Vårt kontor låg runt hörnet från Katedralstorget där vi ibland fikade eller åt lunch på restaurangen El Patio. Nu är den upprustad till 1:a klassen turistrestaurang.

Evas dagbok från Kuba (69) – Den 27 februari – 3 mars, 1969

Torsdag 27.2

Vid lunchtid exploderade jag och tvingade Joel att reagera och diskutera situationen. Han förstod att han hade försökt projektera sin besvikelse på Sergio på mig, inbilla sig att det var mitt fel och inte Sergios. Till slut klarade vi upp allt och blev vänner igen och jobbade tillsammans på mitt projekt för att ha det till hands om Reinaldo och Santos skulle genom­skåda Sergios. Gud så skönt att vår vänskap klarade sig genom all den här skiten.

Sergio, det överlägsna geniet, kom två timmar för sent till mötet med Reinaldo och Santos. Snackade vältaligt om sitt projekts fördelar utan att med ett ord nämna svårigheterna. De accepterade men utan förtjusning, jag var helt förvirrad och nära sammanbrott. Reinaldo snackade med mig sen och bad mig fortsätta mitt projekt för han var inte nöjd med Sergios och ville ha mitt som reserv när de skulle snacka med minis­tern. Jag förstår inte riktigt. Är Reinaldo och Santos rädda för Sergio? Jag har obehagliga föraningar om att det här går åt skogen. Och jag är för svag, inte vuxen situationen.

Lördag 1.3

Joel kom över på kvällen för att meddela att ministern hade godtagit Sergios projekt. Vi satte oss och tittade på varandra och så bröt hysterin ut. Vi förstod vilken avskyvärd situation vi satt oss i genom vår feghet och falska solidaritet. Vi hade svikit Reinaldo och Santos genom att inte förklara svagheterna i Sergios projekt för dem, utan i stället låtit dem sälja det till ministern som inte heller har sakkunskap för att kunna bedö­ma det. Det värsta är inte att behöva arbeta med en sak som är idiotisk, utan att vi lurat Reinaldo och Santos att gå i god för en dålig sak som kan gå djävligt illa och sabotera det vik­tiga möbelarbete som vi tillsammans försöker driva. Förtviv­lade kom vi fram till att det bästa är att försöka minimera ska­deverkningarna. Driva möbelarbetet utan kompromisser, nå­got som kommer att bli svårt nog. Sedan gick vi till några goda vänner, snackade skit om Sergio och drack rom.

(Sillas escolares, prototyp) Vi ägnade oss åt uppdraget att formge skol- och förskolemöbler.
(Sillas escolares, Cienfuegos 2010) Våra möbler utvecklade, massproducerade, än idag.

 

 

 

 

 

 

Söndag 2.3

Arbetet började med ett möte med hela arbetsgruppen, Reinal­do och Santos för att göra tidplan och arbetsfördelning. Sergio ansvarar för ombyggnaden, Joel och jag för möbler och lam­por, Yvonne för textilier och husgeråd. Under samtalets gång framstod det allt klarare att om jag insisterat skulle Sergios projekt inte accepterats. Så jag får skylla mig själv och det är ju fan.

På kvällen besökte jag tillsammans med Octavio och Sylvia våra gemensamma vänner, Silvio och Sonja, som jag inte träf­fat på länge. De tillhör den gamla överklassen men Silvio del­tog i motståndet mot Batista och har sedan dess stött revolu­tionen. Både han och Sonja är oerhört glada och entusiastiska, man blir så glad och lycklig av att höra dem.

Måndag 3.3

Efter arbetet åkte jag hem och började läsa noveller av Lu Sin i urval och förlorade mig i kineseriet. Försök till verklighets­flykt.

Liknande artiklar: