Kubanerna bygger bostäder. Folkets välfärd är ledstjärnan för politiken. Foto: Eva Björklund, 1968.

Evas dagbok från Kuba (58) – 18 -21 december, 1968

Onsdag 18.12

Promenerade genom gamla Havanna och tittade på julhandeln. Jag köpte några tennamuletter, små roliga figurer, som används inom den afrokubanska religionen. På filminstitutet visades filmer från Vietnam inför årsdagen av FNL:s grundande.

Fredag 20.12

Affisch för den anti-imperialistiska argentinska filmen Smältugnarnas timme.

Satt vakt i ministeriet för första gången mellan sju och elva på kvällen. Översatte en Zenit-artikel om Smältugnarnas timme till spanska. Regissören, Solanas, är här nu och bad mig hjälpa honom ta reda på vad de tyckte i Sverige. Jag pratade rätt mycket med partisekreteraren som också satt vakt. Han är rätt inbunden, verkar nästan ovänlig, men när han börjar prata om revolutionen lossnar det. Med entusiasm redogjorde han för alla planer och berättade lite om hur mycket arbete det kostat att uppnå det man redan gjort. Och det kan man förstå. Det är svårare att förstå hur man över huvud taget klarat av en så våldsam utveckling som den Kuba genomgått efter maktövertagandet.

När man läser statistiken om skolorna, sjukvården, bostäderna, jordbruket osv. är det nästan svårt att tro att det är sant. Men det är ju bara att titta sig omkring, speciellt på landsbygden, för att bli övertygad. Där ser man vad ett så kallat underutvecklat folk kan åstadkomma när det får tillfälle till det och får ta del av resultaten själva. Myten om den “late latinamerikanen” håller inte.

Lördag 21.12

Ett gäng jazzmusiker som jag känner hade jamsession på eftermiddagen hos en bekant. Jazzen har inte blivit utträngd av popmusiken på samma sätt här som i Europa, intresset är fortfarande stort och 50-talets idoler står sig. På kvällen kom Solanas för att få sin Zenitartikel. Han snackade inte så mycket, utan frågade för att få mig att prata. Det var så tydligt att jag undrade vad han ville få ut av det. Med några Icaic-killar gick vi på teater och såg en fruktansvärd och reaktionär pjäs om ett ungt äktenskap som sprack för att tjejen inte tog hand om killen tillräckligt. Efteråt åt vi enorma glassportioner på Coppelia, glasspalatset i centrum mitt emot Habana Libre. Där finns 5O olika sorters glass och stället är ett vanligt utflyktsmål för familjerna och ungdomarna på helgerna. Köerna kan bli ganska långa och de har förvandlats till ett slags kollektiv umgängesplats. Ungdomarna stämmer träff och vandrar mellan köerna och snackar med varandra. Glasspalatset är nästan en social institution för umgängesliv och kontakt. Och glassen är god.

Liknande artiklar: