Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
- Arbetarklassen dras isär
- Underbetyg åt fackliga ledningar
- Organisering underifrån bryter tillbakagången
Organisera! Det är arbetarrörelsens första erfarenhet och främsta budord. Bara genom att sluta sig samman kan de arbetande försvara rättigheter, arbets- och livsvillkor i en kapitalistisk värld och på sikt hota kapitalägarnas makt.
En särställning har de fackliga organisationerna. De skapar möjligheten att sälja arbetskraften gemensamt eller vägra göra det, alltså strejka, om villkoren blir för dåliga. En hög facklig anslutningsgrad är därför avgörande för arbetarklassens förmåga att värna sina intressen, på arbetsplatserna och i samhället i stort.
De svenska facken har länge haft världsrekord i facklig organisering, även om de flesta fack idag är toppstyrda och byråkratiska maskiner har den anslutningsgraden varit avgörande för att Sverige blev ett av de jämlikaste länderna i världen. Hand i hand med ökad ojämlikhet har de svenska fackföreningarna dock tappat medlemmar.
I förra veckan publicerade Arena Idé en rapport med de senaste siffrorna, dyster läsning för alla som förstår värdet av facklig organisering. Efter en kort uppgång under pandemiåren är den sjunkande trenden tillbaka. Andelen anställda som tillhör en fackförening har minskat från 77 procent 2006 till 67 procent idag.
I synnerhet är det arbetarna som blivit sämre organiserade. Redan 2006 var tjänstemännens fack ikapp LO och har därefter dragit ifrån. Det kan ha flera orsaker, dels att fler tjänstemän börjar se sig som vanliga anställda och inte som företagets förlängda arm, vilket vore ett stort steg framåt.
En mindre positiv förklaring är hur en del tjänstemannafack utvecklats. Sifferlösa avtal, mindre kollektivt agerande och en avrustning av den lokala organiseringen har gjort det blivit billigare att vara medlem samtidigt som den fackliga tanken förtvinat.
Som när Sveriges Ingenjörer, erbjuder psykologsamtal för den som känner sig “orolig, stressad, deprimerad eller överarbetad” istället för kamp för bättre arbetsvillkor. De senaste 25 åren har hundratusen fackligt förtroendevalda – en tredjedel – försvunnit från landets arbetsplatser och anställda ombudsmän får sköta allt mer av verksamheten. Så förvandlas de fackliga organisationerna från medlemsorganisationer till en blandning av advokatkontor, försäkringsbolag och rådgivningsbyråer.
I Danmark har denna trend dragits fullt ut och en ny sorts låtsasfackföreningar vuxit fram. Utan avtal och med minimal verksamhet men med mycket lägre avgifter har de tagit en femtedel av de fackligt anslutna.
Särskilt oroande är hur de aktuella siffrorna speglar hur arbetarklassen dras isär. En stor del av LO-förbundens minskning finns bland unga och utrikes födda. År 2006 var utrikes och inrikes födda organiserade i samma utsträckning, 77 procent. Bland svenskfödda hade siffran 2019 sjunkit till 63 procent medan den rasat till bara 49 procent för dem som fötts utomlands.
Det är ingen vågad gissning att det till stor del beror på att det är unga och utlandsfödda som har de mest otrygga jobben. Att facken varken förmått hejda utvecklingen eller organisera dem som har de sämsta villkoren hotar hela kollektivet.
Den senaste nedgången, som drabbat både LO- och TCO-fack, har både fackliga representanter och andra förklarat med inflationen; när hushållskassan krymper är fackavgiften en enkel utgift att skära bort. Det är inte osannolikt, men är i så fall en förödande kritik av de svenska facken. För när priserna rusar borde väl reaktionen vara att gå med i facket för att slåss för högre löner?
Men det kräver förstås att fackföreningarna har detta som sin målsättning. Om de istället, som de svenska facken, tydligt förklarar att de inte tänker “jaga inflationen” är inte det konstigt om fackavgiften uppfattas som bara ytterligare en börda. Ett övertydligt exempel på hur fackliga eftergifter försvagar organisationerna.
Svagare fackföreningar innebär inte bara att det blir svårare att försvara löner och arbetsvillkor. Det försvagar motståndet mot den välorganiserade borgerligheten på alla områden.
Att värva medlemmar är fackligt grundarbete. Men att organisera är mer än att förmå individer att betala en avgift. Att organisera är att vinna människor för tanken på att de behöver slåss för sina rättigheter tillsammans med andra, att de har en röst och att deras medverkan är avgörande. Denna inställning behöver genomsyra hela fackföreningsrörelsen om tillbakagången ska kunna vändas.
Internationalens ledarredaktion
