Foto: Eva Björklund

Evas dagbok från Kuba (36) – Den 7 – 9 september, 1968

Lördag 7.9

På afrokubansk fest, “toque de santo”, i en liten tvårumslägenhet i Vedado. Det var så packat med folk att man inte kunde ta sig ut ur ett rum när man väl kommit in. Jag hade lite svårt att fatta vad det var fråga om för jag stod inklämd i ett hörn och bara kände svallvågorna av extasen.

Måndag 9.9

“Toque de santo” igen. Denna gång i Regla, ett samhälle på andra sidan Havannaviken, i en “santeros” hus. Santero är benämningen på dem som vigt sig åt den afrokubanska religionen. Vid gudabilden satt trumslagarna och dundrade, en försångare och fördansare ledde riten. En härlig stämning, mer dansfest än religionsutövning, gamla och unga deltog. De bästa och generösaste dansarna var de äldre.

Slavarna förde med sig denna religion från Afrika och den har lyckats överleva tvångskatoliseringen genom att de bytte ut namnen på sina gudar mot helgonnamn och fortsatte som förut. Denna blandreligion existerar fortfarande även om den inte har samma betydelse som före revolutionen. Behovet av religion har minskat. Det råder ingen motsättning mellan religionen och revolutionen, man kan vara både kommunist och santero samtidigt. Att det kan fungera så beror kanske till stor del på att religionen inte är utifrånstyrd, inte har några maktanspråk och inga ekonomiska intressen att försvara, till skillnad från den katolska religionen. Nu har det aldrig blivit någon öppen konflikt mellan katolicismen och revolutionen heller på Kuba, kanske beroende på att katolicismen på Kuba aldrig varit speciellt stark. Den har inte haft något grepp om själarna, kanske på grund av den afrokubanska religionens styrka, och heller inte haft någon ekonomisk makt.

Gudabilderna i den afrokubanska religionen har i viss mån antagit helgonform. De är ofta oerhört vackra, lite “camp”-betonade, rikt utsmyckade, färger och guldpapper i fantasirika kombinationer.

Liknande artiklar: