Dagen innan skotten i Ådalen 1931. Strejkande arbetare intar den båt där strejkbrytare lastar blockerad pappersmassa. En strejkbrytare hissas upp från lastrummet.

Om fackligt kamp, svartfötter och gulingar

“Ensam är stark”. Vi har sett den ensamme starke hjälten i olika tappningar.

Till exempel Clint Eastwood som med cigarettfimpen i mungipan kommer ridande i soluppgången in i den lilla staden i Vilda Västern. En stad där ett banditgäng, eller en girig ranchägare, plågar den stackars befolkningen.

Efter att “Clintan” rensat staden från invånarnas plågoandar, rider han vidare mot solnedgången.

I verkligheten fungerar det tvärtom. Det är tillsammans vi blir starka. Det är genom att vi organiserar oss vi kan uppnå våra mål. Därför har arbetare organiserat sig i fackföreningar, för att ta tillvara sina intressen – för att tillkämpa sig en drägligare tillvaro. “Enade vi stå – söndrade vi falla”

Förr var det näst intill en självklarhet att man skulle organisera sig och gå med i facket. När jag började jobba som “pinnpojke”, som var en nedlåtande benämning, på Stadsingenjörskontoret här i Eskilstuna, togs jag emot av det fackliga kontaktombudet som såg till att jag blev medlem i Kommunalarbetareförbundet.

Vi som jobbade utomhus i alla väder var arbetare och blev medlemmar i Kommunal.

De som arbetade “på kontoret” sågs som lite förnämare. De var tjänstemän och var med i SKTF (Sveriges kommunaltjänstemannaförbund) – som numera heter Vision.

Redan från arbetarrörelsens begynnelse såg man ner på de som vägrade gå med i facket. De kallades “gulingar”. De var snyltare. De fick vara med och skörda frukterna av det de fackanslutna medlemmarna förhandlade sig till. Löneökningar, semester, kortare arbetstid med mera.

När det drog ihop sig till blockad och strejk var det ofta “gulingar” som ställde upp som strejkbrytare. Men det hände ofta att arbetsgivarna hyrde in strejkbrytare utifrån. Så var det till exempel i Ådalen 1931 då man anlitade strejkbrytare från “Svenska nationella skyddskåren” som deltagit på den “vita” sidan i finska inbördeskriget.

Även strejkbrytare sågs som osolidariska, som förrädare, och kallades “svartfötter”.

Dessa svartfötter kallades av arbetsgivarsidan för “arbetsvilliga”. “Arbetsvilliga” som skyddades av polis och militär.

Idag är förhållandena delvis annorlunda

Allt färre organiserar sig fackligt. Färsk statistik från LO visar att organiseringen bland dem som arbetar inom LO-förbundens yrkesområden har minskat från närmare 90 procent i början av 1990-talet, till dagens 60 procent.

En katastrofal “utveckling” på bara knappt två årtionden att endast 60 procent är organiserade. Om man ska använda begreppet “gulingar” idag kan diskuteras. Men visst har den solidariska grundtanken sats på prov i samhället. Nu är det “satsa på dig själv”, som lanserades av SAF på 1970-talet, som gäller.

Så här ska “DU” göra för att “DU” ska få det bättre. Det här ska “DU” tänka på när “DU” löneförhandlar med din lönesättande chef.

Det borde vara, så här ska “vi” göra för att “vi” ska få det bättre.

Dessutom är det allt fler som har otrygga och osäkra anställningar där olika tillfälliga anställningsformer staplas på varandra. Begreppet “fast anställning” är snart helt passé. I ett sånt läge är det kanske många som inte finner meningen med att gå med i facket.

Dessutom är angreppen på facket allt intensivare

Det är nog ingen överdrift att påstå att man från borgerligt håll vill försvaga och “vingklippa” facket på olika sätt.

Vi ser olika angrepp mot både strejkrätten och anställningstryggheten. Det heter att man måste “modernisera arbetsrätten”, som det är skrivet i januariavtalet mellan regeringspartierna S, Mp och de två “mittenextremistiska” partierna C, L. Enligt punkt 20 i detta avtal skall “parterna (arbetsgivarna och de fackliga organisationerna. Min anmärkning) nå en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet…så att regeringen kan lägga ett förslag i linje med parternas överenskommelse”.

Lyckas parterna inte med detta kommer regeringen att lagstifta om försämringar när det gäller LAS och anställningstryggheten.

“Snacka om utpressning! Kom överens om försämringar, annars lagstiftar vi!”

Nu står den svenska fackföreningsrörelsen inför ett vägval. Ska man frivilligt låta sig förnedras genom att förhandla sig till FÖRSÄMRINGAR av arbetsrätten? Ska man frivilligt gå med på “moderniseringar av arbetsrätten” enligt kraven från S, Mp, L och C?

Gör man det kommer man att tappa ännu fler medlemmar. Eller som den tidigare Metallbasen Göran Johnsson säger i en intervju till TT:

“Det gäller att göra facket angeläget igen…Om LO förlorar kraft och inflytande, och blir alltför ihåligt, då tror jag solidariteten tar stryk”.

–tidigare Metallbasen Göran Johnsson

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: