En glädjens dag för kapitalet, när anställningstryggheten försvagas

“Den största reformen på arbetsmarknaden i modern tid”. Det ansåg arbetsmarknadsminister Eva Nordmark, S, olycksbådande när hon nöjd presenterade förslaget att bryta upp LAS på tisdagen. På frågan om hon beklagade att det skulle bli lättare för arbetsgivarna att säga upp blev svaret på passande managementspråk: Nej, “det är en glädjens dag för mig. Vi har en mycket väl avvägd och balanserad produkt”.

Under tiden gladde sig Svenskt Näringsliv vice vd Mattias Dahl över “att det äntligen blir en förändring på arbetsmarknaden, att vi lämnar 70-talet”.

Det hela kunde knappast ha formulerats bättre. 1970-talets arbetsrättsreformer innebar en förstärkning av löntagarkollektivets ställning på företagsmaktens bekostnad. Även på den tiden användes formuleringen “den största reformen”, men då ända sedan rösträtten, när Olof Palme hyllade en aspekt av reformerna, medbestämmanderätten.

Nu genomförs alltså återigen “den största reformen”, men denna gång i motsatt riktning för försvaga den kollektiva anställningstryggheten i utbyte mot skattefinansierade omskolningsbidrag för den enskilde. Och jublet från arbetsgivare och borgerlighet överträffades möjligen endast av arbetsmarknadsministern själv på den uppsluppna presskonferensen med L, C och Mp. “Så här roligt är det med uppgörelser i mitten”, skrockade Dagens Nyheter.

Att LO inte längre räknas in bland de lyckosamma “parterna” av socialdemokraten Nordmark, säger något om tillståndet i den gamla arbetarrörelsen. Men det lösgör faktiskt också Vänsterpartiet från försäkringen om att inte torpedera just en LO-uppgörelse i LAS-frågan genom att väcka misstroende. Att högerblocket mot Svenskt Näringslivs  intresse nu skulle delta i ett sådant tycks emellertid uteslutet.

Vänsterpartiets röda linje från januari 2020 är knappt längre skönjbar under regeringsbråten av tjuv och rackarspel, desinformation, kappvänderi och ett antal statliga omskolningsmiljarder.

Så vad återstår? Motröst och misstroendedemonstration i riksdagen, gärna. Men på marken, i förbund efter förbund, fackförening efter fackförening, varsel efter varsel, måste gälla: motstånd med näbbar och klor för att försvara vad som skyddas kan, knyta band i motståndet och växa i kollektiv kraft för att åter förändra förutsättningarna. Där ligger de verkliga nycklarna och röda linjerna.

—Håkan Blomqvist

Liknande artiklar