Kritiken mot regeringens skattesänkningar har varit hård. “Varför ska de med högsta inkomsterna få de största skattesänkningarna”, är det många som frågar sig. Det ökar ju bara klyftorna mellan låg- och högavlönade, mellan fattiga och rika.
Nu rycker finansminister Elisabeth Svantesson (M) ut för att försvara sig med att alla gynnas av att högavlönade får lägre skatt.
“Det ska löna sig att tjäna 125 000 i månaden. Först och främst ska man komma ihåg att tjänar man 125 000 så betalar man elva gånger så mycket i skatt som man gör med 25 000 i månaden”, påstår hon.
Tittar man på regeringen egen tabell gällande jobbskatteavdraget får den med 16 667 i månadslön sänkt skatt med 716 kronor per år.
Den med 125 000 i månadslön får skatten sänkt med 10 633 kronor per år
Den som tjänar under 16 667 kronor får ingenting (noll kronor) i skattesänkning.
Det är därför regeringens tabell börjar vid 16 667 kronor för att dölja att de som tjänar mindre får noll och inget.
Man ska också ha i minnet att det endast är statsskatten som är progressiv, det vill säga att ju högre lön desto högre procentandel i skatt. Men den progressiviteten urholkas nu steg för steg. Man motiverar det med marginalskatten. Hur mycket man betalar i skatt för ”den sist intjänade tusenlappen”. Är man högavlönad går 500 kronor av den sist intjänade tusenlappen till skatt. Och då tycker de högavlönade att det inte är mödan värt att jobba extra eller får högre lön om hälften går till skatt.
Men då kan man vända på steken. Om det nu är så eländigt med höga marginalskatter på höga löner, varför inte då sträva efter minskade löneklyftor så att de högavlönade slipper denna “skattebörda”, detta “skattetryck”
Man kan ju ta medianinkomsten i Sverige, som nu ligger på cirka 36 000 i månaden. Om alla samlades närmare runt medianinkomsten, hälften lite under och hälften lite över, så skulle både löneskillnaderna och skatteskillnaderna jämnas ut.
Övriga skatter som kommunal- och regionskatt, moms, punktskatter och annat är vad man kallar proportionella skatter, eller platta skatter – man betalar samma skatt, samma procent, oavsett lön. Du betalar, som exempel, lika mycket per beskattningsbar hundralapp i kommunalskatt oavsett om du har låg eller hög lön.
Finansministern försvarar sig med att satsningen på de högavlönade gynnar alla eftersom den kommer att leda till ökad tillväxt. Det man brukar kalla ”dynamiska effekter”.
Om det funkade så borde man väl sänka skatten mycket, mycket mera för de högavlönade så att vi får ännu högre tillväxt som i slutänden gynnar alla.
Ungefär som när förra partiledaren för Liberalerna, Nyamko Sabuni, försvarade att hon fick en skattesänkning på 40 000 kronor om året när L och C drev igenom slopad värnskatt:
“Då kan man konsumera ännu mera. Att konsumera är bra för tillväxten och ekonomin. Och då får alla det bättre”, förklarade hon.
Vad jag inte förstod då, och inte förstår nu heller, är varför man sänker skatten mest för de högavlönade – om det nu är den eviga och heliga tillväxten som ska stimuleras
De högavlönade överkonsumerar ju redan nu så mycket de orkar. Mera pengar till dem kommer i stor utsträckning att ”placeras” på olika sätt, kanske i ett skattefritt ISK-konto. Eller så spekulerar man för att tjänar pengar på pengar, så att klyftorna ökar ännu mera. För det är kapitalinkomsterna som är det största källan till ökande klyftor mellan fattiga och rika.
Vill man öka konsumtionen ska man väl satsa på de med låga inkomster, fattigpensionärer och andra, som idag “underkonsumerar”. De som lever på, eller under, marginalerna och måste vrida och vända på varenda korvöre. De som tvingas avstå att gå till tandläkaren. De som inte har råd med nya glasögon.
Vi lever också i tider med ökad barnfattigdom. Enligt föreningen Majblomman och Rädda Barnen lever ungefär 10 procent (200 000 barn) av barnen i Sverige i barnfattigdom. Definitionen på barnfattigdom kan ni läsa på Rädda Barnen.
På en karta kan man gå in och se hur det ser ut kommun för kommun. I till exempel Eskilstuna där det bor drygt 23 000 barn lever drygt 4 000 i barnfattigdom. Många av dessa barn bor och lever med ensamstående mammor, som är den kanske hårdast utsatta gruppen.
Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut var behoven av ökad konsumtion är som störst.
Ett par kommentarer till Majblommans annons (se ovan bifogad bild)
Borlänge med 52 000 invånare har lika många fattiga barn som Linköping som är tre gånger större med 167 000 invånare.
Eskilstuna med 107 000 invånare har nästan dubbelt så många fattiga barn som Linköping.
Det här beror på flera olika faktorer. Bland annat så kallade socioekonomiska förhållanden.
Rolf Waltersson
Lästips:
Majblomman släpper barnfattigdomskarta – Via TT (här kan ni länka vidare för att till exempel se hur det ser ut kommun för kommun)
Majblomman kommenterar Barnfattigdomskartan – Majblomman. 26 april 2024
Barnfattigdom i Sverige – Rädda barnen
Barnfattigdomen ökar – då ropar Timbro efter marknadshyror – eFOLKET. 25 mars 2024
