Torsdag 23.5
Åt middag med en soldat som också bor på hotellet Det är rätt många som bor där permanent på grund av bostadsbristen. Han ser mycket ung ut men påstår sig vara 25 som jag. Han visade stolt och hemlighetsfullt sitt medlemskort i Ungkommunisterna, men är ingen vidare bra representant, omogen och egenkär, intresserar sig mest för sina uniformer, varav han har flera och är mycket noga med att vara extremt prydlig för att folk skall respektera honom.
Senare på kvällen träffade jag några tjeckiska tekniker som jag talat med tidigare, men fy fan. Jag har nu träffat rätt många tekniker från Östeuropa och av alla människor är de mest konservativa och borgerliga, och tjeckerna här är värst. De är oerhört kritiska mot den kubanska socialismen för dess avståndstagande från materiell uppmuntran. De anser att Fidel är galen och kubanerna i allmänhet dumma och lata. Men de har det djävligt bra här och lägger pengar på hög. Bor i speciella villaområden eller på lyxhotell, umgås sällan med kubaner och bara klagar trots att de här antagligen har det bättre än i sina hemländer. De får speciella väl tilltagna livsmedelskvoter och köper övriga konsumtionsvaror i speciella butiker.
Lördag 25.5
Arbetade till fyra på eftermiddagen. Normal arbetstid är till halv tolv, men jag är nu så försjunken i möbelritandet att jag har svårt att slita mig. Vico hjälper mig mycket med goda råd, jag får kolla upp realismen i mina förslag med honom. Han har mycket erfarenhet. Kom hit från Spanien efter inbördeskriget och har ritat möbler sedan dess. Först många år åt överklassen och nu för folket eller för export. Kan mycket om olika material men är alltför bunden vid den nordamerikanska borgarstilen för min smak.
På eftermiddagen åt jag kokta ägg och vitkålssallad på hotellet De är de enda livsmedel som säljs utan ransonering. Carmen påstår dock att äggen snart skall ransoneras. Vi har blivit bekanta med en familj som bor på hotellet i två rum med en liten köksskrubb, där jag får koka äggen. Familjen består av mamma, pappa och barn. Mamman är hemmafru, men extraknäcker med att baka tårtor i sin lilla köksskrubb. Fantastiska tårtor med sockerglasyr i olika färger. Hon gör två eller tre om dan och de kostar beställaren ca 5 peso. Hon syr också bikinibaddräkter av små tygstumpar och får tiden att gå. Dottern är en liten bortskämd varelse på fem år som avgudas för sitt blonda hår.
Söndag 26.5
Solade och badade i Marianao tills det började regna. Då räddade vi oss in i ett hus fyllt med studerande från Vietnam och Kongo Brazzaville. De bor i en gammal överklassvilla som förvandlats till bostad för ett tjog killar i 20-årsåIdern. De spelade kort och tittade på TV, nordamerikansk gangsterfilm. Vänliga och trevliga serverade de oss mat. Vi kom överens om att träffas igen, de var nyfikna på Sverige och jag på dem.
Tisdag 28.5
Middag hos Sergio och Selma. De berättade om ett nytt projekt som de skulle börja rita på Selmas kontor, arméns arkitektkontor. Sergio arbetar inte där, han arbetar inte någonstans, men han skall delta i det här projektet, ett högkvarter för jordbruksplaneringen som skall byggas någonstans mitt i Havannaprovinsen. Det skulle innehålla en enorm karta på 50×15 meter över Kubas jordbruk. Deras planer verkar rena nippran och storhetsvansinnet på mig, men själva är de oerhört entusiastiska och ska göra århundradets arkitektur.
Fredag 31.5
På morgonen aviserades att de som ville skulle ut i Gröna bältet och langa kaffeplantor på eftermiddagen. Hela ministeriet skulle mobiliseras. Efter lunchen stack de som skulle med hem för att byta kläder. Halv tre var det samling vid ministeriet. Där dånade revolutionär musik ur högtalarna och en hallåflicka upprepade var femte minut: “I den revolutionära offensiven skall vi klockan tre invadera Gröna bältet.” Det lustiga var att hon fortsatte med det även efter klockan tre, vilket orsakade stor munterhet och en viss sarkasm.
Folk piggnade till när en rumbaorkester anlände och började spela, det blev allmän dans och så småningom kaffe. Som kulmen på festligheterna kastade de ner karameller från taket på ministeriet som är 15 våningar högt. Jag började förstå att mobiliseringen inte gällde jordbruket så mycket som den revolutionära andan. Men jag var irriterad. Här hade de sagt att vi skulle jobba och då ville jag jobba. Offervillig och redo att göra ansträngningar gick jag dit, och vad hände? De bjöd på karameller och dans klockan fyra på eftermiddagen! Fan också, vi måste plantera kaffe ju, tänkte jag, så här kan vi inte fortsätta med köer för varje kaffedroppe. Nåväl, klockan halv fem anlände lastbilarna och vi stack iväg under glam och stoj. När vi kom fram började det regna, störtregna och vi kunde inte arbeta. Anlände romflaskor och jag blev smått hysterisk. Där stod vi i regnet och drack rom. Gud bevare Kuba, ska det ske så här så vinner imperialismen! Men jag hade givit upp för tidigt. Efter romen började vi langa kaffeplantor med en djävla fart i regnet och romflaskorna gick runt. Men vi arbetade i alla fall, och jag var nöjd. Övernöjd framåt kvällen när det började värka i armarna. Vid tiotiden åkte vi hem, leriga och trötta.
Nästa avsnitt kommer den 2 juni
