“Sedan träffar jag Rafael, går på bio, promenerar och tittar eller helt enkelt sover.” (Foto: Eva Björklund)

Evas dagbok från Kuba (17) – Den 15-17 juni, 1968

Lördag 15.6

Har umgåtts med afrikanska studenter på Guineas ambassad. Tidigare har jag också snackat en hel del med Zimbabwes representanter här på Kuba. Många afrikaner, liksom östeuropéer, klagar rätt mycket på revolutionen, men inte fullt så mycket. De tycker att kubanerna är underutvecklade, orationella, ologiska och fördomsfulla. Och jag skulle vilja säga detsamma om de afrikaner jag träffat. Nog verkar de vara ett steg efter Kuba åtminstone vad det gäller att frigöra sig från de ideal kolonialherrarna och imperialisterna tryckt på dem.  Nu tillhör ju de som jag träffar den europeiserade elit som övertagit makten efter européerna, eller vill överta den. De verkligt revolutionära har jag inte träffat.

Söndag 16.6

Har haft ett långt samtal med Carmen om varför hon och alla andra negresser rätar ut sitt hår. Därför att det är fult med krulligt hår, säger hon, och det är inget snack om den saken. Ännu ifrågasätts inte den vita kulturdominansen. De vita idealen har t.o.m. präglat språket, så att det än ännu svårare att komma ifrån. Man talar utan att reflektera om bra hår (rakt) och dåligt hår (krulligt). Jag har ju också kunnat konstatera att det kvinnliga skönhetsidealet är den blonda och blåögda kvinnan. Missionär som jag är talade jag om för Carmen att hon måste revoltera och inte hålla på och kasta bort tid och pengar på att räta håret varje vecka. Då påpekade hon stolt att det gjorde hon inte heller, hon har nämligen peruk!

Måndag 17.6

Foto: Eva Björklund
Fortfarande är jag rätt trött och sover så mycket jag kan. Jag har kommit in i en rutin, och den ena dagen är den andra lik. Jag vaknar klockan sju, stiger upp och duschar och dricker, i den mån jag har, ett glas mjölk. Det är inte gott, ljummen pulvermjölk smakar pyton. På väg till arbetet, en kvarts promenad från hotellet, passerar jag brödköerna och kaffeköerna. En något deprimerande syn även om folk inte verkar ta det så hårt. Köerna har utvecklats till en form av umgängesliv och går ganska fort. Själv står jag i kö 5-10 minuter för en slurk gott, starkt och sött kaffe. Halv åtta börjar jobbet. Innan jag sätter igång ögnar jag igenom kommunistpartiets tidning, Granma, som jag köpt på vägen. Jobbar lite slött och väntar hungrig att klockan skall bli nio. Då tar vi fikapaus, “merienda”. I något kafé äter vi bröd med fisk eller något slags köttblandning, “konstgjort kött”, och dricker sockervatten, “bromsolja”. Jobbar igen och jag röker en cigarr till klockan halv tolv då det är lunch på arbetarmatsalen. Den består av soppa, bröd, ris eller spaghetti med lite kött eller fisk i. När det är fisk får jag ofta dubbel tilldelning för mina kamrater gillar inte alltid sådan mat, kubanerna har ingen fisktradition. Även om matsituationen är kärv så är den ändå inte så kärv att de äter mat de inte gillar. Bra dagar får vi krassesallad, dåliga dagar ett slags pudding eller deg som smakar pyton. Den kallas allmänt “råttgift”. Har vi tur finns det kaffe att köpa efter maten. Återvänder till arbetet halv ett. Då är hettan olidlig och det är svårt att arbeta. Halv tre går vi ut och letar glass. Ibland finns det riktigt bra glass i El Patio, ibland bara dålig vattenglass, ibland ingenting. Livet är ganska spännande, men vet aldrig vad man kan få tag i.

Jobbar och snackar lite med Sergio som brukar anlända vid tre-tiden. Halv sex plockar jag ihop mina saker och går. Normal stängningsdags är halv fem, men nu har vi ju åtagit oss en timmes extra arbete inför 26 juli. Flanerar genom gränderna, dricker saft på vägen om det finns, duschar på hotellet och lägger mig på sängen, blöt och naken för att stå ut med hettan och läser tidningen. När jag börjar bli hungrig går jag antingen ut och letar mat eller kokar ägg på hotellet och snackar med Carmen eller någon annan. Sedan träffar jag Rafael, går på bio, promenerar och tittar eller helt enkelt sover. För tillfället sover jag för det mesta.

Liknande artiklar: