kinas väg kan komma att utgöra en ny alternativ utvecklingsmodell för andra länder i världen (kanske särskilt i det fattiga Syd, min kommentar). Statskapitalism + Privatkapitalism + Partidiktatur…
En lärorik kunnig bok, personlig och affärsmässig i början, politiskt avslöjande på slutet. Men det är omöjligt att känna sympati för paret Shum & Duan. De är något i hästväg fåfänga, skrytsamma, prylfixerade och självcentrerade.
Berättar vilka dyra märkeskläder de bär från topp till tå. Plus löjligt megadyra hotell, klockor, konst, lyxbilar, klubbar, smycken, flygplan (en kompensation för en fattig barndom).
Vulgära nyrika
De bjuder folk på resor och middagar med exklusiva viner för sammanlagt 1 miljon kronor på en kväll! Det enda sättet att lyckas med affärer i Kina är att ägna otroliga mängder tid, och ge presenter, för att smöra allsköns byråkrater och höga partimedlemmar, förklarar de.
Och själva uppträda som rika, frikostiga och självsäkra för att kunna attrahera affärspartners. ”Ha ansikte” vilket är viktigt i Kina. Men de är också båda rent personligen uppenbart ytliga och vulgärt nyrika supermaterialister! Vämjeligt och motbjudande! Vilka trista människor!
Och nyrika vill också karriärmänniskorna och maktspelarna i det så kallade kommunistpartiet bli. Det är den starkes överlevnad som gäller i den kampen, och förlorarna kan få livstids fängelse efter sanna eller falska anklagelser om korruption. Troligen sanna för den store ledaren Xi Jinping har ägnat kampen mot den utbredda korruptionen stor energi. Och passat på att samtidigt rensa ut motståndare.
Statligt klassamhälle
Delvis nytt för mig var hur klart och tydligt kommunistpartiet har konstituerat sig som en ny härskande överklass. Egna elitskolor, exklusiva sjukhus, partiaffärer, bil med chaufför, fina hem bakom murar, väktare – allt detta som i Sovjet förstås.
Men också en i just Kina skapad organisation 1981, med syftet att se till att döttrar och söner till ledande partimedlemmar ges bra positioner i regeringen och i partiet. Varje ledande kommunistfamilj väljer ett barn som uppfostras för en framtid som ledande politiker. Man baxnar över hur skamlöst superborgerliga dessa förmenta kommunister är.
Det statliga kinesiska klassamhället befäster sig på detta sätt (klass behöver alltså inte privatägande). Partiöverklassens barn ärver föräldrarnas klasstillhörighet. Vämjeligt och motbjudande.
Att den socialism vi kämpade för på 1900-talet har kunnat urarta så. Det enda som nu luktar socialism i Kina är namnet på partiet, men det lär väl ändras. Nu är ju även storkapitalister välkomna som medlemmar i ”Kinas kommunistiska parti”.
Hans Norebrink,
vanlig arbetare, demokratisk socialist
# Även den svenske förläggaren Gui Minhai har varit kidnappad i fyra år i Kina. Han frihetsberövades utanför sin semesterbostad i Thailand. Han är kvar i Kina trots svenska protester från bland annat journalister.
# Jag skäms för att jag som ung lät mig luras av maoismen (och leninismen-stalinismen). Det handlade ju om en ledare, ett parti, en ideologi, en sanning, en filosofi, en ”vetenskap”, en historiesanning, en enda väg framåt, en slags revolution, en enda partilinje. Det tror väl fan att detta ledde till maktövergrepp, och nya härskare, förtryckare och överklasser.
Vi kallade oss filosofiskt materialister (=magen, ekonomin, materiella resurser styr i grunden). Men i själva verket var vi filosofiska idealister (=idéer och personligheter styr mest). Detta eftersom vi lämnade så mycket makt i händerna på de ledande i partiet. Och makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut.
Vi dogmatiska kommunister var också idealister i ordet andra mening; att vi var naiva. Att inte inse att makt är farligt och måste spridas och kontrolleras kan ju alla människor förstå. Maktens farliga lockelse är ju en del av vår medfödda mänskliga natur. Det måste vänstern i världen lära sig.