Bild: Gerd Altmann / pixabay

Gunnar Adler-Karlsson om det militärindustriella brödraskapet i USA

Förord

I december 1969 utkom Gunnar Adler-Karlssons skrift Det militärindustriella brödraskapet i USA. Skriften (nummer 6/1969; 32 sidor) ingick i Utrikespolitiska Institutets seriepulikation Strategisk Bulletin.

eFOLKET har inhämtat författarens medgivande till att nu, så att säga på 50-årsdagen, publicera texten på nytt.

Gunnar Adler-Karlsson analyserar den bokstavligt talat livsfarliga dynamiken i den struktur som härskar i den sentida kapitalismen. Strukturens huvuddelar identifierar han som de privatkapitalistiska storbolagen, militärapparaten, en betydande del av politikerna, vetenskapspersonerna och teknikerna. Idag skulle nog många vilja foga en betydande andel av massmediernas dirigenter till  komplexet av samverkande och härskande övreståndsskikt.

Den som idag tar del av Adler-Karlssons skrift slås säkert av dess uppenbara aktualitet. Den handlar om tillståndet i USA för ett halvt sekel sedan. Men alla aspekter och tendenser som Adler-Karlsson belyser lever kvar – och har förvisso under som de 50 åren som förflutit uppenbart förstärkts!

Det militärindustriella-politiska komplexet är ju inte heller idag någon USA-amerikansk exklusivitet. Inte minst i vårt land manifesterar det sig frekvent och med all önskvärd tydlighet.

Gunnar Adler-Karlsson har genom åren varit en både framsynt och engagerad samhällsforskare och debattör. Redan på 70-talet lanserade han tankarna på nödvändigheten av maximi-inkomst för individer och “köpfrid”, det vill säga skydd mot ofrivillig kontakt med kommersiell reklam (Lärobok för 80-talet). Sedan dess har vi fått en enorm ökning av ekonomiska klyftor, och reklamen har inte bara gjort sitt intåg i eter-medierna (radio och television) utan bombarderar oss nu skoningslöst från alla håll och kanter, överallt i det offentliga rummet och i så kallade sociala medier.

Frågorna om gränser för resursuttag (råvaruutvinning och jordanvändning), miljöförstörelsen och de olika destruktiva konsekvenserna av den “konsumistiska” ideologin som genomsyrar det kapitalistiska samhället återkom Gunnar Adler-Karlsson ständigt till.

eFOLKET vill genom nypublicering av skriften Det militärindustriella brödraskapet i USA framhålla Gunnar Adler-Karlssons gärning som en frimodig och framsynt forskare och folkbildare.

Vi vill också med eftertryck betona värdet av att idag ta del av Gunnar Adler-Karlssons skrifter – utifrån deras bevarade aktualitet. Den röda-gröna gryende internationalistiska folkrörelsen står inför många och stora utmaningar. En sådan utmaning är att enas på en konkret, genomtänkt programmatisk grund.

*****

Foto: Gunnar Gustafsson / eFOLKET.

I. INLEDNING

Det första en nationalekonom får lära sig vid våra universitet är att dela Adam Smiths beundran för den osynliga hand i samhället, som gör – eller gjorde – att även om alla individer handlar snävt egoistiskt, så blir ändå resultatet för samhället som helhet att vi får “den bästa av alla tänkbara världar”.

Möjligen var denna tes en god återspegling av den okomplicerade ekonomins sätt att arbeta i England vid mitten av 1700-talet. Den ger fortfarande en icke helt otillfredsställande bild av hur konsumtionsmarknaderna i Hongkong och Merida eller saluhallarna i Aten eller Palermo fungerar. Men för den moderna teknikens samhälle torde denna tes vara grundfalsk. Att hysa beundran för den individuella egoismens kollektiva resultat är väl idag snarast förbehållet de blinda.

Befolkningstillväxten kombinerad med teknikens utveckling har gjort den motsatta frågan betydligt mer aktuell: hur är det möjligt att individernas strävan att i varje enskilt fall handla så förnuftigt som möjligt har kunnat leda till den schizofrena situation, som världen idag befinner sig i ekonomiskt såväl som politiskt och militärt?

Det är ur en sådan mera generell frågeställning som man kan ge sig till att fundera över det amerikanska så kallade militär-industriella komplexet. Här finner vi ett typexempel på en maktfaktor, som vuxit fram genom en lång kedja av beslut, som vart och ett förefallit att i den givna situationen vara utomordentligt förnuftigt men som har lett till en situation, där världens folk nu vacklar fram på terrorbalansens smala knivsegg, utsatta för hotet om att utplånas många gånger om och styrda av ledare, som har cirka tjugo minuters betänketid från det radarskärmarna visar fara tills det kollektiva självmordsbeslutet måste fattas. Det är svårt att tänka sig ett mer oförnuftigt resultat av förnuftets arbete. “Den högsta rätt är den högsta orätt” ansåg de gamla romarna.

“Det högsta förnuft är det högsta oförnuft” kunde det heta idag. Summa prudentia, summa imprudentia.

II. VAD ÄR DET MILITÄR-INDUSTRIELLA KOMPLEXET ?

Låt oss till att börja med slå fast att det militär-industriella komplexet är ett mycket dimmigt begrepp. I grunden är det ett skällsord, som man tar till för att fördöma något i det amerikanska samhället, som man inte tycker om och som man inte förstår alltför väl. Det är en fras, som anses förklara något, ungefär på samma sätt som många amerikaner förklarar en händelse som de ogillar i någon del av världen med den “kommunistiska världskonspirationen”.

Oklarheten i begreppet framgår dels av att det knappast kan ges en god och väl avgränsad definition, dels av dess många olika variationer.

Det blev populärt genom att general Eisenhower i sitt nu så berömda avskedstal varnade för den oberättigade och potentiellt förstörande makt, som det militär-industriella komplexet höll på att få – med eller utan dess egen medvetna vilja.

In the councils of government we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist (7).

När Eisenhower höll detta anförande var emellertid diskussionen redan gammal, åtminstone i de intellektuella kretsarna. 1956 hade C. Wright Mills publicerat sin omdiskuterade bok “The Power Elite” (17), i vilken han visade att den nuvarande amerikanska makteliten består av en sammanflätning av de ekonomiska, militära och politiska makthierarkierna. Dessa har en inbördes gemenskap, som vilar på befattningshavarnas likhet, relationer och sociala och psykologiska inställning.

Mills inkluderade alltså även politikerna i sitt maktkomplex, ej blott militärer och industrimän. Denna distinktion är av stor betydelse idag, då många anser att endast politikerna genom sin demokratiska kontroll kan uppväga komplexets växande makt. Men om detta redan är ett militärt-industriellt-kongress-komplex (3), fungerar kanske inte heller denna kontroll.

Efter Eisenhowers anförande har åtskilliga andra tagit upp idén men i något förändrad form. Speciellt populärt har det blivit att tala om det miIitär-industriellt-vetenskapliga-komplexet för att betona vetenskapsmännens och teknikernas stora betydelse såväl inom den industriella som inom vapentekniken (18).

Gus Hall, den amerikanske kommunistledaren, bredde i sitt “Tal på Moskvakonferensen 1969” (14) på så här:

Det amerikanska finans-industriella kapitalistiska komplexet, som sammanflätas med makten hos den i dess tjänst stående statsapparaten [givetvis inkl. militären; förf:s tillägg], utnyttjar de nya vetenskapliga rönen och organiseras och kontrolleras av monopolen, däribland de gigantiska så kallade konglomeraten och har förvandlats till historiens grymmaste, själlösa, djävulskt effektiva och beräknande utsugare och resursslukare, vilket gäller såväl natur som människoresurserna. Det har blivit ett ännu vildare monster för utsugning, som inriktar sig på maximal profit.

Detta är en del av de doktrinära marxisternas världsbild. I andra framställningar anses även de amerikanska arbetarna och fackföreningarna, de som har sina löner från det militär-industriella komplexet, vara delaktiga i eller åtminstone solidariska med detta maktkomplex (28).

Vi ser alltså att denna besvärliga maktapparat kan bestå av industrin, militären, politikerna, vetenskapsmännen, storfinansen, statsapparaten, monopolen, konglomeraten, fackföreningarna och arbetarna. Man må fråga: vad skulle annars den amerikanska – eller den svenska, ryska eller kinesiska – maktapparaten bestå av? Det “militär-industriella komplexet” är ett dimmigt begrepp.

III. KOMPLEXETS MANIFESTATIONER

Det faktum att det “militär-industriella komplexet” är ett dimmigt begrepp behöver dock ingalunda betyda att det inte återspeglar en realitet.

Ligger det inte i själva maktens natur att vara insvept i ett oklart dimhölje, där utomstående – och kanske även de ledande aktörerna – bara anar konturerna i det faktiska maktspelet? Varför tar vi med sådant intresse del av koncentrationsutredningens rapporter och Ortmarks maktböcker om inte därför att vi vet så otroligt litet om vad makten egentligen är och hur den utövas ?

I detta läge blir vår första fråga hur vi överhuvudtaget skall kunna påvisa maktutövningen från det militär-industriella komplexets sida. Det föga tillfredsställande svaret blir att vi får nöja oss med att söka ge exempel på några av de manifestationer av denna makt, som relativt lätt kan iakttas och som också ofta nämns i den amerikanska litteraturen. Av bland annat utrymmesskäl är det tyvärr nödvändigt att framställningen blir starkt impressionistisk.

1. Makten i USA: s militärapparat

Låt oss försöka ge en något klarare kontur åt det militär-industriella komplexet genom att visa dels på makten i USA:s militärapparat, dels på makten i den amerikanska industrin.

Som C. Wright Mills klart visade är de olika makthierarkierna i USA nära sammankopplade med varandra. Man kan se på makten inom militärapparaten under fyra olika aspekter av relevans i detta sammanhang.

Först kan vi se på denna makt i mera fysiska termer och jämföra den med resten av världen. Därefter kan vi se på militärernas roll som kunder till industrin, som en väsentlig intressegrupp för politikerna samt som arbetsgivare åt vetenskapsmännen.

A. Den fysiska makten

USA:s militära makt kan enklast anges med att säga att USA har världens största stående stridskrafter och världens högsta krigsutgifter. Enligt USA:s egen officiella statistik (29) uppgick personalen i den amerikanska krigsmakten i juli 1968 till tre och en halv miljon man. Sovjetunionen anges ha 3 200 000 och Kina 2 761 000 man under vapen. Av de amerikanska soldaterna fanns 2 237 000 i USA och 1 068 000 på 429 större och 2 972 mindre amerikanska baser utomlands (28), genom vilka USA är förpliktat att försvara 42 olika länder (34). Därtill kommer något hundratusental man på fartyg på internationellt vatten. Detta innebär att de amerikanska stridskrafterna i utlandet är större än varje annat enskilt lands totala försvarsmakt med undantag för Sovjet och Kina.

Viktigare än dessa siffror på den råa manskapsstyrkan är emellertid – även om amerikansk press skryter med att de “gröna baskrarna” behärskar 32 olika metoder att döda en människa med blotta händerna – att inget annat lands soldater är så väl försörjda med modern krigsteknisk utrustning som USA:s.

Världens totala militärutgifter för år 1967 anges av den amerikanska statistiken till 182 miljarder dollar. Därav står amerikanerna för 73 miljarder, ryssarna för 34 miljarder, och resten av världen delar på de 75 miljarder som blir kvar. USA lägger alltså ut mer än dubbelt så mycket som Sovjet på sina krigsutgifter, och lika mycket som övriga länder i världen tillsammans, när man räknar i totalt dollarvärde.

Ser man till utgifterna per invånare, blir resultatet likartat. USA lägger ut 368 dollar per capita och Sovjet knappt hälften, eller 147 dollar per person år 1968. Sverige, Frankrike, England och Västtyskland kommer upp till ett hundratal dollar per person och år. Genomsnittet för världen är 53; Japan kommer upp till 11, Kina till 9 och Indien till 3 dollar (29, s. 838) .

Dessa siffror återspeglar den utrustning som manskapet från olika länder har till sitt förfogande, vilket naturligtvis också återspeglar skillnader i dessas destruktionsförmåga. USA har idag utan varje jämförelse världens största destruktionsförmåga.

Bild: Gerd Altmann / pixabay.

B. Industrikunden Pentagon

Det är självklart att en militärmakt av denna storlek icke kan tillskapas utan ett intimt samarbete med bakomliggande nationella maktfaktorer inom industri, vetenskap och politik. Sveriges totala produktion, BNP, uppgick år 1968 till ungefär 28 miljarder dollar. Det amerikanska försvarsdepartementets budget på 77, 4 miljarder, till vilket bör läggas en del andra klart militärinriktade utgifter, motsvarar alltså hela Sveriges ekonomi tre gånger 0m.

De tre posterna personalutgifter, operation och underhåll samt inköp uppgår i det amerikanska försvarsdepartementets budget var och en till drygt 20 miljarder dollar. Departementets totala uppköp utifrån uppgick 1968 till 43, 8 miljarder dollar. Självklart måste sådana enorma belopp ha ett betydande inflytande på den amerikanska ekonomin i dess helhet.

Att så är fallet framgår också mycket klart av statistiken. Vi vet att militärutgifterna i USA i grova drag motsvarar 10 procent av landets totala ekonomi. Men i vissa sektorer är deras inflytande och betydelse avsevärt mycket större.

Det är också av intresse att observera, att detta inträffar framför allt i sådana sektorer där den amerikanska industrins överlägsna konkurrensförmåga är speciellt besvärlig för resten av världen. I själva verket erhåller dessa specialsektorer ett avsevärt statsunderstöd via militärutgifterna. Det förefaller tvivelaktigt om den europeiska industrin i dessa sektorer någonsin kan bli kommersiellt konkurrenskraftig. Förutsättningen tycks vara att även Europa ger sig in på en avancerad kapprustning, något som väl knappast får anses önskvärt.

En undersökning av 7 216 industriföretag, som stod för 87 procent av leveranserna till försvarsdepartementet år 1966, visar, att inom områden som elektronisk kommunikation, transportmedel, flygplan och flygplansmotorer är staten, i huvudsak den militära sektorn, – en avsevärt större kund än alla andra utomstående. Inom radio, TV och kommunikationssektorn skedde leveranser för 5,6 miljarder dollar till staten och för endast 1, 6 miljarder dollar till alla andra. Av flygindustrins produkter köpte staten 6,4 miljarder och civila 2,6 miljarder, och inom flygmotorindustrin var motsvarande siffror 3,5 miljarder respektive 1,1 miljarder. Men även inom en sektor som elektriska maskiner köpte staten upp hälften av produktionen, och inom kemikalier, metallindustrin, andra typer av maskiner samt instrumentsektorn var staten en mycket betydande kund till industrin (29, s. 250).

Bild: Ahmad Adity / pixabay.

Man kan också utgå från att statens roll för industrin proportionellt är mer väsentlig än dessa siffror utvisar, därför att statskontrakten har vissa fördelar som den privata sektorn inte ger. Inom den privata sektorn förekommer en viss konkurrens mellan de stora företagen och priserna pressas ofta i en öppen anbudsgivning. De militära inköpen däremot sker, av bland annat hemlighetsskäl, i form av tysta och slutna förhandlingar med utvalda och “pålitliga” företag, förhandlingar, i vilka trycket från konkurrenter ej pressar ner priserna och i vilka trycket från militärernas önskan att så fort som möjligt få de nya prestigesymboler som anses öka den “nationella säkerheten” driver upp priserna. Därför kan man anta att vinsterna i affärerna med staten genomsnittligt ligger på en mycket hög nivå. Detta gäller praktiskt taget hela militärsidan. Av de uppköp på nära 40 miljarder dollar som försvarsdepartementet verkställde inom USA år 1968 var endast en dryg tiondel utannonserade uppköp, underkastade konkurrensprissättningen. Inköp för 34, 7 miljarder dollar skedde under slutna förhandlingar, vid vilka anbudsförfarandet hölls på ett minimum. Detta har också lett till att kostnaderna för olika vapenprojekt systematiskt har underskattats, sannolikt fullt medvetet, och att kostnadsöverdrag har dolts på olika sätt för de politiska myndigheterna.

Ett antal undersökningar och skandaler under de senaste åren antyder nästan, att kostnaderna för de nya vapenprogrammen skisseras på samma sätt som Operakällarens ombyggnad, på baksidan av någon fet krognota. Så uppskattades till exempel en typ av strategiskt missilförsvar till tre miljarder dollar men kom att kosta sju miljarder, en typ av stora transportflygplan uppskattades till 3,4 miljarder men kom att kosta 5,2 miljarder dollar, varje jetmotor för flygplanet F-111 skulle kostat 270 000 dollar men kom att kosta 600 000 etc. etc. Här bör alltså tilläggas att mer än tre och en halv miljoner av USA:s arbetare är direkt sysselsatta i verksamhet som syftar till att öka den “nationella säkerheten” (28).

Bild: Gerd Altmann / pixabay.

Det kan inte råda något som helst tvivel om att för den amerikanska industrin är försvarsdepartementet, utrustat med skattebetalarnas pengar, världens största och mest lukrativa kund.

C. Pentagon i kongressen

Den kritik mot det militär-industriella komplexet som har vällt fram under de sista åren har ofta koncentrerat sig på de amerikanska politikerna. Till syvende och sist är det dessa som har ansvaret för nationens säkerhet, det är de som skall bestämma politiken, alltså även försvars- eller militärpolitiken. Denna våg av kritik har betonat politikernas, enkannerligen kongressens, underlåtenhetssynder på detta fält, den har visat hur USA:s så kallade försvarspolitik i verkligheten har bestämts av Pentagon, av militärerna, och hur kongressen har reducerats till en ren gummistämpel, som bara bekräftar generalernas beslut och betalar deras nota.

Richard Nixon och Nelson Rockefeller. Bild från youtube.com.
Richard Nixon och Nelson Rockefeller. Bild från youtube.com.

I den mån denna kritik är berättigad kan den återföras på två huvudskäl:

För det första är den moderna världen komplicerad. Vapentekniken bygger på vad professorer i naturvetenskaperna har räknat fram i sina mest begåvade stunder. Det strategiska tänkandet är en snårskog av teorier som ofta motsäger varandra. Ett virrvarr av internationella avtal och organisationer gör att endast specialister kan ha en klar bild av relationerna mellan världens drygt 120 stater. Som vi vet av den ytterst magra debatten i den svenska riksdagen om vår egen militärpolitik och om de miljarder som anslås till den, är det få riksdagsmän som har kunskap och intresse nog för att sätta sig in i dessa frågor och ta ett aktivt ansvar för dem. Situationen är densamma i USA. Liksom våra riksdagsmän ofta har en stark förankring i kommunal- och landstingspolitik, är de amerikanska kongressledamöterna främst intresserade av sina lokala problem och ser på utrikespolitiken som ett fält för specialister, som något som andra bör ta ansvar för.

För det andra är försvarsutgifterna, just genom den storlek de har, automatiskt en ytterst väsentlig faktor i kongressmännens lokalpolitik. Det är symptomatiskt att USA:s statistiska årsbok upptar långa tabeller, som utvisar försvarsutgifternas fördelning på olika stater. Militärutgifternas betydelse för alla stater, och deras rättvisa fördelning, skall klart demonstreras.

Vi vet hur kommunalpolitikerna i Sverige kan slåss om till exempel Uddcomb-projektet. På samma sätt slåss senatorerna i USA för att just “deras” stat skall få så stora militära och militärindustriella installationer som möjligt.

När det, som i USA, handlar om en dryg tiondel av den totala ekonomin och i många fall om de tekniskt mest avancerade och prestigegivande industrierna, följer av sig självt att militärerna utgör en ytterst viktig maktgrupp i samhället som kongressmännen har all orsak att behandla väl. Pentagon är kongressens viktigaste så kallade lobby.

D. Pentagon – vetenskapsmännens arbetsgivare

Härtill kommer att Pentagon är den ojämförligt viktigaste arbetsgivaren till vetenskapsmän och tekniker av många slag. Som en rapport från en konferens med åtskilliga kongressmän visade:

– Den nya utbildade klassen är beroende av den nationella säkerhetsstrukturen genom universiteten, vilka har erhållit en stor del av sina fonder från militärt anknutna organ. Hälften av de utbildade ingenjörerna och vetenskapsmännen i detta land arbetar för det nationella säkerhetsetablissemanget, och dessa utgör drivkraften bakom nya vapenutgifter och alstrar ett behov av att hålla laboratorierna heta även när spänningen svalnar. Denna tekniska apparat är inte lättanpassad till den civila sektorn av vår ekonomi och blir därigenom en permanent kraft som arbetar till förmån för höga försvarsutgifter. Och den upphöjda status som ges deras “avancerade teknologi” har dragit våra bästa hjärnor ifrån de mera världsliga – men också mera pressande – problemen i vår inrikesekonomi. (28, s. 18-19)

Siffrorna på antalet vetenskapsmän och tekniker som arbetar för krigsapparaten varierar. Ekonomen J. K. Galbraith anger att det är 18 procent av alla ingenjörer, 38 procent av fysikerna, 22 av elektronikindustrins tekniker och 19 procent av verktygsarbetarna (12) och senator J. W. Fulbright har uppgivit att av de 160 000 vetenskapsmän och tekniker, som tillfördes USA:s industri under åren 1954 till 1963, 130 000 drogs in i av staten, i huvudsak militären, stödda projekt (126, s. 9, 121, s. 1). Endast 30 000 blev kvar för privat och ej rustningsinriktat arbete. Det kan inte råda något tvivel om att Pentagon är den viktigaste enskilde arbetsgivaren för Amerikas tekniker och vetenskapsmän.

Det kan heller inte råda något tvivel om att majoriteten av dessa utan skrupler har sålt sin arbetskraft åt krigsapparaten.

2. Makten i USA: s storindustri

Låt oss nu kasta en blick på det andra ledet i det militär-industriella komplexet, den amerikanska storindustrin, som är världens starkaste ekonomiska maktfaktor. Ett försök att jämföra den amerikanska bruttonationalprodukten med världens andra BNP, den ryska, visar att USA:s år 1966 uppgick till 743 miljarder dollar och den ryska till mindre än hälften eller 357. Ett bra stycke därefter kommer Västtyskland med 142 och Japan med 134 miljarder dollar (27, s. 16). Under 1970-talets första år kommer den amerikanska BNP att passera den fantastiska siffran av 1 000 000 000 000 dollar.

Eftersom ekonomin i dagens läge är en av de grundläggande faktorerna i en tekniskt toppmodern krigsapparat, bör vi också observera att gapet mellan USA och Sovjet sluts mycket sakta. Medan detta gap minskade en hel del under 1950-talet, i huvudsak som ett resultat av återuppbyggnaden av den sovjetiska förstörelsen under kriget och därmed sammanhängande eftersläpning, har det knappast förändrats från 1961 till 1967. 1961 uppgick Sovjets BNP enligt en uppskattning till 47,3 procent av den amerikanska, år 1967 till 48,8. Skillnaden i BNP i dollar steg från 303 till 390 miljarder dollar (27). Dessa siffror anger mycket klart, att om Sovjet vill följa med i en kapprustning, som i absoluta tal kostar ungefär lika mycket för bägge sidor, så måste ryssarna offra en betydligt större relativ andel av sin totala ekonomi på detta, vilket är samma sak som att säga, att de tvingas hålla nere den ryska levnadsstandarden.

Det finns de som anser, att detta också är det främsta syftet bakom den amerikanska politiken att ständigt vrida upprustningsspiralen ett halvt varv till, med hjälp av ABM, MIRV osv.

Av den franske författaren J. – J. Servan-Schreiber vet vi också vilken stark och växande position den amerikanska industrin intar i Europa. I Kanada kontrollerar USA över hälften av industrin, och i Latinamerika kontrolleras mycket stora delar av industrin av amerikanska intressen.

Det bör också observeras att även om den amerikanska propagandaapparaten ständigt predikar det “fria” näringslivets välsignelser och “konkurrensens” fördelar, så är i praktiken mycket stora delar av den amerikanska industrin starkt koncentrerad på ett fåtal händer. För en fjärdedel av varusortimentet i den amerikanska industriproduktionen gäller att mer än hälften av produktionen sker i fyra eller mindre än fyra företag (31).

Därtill kommer att dessa fyra formellt konkurrerande företag ofta är sammanknutna genom kartellavtal eller genom så kallade interlocking directorates, det vill säga gemensamma direktörer. En studie av detta fenomen har nyligen visat att man kan urskilja så få som femton individuella maktcentra i den amerikanska storindustrin (6). Och, som det berömda fallet med den stora elkartellen visar (15) – när 28 toppdirektörer i Amerikas största elektriska företag dömdes till fängelsestraff – har storföretagen stundom inget emot att lura både stat och andra sektorer inom ekonomin genom rent olagliga kartellöverenskommelser.

Såväl inom USA som i världen utgör den amerikanska industrin en otroligt stark maktfaktor, som står under en kraftigt koncentrerad ledning.


A. Industrins relationer till militären

Vi visade ovan hur Pentagon är en mycket viktig kund hos industrin.

För att förstå framväxten av det militär-industriella komplexet är det emellertid av vikt att betona, att denna ekonomiska relation mellan Pentagon och industrin inte är ett passivt anpassande av den senare till den förras behov. Vi stöter här på samma argument som i den vanliga reklamdebatten, där det från många håll hävdas, att industrin genom sin reklam skapar nya och onödiga behov eller åtminstone ger djupare psykologiska behov en speciell och slösaktig inriktning. Man kan – med lika stor rätt och med lika liten kunskap om de faktiska kausalrelationerna – hävda, att det ofta är industrin som skapar militärens behov i USA genom sin specialinriktade forskning och genom sin PR-verksamhet på hög Pentagonnivå.

Tyvärr vet vi mycket litet om dessa relationer, varför vi får nöja oss med de indirekta bevis för nära samarbete som t. ex. anställningen av hundratals gamla generaler och amiraler inom toppindustrin innebär. Vi vet emellertid att själva de ekonomiska mekanismer som styr västländernas ekonomi, det privata vinstintresset kombinerat med konkurrensen, automatiskt och fullt legitimt leder till det angivna behovsskapandet. Vid vilken som helst given tidpunkt finns det ett antal industrier som är starkt knutna till krigsproduktionen, som äger kapitalföremål vilka är specialkonstruerade för detta ändamål och som sysselsätter mängder av arbetare, som är beroende av att maskinerna ges fortsatt arbete.

Bild: Gerd Altmann / pixabay.

Aktieägarna fordrar att kapitalet skall förränta sig väl, företagsledarna själva vill se sin egen industri expandera och sin egen makt växa, och arbetarna i dessa sektorer vill ha ständigt högre löner. Varje god företagsledare vet också dels att de största vinsterna kan kammas hem på sådana produkter som man själv har utvecklat, det vill säga sådana som ger innovations- eller patentskyddade monopolvinster, dels att om inte hans företag utvecklar sådana nya produkter, så kommer någon konkurrent att göra det med påföljd att hans eget företag blir utslaget. Vad är i ett sådant läge mera naturligt än att industrier som är inriktade på krigsmateriel inrättar stora laboratorier och anställer så goda forskare och tekniker som möjligt för att före alla andra kunna utveckla de nya och än mera destruktiva krigsredskap, som ger höga vinster åt aktieägarna, expansion och makt åt företagsledarna och trygg sysselsättning åt arbetarna? Det behövs ingen sinister marxistisk konspirationsteori för att förklara detta förlopp, lika litet som någon tro på människors subjektiva onda vilja. Det följer som ett helt naturligt resultat av vår konkurrensekonomi – ett resultat som makthavarna i detta system dock inte tycker om att diskutera, därför att man därigenom leds att ifråga sätta hela systemet.

{Det faktum att Sovjet tycks lida av en liknande mekanism är inget argument för att detta resonemang skulle vara fel, eftersom den ryska militärmaskinen självklart är sammanknuten med den amerikanska industrins framsteg via den rysk-amerikanska kapprustningen. Ryssarna sitter lika fast i konkurrenssystemet som vi i väst. Det förefaller dock som om militärerna skulle ha mindre makt i det ryska än i det amerikanska systemet. Se (25).}

För att industrin skall kunna utveckla rätt typer av nya produkter och för att den även skall kunna sälja de nya krigsleksakerna till Pentagon fordras naturligtvis att den har intima förbindelser med de makthavande officerarna. Detta kan ske genom att man förespeglar de ledande generalerna och amiralerna goda anställningar – med dubbla löner – i industrin, om de visar sig “kvalificerade”, eller genom att man anställer gamla toppofficerare som kan gå till Sina före detta underlydande, klappa dem på axeln och tala om för dem hur absolut oundgänglig X-företagets nya y-vapen är för att möta hotet från den kommunistiska världsrörelsen. Detta är den moderna och juridiskt oklanderliga form, som vårt nedärvda mutsystem har tagit. Denna mekanism förklarar varför en av senator Proxmire nyligen gjord studie utvisar att de större krigsinriktade industrierna hade 2 072 före detta topp- officerare på sina avlöningslistor, General Dynamics 113 stycken, Lockheed 210, Boeing 169, Douglas 141, North American Rockwell 104 och Ling-Temco Vought 69 stycken (11).


B. Industrins inflytande i politiken

En annan faktor som gör det militär-industriella komplexet till ett alldeles speciellt problem i USA är det ytterst starka inflytande som industrin och affärslivet utövar i USA:s politiska liv. Å ena sidan blir många affärsmän politiker och å den andra har många kongressmän till exempel “advokatfirmor”, som har mycket nära samarbete med det privata näringslivet. På bägge dessa vägar kommer de värderingar som privatindustrin står för att utöva ett inflytande, som är otänkbart i Sverige.

Låt oss till exempel se på medlemmarna i president Nixons nuvarande regering, sådana de presenterats dels av Nixon själv i ett jippobetonat TV-program, dels i en liten skrift från USIS (37, 38). Av de tolv man som tillhör den inre kretsen runt Nixon är sex framgångsrika affärsmän, tre affärsjurister, två professorer och en politiker. Utrikesministern är en affärsjurist.

När Nixon skulle välja finansminister “tänke jag, naturligtvis, först på en bankman”, sade han i TV-programmet, och en sådan blev det. Denne har dessutom varit direktör i bland annat The Communication Satellite Corporation. Till justitieminister utsågs en av Nixons advokatkompanjoner.

Försvarsministern är den ende mera renodlade politikern i gruppen, och när Nixon presenterade honom bad han nästan TV-lyssnarna om ursäkt för att han inte följde den “sed” som utvecklats, nämligen att låta en affärsman “leda den största affären i den federala regeringen och, faktiskt, i hela nationen”.

Postministern är en storbyggmästare, bland annat av atomreaktorer, robotbaser och rymdinstallationer i Cape Kennedy – en man som enligt USIS “kopplar av med att köra sportbil, åka skidor i Colorado-bergen, flyga sitt privata jetplan eller rida häst i galopp”. Han har också varit president i USA:s handelskammare.

Inrikesministern kom till Alaska en gång med 37 cent på fickan, blev enligt Nixon en “otroligt framgångsrik affärsman”, och enligt USIS dollarmiljonär.

Jordbruksministern var professor samt ledamot i Rockefellerstiftelsen. Handelsministern, som tycker om att koppla av med safarijakter i Afrika, var framgångsrik bankman.

Arbetsministern var professor och dekanus för en handelshögskola.

Social- och utbildningsministern var affärsjurist och bankman.

Mångmiljonären Romney från American Motors står för bostadsdepartementet, och storbyggmästaren och före detta presidenten i Amerikanska militäringenjörers förening, slutligen, blev transportminister.

Därtill kan nämnas att eftersom Nixon inte valde en affärsman till försvarsminister, så utsåg han David Packard till dennes närmaste man. Packard hade en årsinkomst av cirka fem miljoner kronor och en privat förmögenhet på cirka 1 500 miljoner kronor. Stora delar av denna har han förtjänat på kontrakt med det försvarsministerium, vars näst högste chef han nu är.

När man på detta sätt går igenom Nixons regeringsmedlemmar får man en bestämd känsla av att det privata näringslivet har en viss möjlighet att få sina röster hörda i “etablissemanget”.

Samma intryck får man vid ett närmare studium av kongressledamöterna. Den ytterst välkände journalisten Drew Pearson har i samarbete med Jack Anderson givit ut en bok om den korruption som florerar i det amerikanska parlamentet. Boken är utan tvivel ensidig, men att den kommit ut på ett högst reputabelt förlag, att den inte blivit åtalad och att den ger goda stöd för de flesta av sina argument antyder att den ger en sida av sanningen om USA:s politiska liv, som annars brukar tystas ner. Pearson och Anderson sammanfattar till exemepel. en av sina slutsatser på följande sätt:

– Kongressmedlemmarna förväntas att i gengäld för sin statliga lön tjäna det allmännas intressen. Bakom ryggen på väljarna utför dock många lagstiftare sitt mest effektiva arbete till förmån för mäktiga privata intressen – olje- och gasindustrin, affärs- och bankintressen, gruv- och trävarudirektörer, försäkrings- och tomtbolag, transportföretag och “utilities” och andra, som vill hindra något eller få någon förmån. Dessas inflytande skär tvärs igenom alla gränser och partilinjer; de har i själva verket etablerat en osynlig superregering som formar den nationella politiken för att tillfredsställa de penningbesutnas intressen.

– Deras vänner i kongressen har grävt ut kryphål i skattelagstiftningen, klämt fram subsidier ur skattebetalarna, öppnat statsägda jordstycken för privat exploatering och lämnat över statliga patenträttigheter till kommersiella bolag. Författningssamlingarna är tämligen fullastade med lagar till förmån för specialintressen. De senatorer och representanthusmedlemmar som tjänar denna spökregering betalas i form av bidrag till valkampanjerna, tillfällen att göra goda affärer, underhandstips om bra investeringar och andra dolda förmåner. Ett av de bekvämaste sätten är på grund av den stora befolkningen av jurister på Capitol Hill juristarvodet. Bakdörren till mången kongressledamots kontor kan nås genom hans advokatverksamhet. Av de 535 kongressledamöterna har mer än 300 sådan advokatverksamhet. (19, s. 103).

Hade en marxistisk vänsterdebattör skrivit dessa rader, hade det bara betraktats som en enögd och fanatisk kommunistisk propagandalögn. Nu är de skrivna av en framstående amerikansk journalist, som i årtionden har levt i, och på nära håll studerat, den politiska processen i Washington. Dessa tillvitelser kan därför inte avvisas som fria fantasier.


C. Industrin och vetenskapsmännen

Behöver det tilläggas att industrin bredvid försvarsdepartementet utgör en av de största arbetsgivarna till naturvetenskapsmän och tekniker i USA? De moderna vapen, med vilka olika industrigrupper konkurrerar om Pentagons ynnest, kan endast utvecklas genom koncentrerade vetenskapliga ansträngningar. Därför har alla de stora krigsinriktade industrierna betydande egna laboratorier, utmärkt samarbete med och ofta dominerande makt i styrelserna för näraliggande universitet, och därför betalar de också mycket höga löner till landets och världens bästa vetenskapsmän och tekniker.

IV. FÖRNUFTETS ONDA CIRKEL

De ovan givna dragen av det militär-industriella komplexets maktmanifestationer kan nu dras samman till en mera enhetlig bild av den mekanism, som skapat det militär-industriella komplexet. I denna kan man inte återfinna mycket av den onda vilja eller av de “nekrofila” drag, som olika konspirationsteorier använder för att förklara Vietnamkrig och kapprustning. Denna bild kommer långt mer att domineras av det “förnuft”, som präglar de inblandade individernas handlande och vars slutresultat blir den vansinniga värld om vilken J K Galbraith sagt, att “man diskuterar nedrustning på det där vanliga planlösa sättet, som till sist utan tvivel kommer att förinta oss” (10, s. 97). Systemet som en helhet får helt andra egenskaper än de delsystem i vilka individen handlar och vilka ger honom hans referensram.

Vi har ovan betraktat fyra sådana delsystem i det amerikanska samhället, dels de två för ämnet centrala, militären och industrin, dels två med dessa nära sammanknutna, nämligen politiken och vetenskapen. Gemensamt utgör dessa fyra hierarkier en maktelit i vilket som helst modernt samhälle, en elit vars makt över individer och över så gott som alla väsentliga funktioner i samhället har varit i klar tillväxt under de två senaste decennierna.

Hur fungerar individerna inom dessa fyra delsystem? Låt oss nöja oss med att diskutera tre regler för individers “förnuftiga” handlande. Enligt den moral och de värdesystem som är förhärskande i våra västliga kapitalistiska samhällen bör en individ sträva efter framgång i livet, en framgång som möts i inkomster och statuspositioner. Det är på basis av sådan framgång som individen bedöms av sin omgivning. För att nå höga inkomster, lika väl som för att “göra karriär”, fordras inte bara att individen placerar in sig i en bra makthierarki, utan därjämte att han på alla sätt befrämjar den valda hierarkins syftemål utan att snegla åt vare sig höger eller vänster och framför allt utan att ifrågasätta hierarkins mål. För varje individ är det alltså “förnuftigt” att

  1. sträva efter höga inkomster
  2. sträva efter framstående positioner, samt
  3. identifiera sig med sin valda yrkeshierarki.

Dessa tre kriterier på förnuftigt handlande går ofta hand i hand men har dock olika vikt i olika delsystem. Så är karriär och statussymboler ett långt viktigare kriterium på framgång inom såväl den politiska som den militära hierarkin än rena inkomster, medan pengarna är det dominerande kriteriet i affärsvärlden. Inom vetenskapen är det mera tveksamt om pengarna eller positionerna spelar störst roll. Låt oss nu helt summariskt se på hur individerna inom våra fyra delsystem bör bete sig för att uppfylla de tre kriterierna på framgång i tillvaron.


A. Militären

För en militär är alltid målet att kunna “slå” en fiende. Militären måste alltid vara “starkare” än varje möjlig fiende, vilket i dagens värld innebär att han måste vara utrustad med de mest toppmoderna förstörelsemedlen. Det är politikerna som arbetar med “avskräckning”, med att försöka avhålla andra länder från militära anfall. Militärernas hela utbildning däremot utgår från att stridshandlingar kommer att äga rum och att “fienden” måste besegras. Allt deras tänkande sysslar med “fienden” och med “segern” över honom. Intet under att de som alla andra yrkesgrupper får en viss professionell deformation, som bl.a. tar sig uttryck i att de alltid utgår från att fienden är ohyggligt stark och att han kan slå till på flera håll på en gång. De i efterhand erkänt överdrivna “bomb and missile gaps”, som spelat så stor roll i USA:s krigsdebatt efter den första ryska sputniken, liksom det strategiska försvarsbegreppet “2 1/2 krig” (dvs. behovet att rusta sig så starkt att USA samtidigt kan föra dels ett stort krig i Europa mot Sovjet, dels ett stort krig i Asien mot Kina, dels ett gerillakrig någon annanstans, eventuellt i Latinamerika [30, s. 192]), är typiska uttryck för denna mentalitet.

En annan lysande illustration till denna professionella deformation av mentaliteten är general Curtis E. Le Mays bok America is in Danger (16). Det är med denna målsättning som en person som väljer officersyrket måste identifiera sig. I det militära är inkomsten strikt knuten till karriären, till klättrandet i den militära hierarkins stela stege. Detta klättrande avgörs till stor del på de överordnades bedömning av hur väl den blivande toppofficeren kan leva sig in i ett krigsläge med en toppmodernt rustad fiende, av hur skicklig han är att “besegra” honom. Såväl inkomsten som karriären samverkar alltså till att göra det i högsta grad rationellt för officeren att ständigt betänka hur stark och illasinnad fienden är och hur stort behovet är av nya och bättre vapen, med vilka han kan besegras.

Givetvis sitter dessa tankevanor kvar även hos de officerare som når topposterna – generaler och amiraler. På denna nivå tillkommer dock en ny faktor: den ekonomiska.

Medan de lägre officerarnas ekonomiska horisont är strängt bunden till de fixerade lönegraderna, kommer de högre officerarna i kontakt med affärsmän i vapenindustrin, som ofta har mångdubbelt högre årsinkomster än överstar och generaler. Samtidigt får de del i ansvaret för de svindlande summor som går till vapeninköp o. d. Den militära konkurrensstegen tar så att säga slut. Man kan inte bli mer än general och få mer än generalinkomst. Men man kan hoppa över till en annan karriär, där man kan få en ny titel och betydligt högre inkomster.

Det är därför högst rationellt för dessa toppofficerare att hålla sig väl med den storindustri, som erbjuder flera och högre pinnhål på åtminstone inkomsternas karriärstege. Detta är en av mekanismerna bakom det “militär-industriella brödraskapet”.

Wall Street. Foto: en.wikipedia.org.


B. Industrin

Om vi sedan ser till den andra sidan av detta “brödraskap”, finner vi en liknande rationalitet. Vilken målsättning som leder samtidens industrimän är omdiskuterat, men att en av de allra viktigaste är önskan att se sitt företag expandera är klart. Att en snabb tillväxt kräver höga vinster, som dels kan återinvesteras dels locka nytt kapital är också klart. Den som skall göra karriär i en industri måste ständigt sträva efter att få fram en allt större försäljning och allt mer vinstgivande kunder. Lönerna och alla de synliga och osynliga extrainkomsterna för affärsvärldens toppar står också ofta i direkt förhållande till förmågan att få företaget att expandera med höga vinster. Det är helt naturligt att en affärsman som söker kartlägga sin potentiella marknad tar den mest intensiva hänsyn till den stora och koncentrerade kundklump, som den skattefinansierade militärapparaten utgör. Om han har någon som helst produkt som kan lanseras på denna marknad, gör han det. Än bättre är det, om han kan utveckla någon helt ny produkt, som ger ökad stridseffektivitet åt militären och vars prissättning inte influeras av pressande konkurrenter utan fastmera av ett monopolskyddande patent.

Det är därför helt naturligt att det på detta sätt uppkommer ett starkt tryck på de militära vapenplanerarna från mängden av nya förslag till utveckling och förbättring av existerande och framtida krigsprodukter.

Det är lika naturligt att inköparna och beslutsfattarna i försvarsdepartementen behandlas utomordentligt väl av affärsmännen. Då de högre officerarna – i motsats till inköpare i den privata affärsvärlden, som ännu kan smörjas med kvinnor och champagne – är underkastade ämbetsansvar och statskontroll, måste förmånerna ges andra former, t. ex. framtida anställningslöften med höga löner. Detta är ett lika förnuftigt beteende för affärsmännen som vill sälja, som för generalen som vill fördubbla sin lön. Och skattebetalarna, som står för löne och vinsthöjningarna, hålls som bekant, utanför “general-direktörernas” brödraskap.


C. Vetenskapsmännen

Det finns en modern myt som säger att vetenskapsmännen, det militär-industriella komplexets oundgängliga stödtrupp, skulle vara mera motiverade av sanningssökande än av pengar och karriär. Detta är, som sagt, endast en myt och dessutom en farlig myt. Vetenskapsmän och akademiker dras som alla andra till höga inkomster och framstående positioner. Då pengarna och vetenskaparnas karriärmöjligheter finns i industrins och i de av militärerna finansierade forskningslaboratorierna, dras den akademiska flughopen till dessa sockerbitar. Affärsmännen, “the captains of finance” köper forskare, “the captains of erudition”, som Veblen (23) förutsåg, “som varor vilka kan köpas och säljas i standardiserade förpackningar”.

De “Intellektuellas korruption” som Orwell så väl beskrev (24) har aldrig varit så tydlig som i detta sammanhang.

Vätebombens fader Edward Teller en man som, bara han fått leka med sitt, säkert inte skulle haft mer att invända mot att arbeta för Nazityskland än Wernher von Braun har att invända mot att arbeta för NASA – uttrycker t. ex. som argument för fortsatt ABM-rustning, att dessa vapen “inte bara är humana, utan också verkligt effektiva”. En något korrumperad uppfattning av begreppet “human”. (41).

Vetenskapsmännens insatser i det militär-industriella komplexet inskränker sig inte till att de tar anställning direkt i militärens eller vapenindustrins tjänst. Enskilda forskare tar också emot anslag från detta maktkomplex, som driver in deras arbete i för detsamma nyttiga banor. Andra forskare hoppas få del av samma gåvor och satsar på lika “nyttig” forskning. Det finns forskare som skulle vilja välja något kontroversiellt ämne, något som kunde ifrågasätta det förhärskande maktkomplexets värderingar. Men även dessa är fullt medvetna om att universitetens styrelser i USA domineras av företrädare för detta maktkomplex. Och om de är intresserade av att göra karriär eller åtminstone av att inte förlora sina jobb, låter de sig korrumperas, ofta omedvetet, till annat ämnesval för sina forskningar.

Vidare influeras universiteten så att säga kollektivt genom att de tar emot stora anslag för att genomföra tvärvetenskapliga jätteprojekt av militärt intresse. Camelots antiguerillaforskning i Latinamerika och the Smithsonians fågelforskningsprojekt i Stilla havet är inte de enda exemplen (36, s. 791). Flera hundra amerikanska universitet och högskolor har under det sista decenniet dragits in i det militär-industriella komplexet med hjälp av sådana anslag. Enbart 1968 erhöll 62 universitet över en miljon dollar från försvarsdepartementet för olika forskningsändamål (35, s. 448).

Myten att forskarna skulle vara mer intresserade av “sanningen” än av pengarna kan, som nämnts, även betraktas som farlig. Den fras som alla unga vetenskapsidkare får sig itutad, “jag följer sanningens väg, och om den än leder mig till helvetets port, så klappar jag på och ber att få bli insläppt”, ger nämligen ofta en falsk legitimation åt ett direkt asocialt beteende. Den ger en nimbus av visst sökande efter de djupare filosofiska sanningarna även åt forskning, som inte syftar till något annat än att så effektivt som möjligt skapa monopolprofiter eller begå kollektivmord. Därigenom håller den en ofta högst berättigad kritik på avstånd. Dogmen att vetenskapen skall vara fri, obunden och okontrollerad, i förening med myten om att vetenskapen endast “söker sanningen”, har hjälpt till att föra oss förbi portarna och ända in i helvetets första kretsar.


D. Politikerna

Ser vi slutligen på den fjärde huvudaktören i det militär-industriella komplexet, politikern, måste vi konstatera, att i inskränkt bemärkelse handlar även han förnuftigt, när han kanaliserar skattebetalarnas pengar till en ständigt starkare militärmakt.

Vi har redan visat, att det lönsamt för kongressens medlemmar att hålla sig väl med det militär-industriella komplexet, både därför att de därigenom kan göra stora personliga extrainkomster från detta i sin “advokatverksamhet” och därför att de kan ta åt sig av att ha skapat arbetstillfällen i militära eller industriella anläggningar för väljarna i sin valkrets.

Även ur politisk karriärsynpunkt är emellertid politikerna fångna i vad man kunde kalla en “propagandafälla”. Låt oss exemplifiera med några rader ur Nixons tal i juni 1969 till nyutexaminerade flygofficerare. I detta yttrade han om sina beslut med avseende på pengar till försvarsbudgeten, att han naturligtvis alltid försökte ge anslag som var perfekt avvägda. Men, sade han

… if I have made a mistake, I pray that it is on the side of too much and not too little. If we do too much, it will cost us our money; if we do too little, it may cost us our lives I have no choice in my decisions but to come down on the side of security. History has dealt harshly with those nations who have taken the other course (39).

Detta yttrande bör ses tillsammans med ett konstaterande rörande kapprustningen som görs i SIPRIS årsbok: “there is no attempt to see the threat from the other side” (21, s. 38). När även Sovjetunionens ledare tänker som Nixon, går vi med säkra steg vidare på vägen mot det brinnande Gehenna.

Det är emellertid utomordentligt svårt att bryta sig ut ur denna cirkel. Varje politiker, som försöker göra det genom att hålla anslagen till krigsmakten under kontroll, utsätter sig ögonblickligen för anklagelser av den typ som Nixon den här gången har lindat in i bomull: att de är så dåliga patrioter och så krassa i sina försök att spara på pengar att de medvetet utsätter Amerikas söner för ökade risker att förlora både livet och landet i ett framtida krig. Nixon, Agnew och de andra hökarna – som i Agnews terminologi ser på sina kritiker som “rotten apples” –vill däremot ge landet “security”, även om denna säkerhet innebär ytterligare ett steg på den väg som kan leda till mänsklighetens utrotning.

Men Amerikas politiker är vanligen lokalpolitiker utan intresse och förståelse för världsproblemen. Det är endast de starkaste eller mest väletablerade som Fulbright, Kennedys och den nye McCarthy, som vågar utsätta sig för de stora karriärrisker, som förslag om en hård kontroll av det militär-industriella komplexet automatiskt medför från de demagogiska hökarna. Nixons hänvisning till “historiens dom” demonstrerar också på ett ypperligt sätt, hur både han och det amerikanska folket fortfarande sitter kvar i en primitiv tro på att större och starkare “muskler”– ett uttryck som ofta förekommer i den amerikanska militärdebatten – skall leda till seger över motståndaren. Att “historien” numera kan leda inte endast till “genocide” , folkmord av välkänt judiskt eller vietnamesiskt slag, utan även till fullkomligt “humanicide”, mord på hela mänskligheten, är något som Nixon och många med honom – i öst och i väst – vägrar inse.

Det är rationellt för en normal politiker att hänga med i kapprustningens svängar.


E. Den kumulativa avhumaniseringen

Resultatet av all denna “förnuftiga” verksamhet liknar den gamla historien om katten på råttan och råttan på repet. Vetenskapsmännen konkurrerar inbördes om att komma med nya rön, industrimännen tvingas utnyttja dessa rön, om de inte vill försvinna i den ekonomiska konkurrensen, militärerna måste få händerna på industrins nya vapenteknik, innan fienden får tag på den, och politikerna vågar inte låta bli att finansiera de nya mordvapnen, då de inte törs utsätta sig för anklagelserna, som kan slå ut dem i den politiska konkurrensen, om att “våra pojkar” har sämre vapen än fiendens. I denna kumulativa spiral av subjektivt förnuft rullar kapprustningen vidare, och de enskilda tänker sällan på resultatet för världen som helhet.

Ett av de mest skrämmande resultaten av denna förnuftets onda cirkel är den kollektiva sinnessjukdom som en grupp amerikanska psykiatriker kallat “avhumanisering”. Med denna term söker de illustrera det fenomen av kallt förakt för hundratals miljoner människoliv, som demonstreras öppet i de militärstrategiska diskussionerna men också, fast mera dolt, av alla dem som i handling anpassar sig till utvecklingen. Psykiatrikerna skiljer mellan utåtriktad och inåtriktad avhumanisering. Den förra innebär en tendens att betrakta vissa individer eller grupper som stående utanför den övriga mänskligheten, som sub-humana, vilket leder till att man inte hyser några skrupler mot att förinta dem.

Bild från massakern i byn My Lai den 16 mars 1968. Antalet av två US-amerikanska infanterikompanier mördade obeväpnade civila bybor uppgick till mellan 347 och 504. Foto: United States Army photographer Ronald L. Haeberle.

Tyskarnas behandling av judarna under Hitler är ett paradexempel, och många amerikaners inställning till kommunister, liksom många kommunisters inställning till kapitalister, visar tecken på en sådan avhumanisering. Med detta tänkande blir fienden inte människor utan objekt, statistik, “ruttna äpplen” eller obesjälade konsumtionsföremål av liknande slag. Den inåtriktade avhumaniseringen innebär, att man får en tendens att betrakta sig själv på samma sätt, som blott och bart ett föremål i en historisk ström, vilket saknar varje ansvar för sina egna handlingar, som en kugge i en maskin, vars helhet man saknar varje förmåga att påverka. Egenskaper som mod, ansvar, självständighet och offer försvinner, och Eichmann träder fram i oss. Det senaste exemplet på denna anda ger de amerikanska soldater som utan att blinka skjuter ner mängder av kvinnor och barn i Vietnam. [En mycket avslöjande intervju med en av dessa elitsoldater, Paul Meadlo, som deltagit i morden i Song My, fanns återgiven i International Herald Tribune den 26 november 1969.]

Dessa bägge former av avhumanisering kan stundom tjäna goda anpassningssyften i en vrång värld, men psykiatrikerna tycks anse att avhumaniseringen har gått för långt och medfört missanpassning, när den som nu har förlamat folks handlingskraft och hindrar alla försök att bevara ett friskt samhälle, att skydda människans grundläggande rättigheter och att förhindra massutrotning (13, s. 245, 8, s. 183). Det är väsentligt att vi blir medvetna an denna psykologiska mekanism.

De flesta människorna i våra samhällen lever som om de helt hade accepterat den nuvarande militära situationen i världen, som om det vore onödigt eller omöjligt att göra något åt den. Detta trots att så gott som alla läskunniga vid det här laget måste veta, att bomberna kan förinta hundratals miljoner av oss på några få timmar. Men, som Arthur Koestler påpekat, statistiken blöder inte.

Detta vårt handlingssätt avslöjar i hur hög grad vi har godtagit den nuvarande situationen. Effekten av detta passiva accepterande är att förstärka dess dominerande maktcentra, det militär-industriella komplexet. Så länge vi passivt godkänner dettas makt, så länge bör vi mera klaga över oss själva än över de generaler och politiker, som liksom senator Richard B. Russel, ordförande i senatens försvarsutskott, anser, att “om vi måste börja om helt på nytt, med en ny Adam och en ny Eva, då vill jag att de skall vara amerikaner, inte ryssar” (32, s. 42). Russels yttrande avslöjar inte en större och mera dåraktig fanatism än den enskilda människans tolererande av den nuvarande situationen.

V. BLIR USA EN MILITÄRDIKTATUR ?

Demokratin i vår nuvarande form är en relativt ny och än så länge kortlivad företeelse. Det vore alltför optimistiskt att tro, att det som kallats “demokratins seger” är något slutgiltigt och definitivt. Vi har sett de senaste årens utveckling i Grekland, och det finns skäl att fråga sig om Grekland snarare än en efterdyning från 1930-talet kan vara en bebådelse om en fascistisk våg på 1970-talet. Det finns skäl fråga sig om USA kommer att välja vägen mot en militärdiktatur.

Denna fråga kan tyckas fränt ställd. Förutom marxisterna på yttersta vänsterkanten finns det få som hävdar att USA redan nu skulle vara en diktatur. Men vad som framkallar en viss betänksamhet är det faktum att frågan så cita dras upp även av framstående amerikanska analytiker. Så fastslog t. ex. en framstående grupp av politiker och vetenskapsmän i USA i mars 1969 att “our country is in danger of becoming a national security state” (8).

En författare i Foreign Affairs talar om “faran av att militärerna tar över“ i USA (3), och president Nixon har hävdat, att “America is not about to become a garrison state, or a warfare state, or a police state” (39) i sitt tal till flygkadetterna i juni 1969. [Enligt USIS referat av detta tal skulle Nixon sagt, att USA ej kommer att bli en “welfare” state, något som förefaller att falla helt ur sammanhanget och här förmodas vara ett feltryck, om än ett för många amerikaner mycket symptomatiskt sådant. Sannolikt ville Nixon hänvisa till F. J. Cooks bok “The Warfare State” (5)]

Bild: The Pixelman / pixabay.

Eftersom många framför dessa farhågor, även om det vanligen sker i förnekande anda, må det vara på sin plats att spekulera något över styrkan i de olika motstridiga tendenser, som man f. n. kan iaktta i USA:s politiska liv. Vad som kanske har väckt mest uppmärksamhet i den svenska pressen under de sista åren är den kritik, de protester som inom USA framförts mot det militär-industriella komplexets okontrollerade makttillväxt, mot “this insane nuclear version of keeping up with the Joneses” som en kongressman nyligen uttryckte saken.

Vi har observerat de stora demonstrationerna mot Vietnamkriget, vi har givit rubriker åt att man i USA under 1969 har avbrutit ett stort militärt helikopterkontrakt, övergivit tanken på ett militärt rymdlaboratorium, underställt senaten 1925 års Genéveprotokoll mot biologiska och kemiska stridsmedel för ratificering samt beslutat underkasta försvarsbudgeten samma hårda granskning som budgetarna från andra departement, något som ej skett de sista åren. Vi har också sett, att protesterna mot nästa varv i rustningskapplöpningen, ABM och MIRV, har varit utomordentligt starka och att Nixons politik i denna fråga passerade kongressen med mycket liten marginal.

Det är emellertid svårt att veta i vad mån denna utveckling representerar en längre och starkare tendens eller om dessa åtgärder endast är resultatet av mera temporära faktorer. Att de amerikanska misslyckandena i Vietnam har framkallat en tillfälligt stark reaktion är klart liksom att de senaste årens inflation i USA skapat extra svårigheter även för militär-budgeten. Möjligt är också att Nixon i t. ex. helikopterfrågan och den om rymdlaboratoriet endast gjort några oväsentliga gester för att avväpna en del av rustningskritikerna inom landet i väntan på att hans och Agnews “policy of polarization” skall skapa en bättre jordmån för fortsatta militära åtgärder.

Spiro Agnew håller tal i Kambodja. De US-amerikanska masiva bombningarna av Kambodja, som inleddes 1969, beräknas ha skördat mellan 600 000 och 800 000 civila dödsoffer.Bildkälla: Wikimedia Commons.

Vi i Sverige har mest lett åt Agnews grodor och haft svårt att ta dem på allvar. Förutom att ytterligare ett presidentmord räcker för att Agnew skall bli världens mäktigaste man, borde vi också betänka, att han har en mycket stor skara efterföljare; dels i hela den amerikanska södern, och dels i USA:s materiella över- och, kanske speciellt, medelklass. I dessa kretsar finns en “plutthurtig” superpatriotism, som för oss förefaller löjlig men som av deltagarna tas på djupaste allvar. Att justitieministern Mitchells hustru i TV jämställer ’ “liberaler” och “kommunister” och säger att hennes man när han kommer hem trött på kvällarna brukar säga, att han skulle vilja byta ut en hop amerikanska “liberal communists” mot sovjetiska marxister, är sådant som går hem. När protestmarschen mot Vietnam ägde rum i november 1969 i Washington, uppmanade åtskilliga radiostationer sina lyssnare att köra med tända lyktor på dagen och att blinka med dem som stöd åt den gode presidenten Nixons i allo fullkomliga politik. I skolorna svär barnen eder till Fosterlandet och i Rotaryklubbarna svär man, stundom varje veckolunch, trohet till den amerikanska fanan.

Det är i dessa kretsar som antikommunismen är en dogm, som allt som görs i antikommunismens namn är rättfärdigt. Från dessa kretsar kan man få höra, att:

det gör ingenting om det blir ett tredje världskrig och om vi utrotar allt liv på jorden för VI är KRISTNA och kommer till Himlen, men kommunisterna, DOM är förbannade ATEISTER och kommer till Helvetet.

Detta anförtrodde mig en gång, på fullt allvar, en samhällsvetenskaplig professor från Mellanvästern. Allt detta är emellertid ovägbara faktorer, och det är hopplöst att spå om framtiden. Det finns en vågrörelse i amerikansk politik, exemplifierad av raden Joe McCarthy, Goldwater och Wallace, där diktaturtendenserna svallar upp med jämna mellanrum. Men man kan också konstatera att de hittills aldrig har kunnat etablera sig fast på den amerikanska makthierarkins tinnar, något som tyvärr ingalunda bevisar, att de inte skulle kunna hända.

Bild. The Pixelman / pixabay.

Vad man möjligen kan säga är att de förslag, som framförts av Galbraith, Eugene McCarthy och flera andra (3, 11, 12, 28, 33) i syfte att kontrollera det militär-industriella komplexets makt, förefaller föga övertygande. Dessa förslag innebär i huvudsak att den politiska makten, dvs. i första hand presidenten och kongressen, måste återupprätta en stark politisk kontroll över utgifterna till militära ändamål och till vapenproduktionen. Man kritiserar den koncentrerade makten i kongressens fyra militär- och bevillningsutskott, som f. n. nästan helt ligger i händerna på ytterst konservativa sydstatspolitiker med utmärkta relationer med militären; Rivers från Syd-Carolina, Mahon från Texas, Russel från Georgia och Stennis från Mississippi, vars stater också är ytterst välfyllda med prestigegivande militära baser och projekt.

Nu föreslår kritikerna, att man skall inrätta nya kontrollkommittéer i kongressen, att de kommittéer som finns skall besättas med nytt folk i strid med gamla senioritetsregler, och/eller att speciella utredningssekretariat skall ställas till kritikernas disposition, varigenom man på ett bättre sätt på förhand skulle kunna förstå och kontrollera militärernas svårgenomskinliga strategiska resonemang och varigenom man kan hindra, att en relativt liten utgift för ett visst forskningsprojekt visar sig tvinga fram följdåtgärder som kostar miljarder.

Dessa förslag ser nog bra ut på papperet och skulle otvivelaktigt, om de förverkligades, utgöra ett steg i riktning mot en förnuftigare politik. Men problemen ligger sannolikt mycket djupare än så och genomsyrar hela nationens politiska, ekonomiska och moraliska tänkande.

För det första har vi den rent primitiva inställningen tvärs genom det amerikanska folket att “vi” måste vara starkare, ha mera “muskler” än motståndaren, att “vi” måste vara beredda att ge honom ett slag på käften så han säckar ihop. Denna ytterst primitiva mentalitet finns i botten på oss alla, och varför amerikanerna som har mer makt att tillämpa den än vi andra – skulle lyckas kontrollera den bättre än tidigare stormakter är svårt att förstå. Amerikanerna följer bara i spåren på världs-erövrande hunner, turkar, engelsmän och nazister.

För det andra har vi funnit att militärerna och i all synnerhet det ekonomiska livets män redan starkt har infiltrerat politiken. Det är svårt att se hur denna tendens skulle kunna brytas. När så är fallet är det också svårt att se hur de affärs-, industri- och bankmän, som blir politiker, skulle kunna fås att bryta med den privatkapitalistiska vinst- och konkurrens mentalitet, som dominerat deras liv fram till dess de går över till det politiska livet.

För det tredje har vi också visat, att den nuvarande ordningen i USA:s militär-industriella komplex kan synas högst rationell och förnuftig ur de snäva synpunkter som politiker, industrimän, vetenskapare och framför allt militärer vanligen lägger på tillvaron. Detta är sannolikt det väsentligaste i hela bilden och det förefaller föga troligt, att något extra kontrollerande kongressutskott skulle kunna vrida utvecklingen i nya banor, så länge dessa fyra kärngrupper i det amerikanska samhället tjänar stora pengar och gör fina karriärer på att understödja den redan existerande makthierarkin. För att bryta den nuvarande kumulativa utvecklingen fordras snarare, att åtminstone tre av de fyra berörda grupperna ges en ny och annorlunda motivation för sina beteenden, dvs. att det nuvarande stödet åt det militärindustriella komplexet kommer att framstå som irrationellt och oförnuftigt.

Militärernas tänkande är väl hopplöst att ändra på. Det finns en skrämmande likhet mellan resonemangen i general Friedrich von Bernhardis från 1912 om Tysklands “rätt och plikt” till krig och i generalen och vicepresidentkandidaten Curtis E. Le Mays bok om att “Amerika är i fara” av 1968, i vilken han bl. a. önskar fortsätta bombningarna i Nordvietnam “until we have destroyed every work of man i North Vietnam” (2, 16; se äv. 20, 22). Däremot skulle det kanske vara möjligt att finna nya och bättre inkomstkällor för industrin, ge större arbets- och karriärmöjligheter åt vetenskapsmännen i fredliga värv och utsätta politikerna för stora röstförluster, om de hänger sig åt ett inskränkt bollande med hela mänsklighetens möjlighet att överleva. Men detta fordrar en mycket hög grad av upplysthet hos det amerikanska folket.

Det fordrar att det amerikanska folket och dess ledare bryter sig ur icke bara snävt egoistiska utan också snävt nationella tankebanor. Det fordrar att det höjer sig upp till att handla efter normen att “det som är bra för världen är bra också för USA”.

Det fordrar att hela det amerikanska samhället förändras. Och som den sino-sovjetiska konflikten visar, räcker det ingalunda med att USA skulle införa socialism. Vad som fordras är att USA uppträder på ett sätt, som ingen världsmakt hittills har uppträtt på, att det blir mera upplyst och förnuftigt än hunner och turkar, engelsmän och nazister.

Det är svårt. Därför finns det skäl att vara pessimistisk om framtiden.

(December 1969)

Gunnar Adler-Karlsson. Foto från Öppet arkiv, oppetarkiv.se.

LITTERATUR

  1. Gunnar Adler-Karlsson: Western Economic Warfare 1947-1967. Uppsala 1968.
  2. Friedrich von Bernhardi: Deutschland und der nächste Krieg. Stuttgart und Berlin 1912.
  3. Jonathan B. Bingham: Can Military Spending be Controlled? Foreign Affairs, October 1969.
  4. Philip M. Boffey: Defense Research: Pressure on Social Sciences. Science, May 30, 1969
  5. Fred J. Cook: The Warfare State. Macmillan, New York 1962.
  6. Peter C. Dooley: The Interlocking Directorate. American Economic Review, June 1969.
  7. President Eisenhower’s Farewell to the Nation. Department of State Bulletin, February 6, 1961.
  8. Jerome D. Frank: Sanity und Survival. Psychological Aspects of War and Peace. Random House, New York 1967.
  9. William Fulbright: Old Myths and New Realities. London 1965.
  10. John Kenneth Galbraith: Den stora börskraschen. Aldus, Stockholm 1965.
  11. John Kenneth Galbraith: How to Control the Military. Harper´s June 1969.
  12. John Kenneth Galbraith: How to Control the Military. Doubleday, New York 1969.
  13. Group for the Advancement of Psychiatry: Psychiatric Aspects of the Prevention of Nuclear War. September 1964.
  14. Gus Halls Tal på Moskvakonferensen 1969. APN Stockholm 1969.
  15. John Herling: The Great Price Conspiracy. Luce Inc. , Washington 1962.
  16. Curtis E. LeMay: America is in Danger. Fuck & Wagnalls, New York 1968.
  17. C. Wright Mills: The Power Elite. Oxford University Press, New York 1959.
  18. H.L Nieburg: In the Name of Science. Quadrangle Books, Chicago 1966.
  19. Drew Pearson and Jack Anderson: The Case against Congress. A Compelling Indictment of Corruption on Capitol Hill. Simon and Shuster, New York 1968.
  20. Thomas S. Power: Design for Survival. New York 1964.
  21. SIPRI Yearbook of World Armaments and Disarmament 1968/69. Stockholm 1969.
  22. Nathan F. Twining: Neither Liberty nor Safety. New York 1966.
  23. Thorstein Veblen: The Higher Learning in America. New York 1918.
  24. John Wain: Orwell & the Intelligentsia. Encounter, December 1968.
  25. Thomas W. Wolfe: Are the Generals Taking Over? Problems of Communism Nos 4-5, 1969.
  26. David Wood: Conflict in the Twentieth Century. Adelphi Papers NO 48, London June 1968.
  27. Joint Economic Committee: Soviet Economic Performance 1966-67. Washington May 1968.
  28. Report of the Congressional Conference on the Military Budget and National Priorities. June 1, 1969. (Multigraferad.)
  29. Statistical Abstract of the United States 1969. Washington 1969.
  30. U. S. Tactical Air Power Program. Hearings before the Preparedness Investigating Subcommittee of the Committee on Armed Services. United States Senate, Washington 1968.
  31. White House Task Force Report on Antitrust & Trade Regulation Report, Special Supplement No 411, May 27, 1969.
  32. Bulletin of the Atomic Scientists, June 1969.
  33. Economist, May 17, 1969.
  34. International Herald Tribune, February 28, 1969.
  35. Science, August 2, 1968.
  36. Science, February 21, 1969.
  37. USIS, News Bulletin, Stockholm, No 79, 1968.
  38. USIS, News Bulletin, Stockholm, No 80, 1968.
  39. USIS, News Bulletin, Stockholm, No 24, 1969.
  40. U. S. News & World Report, April 21, 1969. (Military IndustrialComplex: The Facts vs. the Fictions.)
  41. U. S. News & World Report, May 26, 1969.
  42. U. S. News & World Report, September 29, 1969.

Liknande artiklar