Evas dagbok från Kuba (54) – Den 26 – 30 november, 1968

Tisdag 26.11

Tog emot Ulf Nilsson från Expressen i mitt hem. Han ville ha “inside information”. Oerhört svensk i sina välpressade byxor och lite vågade ryschiga skjorta. Han menade att USA var rätt bra i alla fall och att de aldrig skulle vara så dumma att de motsatte sig en revolution i Latinamerika. En något märklig ståndpunkt om man betänker USA:s och CIA:s militära program där. Jag försökte ge honom tips på intressanta företeelser och försökte hålla tungan rätt i mun. Man måste vara försiktig med sådana där murvlar som tolkar allt till det värsta. Jag talade om Gröna bältet och skolornas utbyggnad på landsbygden som inte ens Expressen kan finna nåt fel på och nämnde alla positiva saker jag kunde komma på. Så inte är det mitt fel om han skriver dumheter.

Lördag 30.11

Jordbruksarbete hela dagen. På kvällen mottagning för alla snacksugna vänner. Den sista tiden har Uneac:s litteraturpris-tävling diskuterats nästan varje gång vi träffats. Den internationella juryn premierade två tämligen kontroversiella verk inom teater och poesi och Uneac vägrade i början att godkänna valet, eftersom de ansåg arbetena vara kontrarevolutionära. Det var ju lite klumpigt och det blev ett djävla liv, undervisningsministern själv var inblandad, och så småningom tog Uneac tjuren vid hornen och godkände premieringen och publicerade böckerna, men med förord. Efter det så publicerades i “Verde Olivo”, arméns veckotidskrift, tre artiklar i följd om litteratur och litteraturkritik. Jag har läst två och hållit med i stort. Artikelförfattaren har beklagat avpolitiseringen av litteraturen och kritiken, hävdat att det är omöjligt att skriva o- eller apolitiskt. Kritiserat de intellektuella för deras borgerliga och liberala attityder och snobbtendenser, l’art pour l’art, osv. Många blev skakade av hans hårda kritik och började snacka om stalinism. De försvarade sin konstnärliga frihet. Utvecklingen i Sovjet med socialrealismen som resultat skrämmer. Men revolutionen har ju klart deklarerat att den inte vill se en sådan utveckling här. Dels har Fidel tagit upp frågan i sitt tal till de intellektuella i början av revolutionen, dels har Che utvecklat revolutionens politik i Människan och Socialismen på Kuba. Och det finns knappast några tecken på att politiken ändrats men kanske skulle man kunna säga att de intellektuella inte motsvarat förtroendet. De har knappast någon anledning att känna sig förtryckta eller missförstådda. Snarare kan man väl förvåna sig över revolutionens liberala attityd. Det svåra tycks vara att utöva positiv och konstruktiv kritik. Den kritik som framförs är ofta borgerlig och i de fall den inte är det så emottas den ändå ofta negativt framför allt av ledarna i mellanskiktet, som kan vara ganska dogmatiska.

Vad beträffar de båda omdebatterade böckerna så har jag inte läst dem, bara några av poemen i den ena. Och dem finns det nog anledning att ifrågasätta. För att få inträde i det nya samhället handlar om att man måste lära sig att marschera på ett nytt sätt: ett steg framåt och två steg bakåt! Uppfattar man den kubanska revolutionen på det viset är det inget tvivel om att man står på den förut privilegierade överklassens sida.

De intellektuella arbetare som kanske bäst lyckats införliva en revolutionär attityd i sitt arbete är de som arbetar på Icaíc, filminstitutet. De har ända sedan revolutionens början arbetat för och i revolutionen, gjort bra saker, framför allt dokumentärfilmerna, och de kan därför ta sig friheten till berättigad kritik och diskussion. Så vitt jag förstår måste det till en del vara de intellektuellas eget fel om revolutionen skulle komma att slå in på en felaktig linje. Genom att de inte kunnat göra sig fria från sitt borgerliga elittänkande och aspirationerna på att producera “stor” konst för konstens och konstnärens egen skull, kan revolutionen inte få någon hjälp från dem för att staka ut en riktig linje för det intellektuella arbetet.

Liknande artiklar: