Jag lyssnar ofta på radion. På förmiddagarna är det “Ring P1” där lyssnarna får ringa in och prata om i stort sett vad som helst. Igår var det en herre som var djupt upprörd över att patrullerande poliskonstaplar inte alltid har på sig uniformsmössan.
En fråga som återkommer med jämna mellanrum är “politikerna”. Att vi har för många politiker. Varför ska lilla Sverige med 10 miljoner invånare ha 349 riksdagsmän, när andra länder med fler invånare har betydligt färre riksdagsmän?
Dra ner på antalet politiker och använd i stället pengarna till… Och så har man olika förslag på vad dessa insparade pengar kan användas till.
Oftast har man noll koll på hur mycket/lite politiken kostar. Man tror att om man minskar på antalet politiker så räcker pengarna till att kraftig öka försvarsanslagen, rejäla höjningar av pensionerna, mera pengar till skola, vård och omsorg med mera, med mera.
Var “skon klämmer” visar sig oftast vara att våra politiker inget begriper, de är så dumma och korkade och de vet inte hur “vanligt folk” har det och de tänker bara på sina egna feta löner. Därför ska man minska ner på antalet.
Min fundering är då – blir det bättre, blir besluten klokare om vi har färre idioter i riksdagen. Vad är det som säger att, låt säga, 149 idioter i riksdagen fattar klokare beslut än 349 idioter?
Och vad blir nästa krav – att det räcker med 79 idioter – eller 49? Så att vi till sist bara har en enda idiot som fattar alla beslut.
Det brukar utmynna i att bakom politikerföraktet ligger ett politikförakt – att man inte tror på den parlamentariska demokratin. Och det må vara hänt. Den parlamentariska demokratin är inte fulländad, den har sina brister och begränsningar. Den främsta bristen, enligt min uppfattning, är att många viktiga och avgörande beslut fattas utanför de folkvalda församlingarna. Till exempel i de privata storbolagens slutna styrelserum – och av de stora multinationella företagen.
Som jag ser problemet med de folkvalda församlingarna så är det brister i bredden på representationen. Vi kräver ju att riksdagen (men även kommuner och landsting) ska spegla hur samhället ser ut.
Det ska vara rättvis fördelning mellan kvinnor och män.
Olika yrkesgrupper ska finnas med – allt från lågavlönade arbetare till välavlönade tjänstemän och högavlönade direktörer.
Och det ska vara en bred åldersrepresentation. Nu klagas det på att det är för få pensionärer i riksdagen. Och det stämmer nog. Men räcker det med fler pensionärer? Ska det inte också vara allt från fattigpensionärer till pensionärer med lagom pension och de som har höga pensioner för att få en bred pensionärsrepresentation?
Och hur är det med invandrarbakgrunden bland våra riksdagsmän?
Hur många har sin bakgrund i Tensta, Rinkeby, Rosengård eller andra så kallade “utsatta områden” inom miljonprogrammets bostadsområden?
Och kan det rentav vara så att välbärgade områden som Djursholm, Danderyd och andra liknande “segregerade” områden är överrepresenterade?
Glesbygdsbefolkningen – är den tillräckligt representerad?
Och hur är det med vegetarianer, glutenallergiker, homosexuella och bönder?
Och hur står det till med representationen av fattiga och hemlösa, uteliggare, narkomaner, alkoholister och spelmissbrukare?
Och de som har egen erfarenhet av arbetslöshet och/eller erfarenhet av otrygga anställningar, till exempel osäkra timvikariat?
Och funktionshindrade? Hur många döva, blinda, rullstolsburna sitter i riksdagen? Läs även eFOLKET: “Varför finns det inga ‘funkisar’ i riksdagen?”. 1 juli 2019.
Någon kanske tycker att jag överdriver och raljerar. Men jag menar att om vi vill ha bredast möjliga representation bland våra folkvalda, så uppnår vi inte det genom att minska på antalet. Snarare borde antalet folkvalda öka för att få en så bred fördelning som möjligt.
Per automatik blir inte representationen bredare med ett stort antal ledamöter. Men möjligheten ökar om det blir fler platser.
Detta gäller även i kommuner och landsting (som nu heter regioner). Vi behöver fler som engagerar sig politiskt, fler som är beredda att ta på sig politiska uppdrag. Fler som sitter med i styrelser och nämnder.
Som exempel kan jag ta Eskilstuna där man minskat antalet ledamöter i kommunfullmäktige från 79 till 65. Inte kan en bredare representation uppnås då. Det är bara eftergifter av opportuna skäl för att gå politikerföraktarna till mötes.
Och de politiska nämnderna har också krympt. Skolnämnderna, socialnämnden, kultur- och fritidsnämnden, vård- och omsorgsnämnden och så vidare.
De är nu så små att inte ens alla partier kan bli representerade.
Det är ju så att man kan införa “spärrar” bakvägen för att utestänga små partier. Till exempel genom att trixa med antalet ledamöter och valkretsindelningar som stänger ute små partier.
I kommuner och landsting (förlåt, det heter regioner) ser jag en risk i att med för få politiker (95 procent är så kallade “fritidspolitiker” som inte kostar speciellt mycket) innebär en ökad risk för “tjänstemannastyre”.
Med färre vaksamma öron och ögon i nämnderna är det lättare att tjänstemännens förslag slukas rakt av med hull och hår.
PS.
Sedan är det naturligtvis så bland “politiker” som bland alla andra grupper i samhället – det finns skitstövlar av alla sorter.
Men bara för att en präst avslöjats med att ha stulit av kollekten, kan man ju inte dra slutsatsen att alla präster snor av kollekten. “Såna är dom – prästerna”.
Eller att alla idrottstränade förgriper sig på ungdomar bara för att någon, eller några, har gjort det.
Men när det gäller “politikerna” kan man dra alla över en kam.
Rolf Waltersson
