Emmanuel Macron vann en överlägsen seger i det franska presidentvalet. Men det är nu svårigheterna börjar. Närmast att erövra en majoritet i parlamentsvalet den 11 och 18 juni. Och där finns många obekanta faktorer. Framför allt genom att Macron inte baserar sig på något politiskt parti, utan blir tvungen att “skapa allt nytt”.
Presidentvalet visar också ett Frankrike kluvet i fyra nästan lika stora block. Ett kring den nye presidenten, ett kring Front National, ett kring den klassiska högern. Och ett kring vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon och hans La France insoumise, ungefär det okuvliga Frankrike.
Frankrike är också kluvet mellan en del som bejakar globalisering och hoppas på EU. Och en lika stor del som helt avvisar den utveckling som kännetecknat EU och europeisk politik i många år.
Enligt opinionsmätningar har 43 procent av dem som röstade på Macron i andra valomgången den 7 maj mer röstat mot Marine Le Pen än för den nye presidenten.
Sedan avstod 34 procent i åldersgruppen 18-24 år från att rösta i andra valomgången. Samma för 32 procent i åldrarna 25-34 år, 30 procent av de arbetslösa och 40 procent av dem som i första omgången satsade på vänsterns Mélenchon.
Vad som inte går att ta från Macron är att han tidigt insåg misstron mot de etablerade partierna och att fältet var öppet där. Det gällde för övrigt också Mélenchon. Han var tidigt ute och brydde sig inte mycket om vad den tidigare allianspartnern inom kommunistpartiet kunde tycka.
Tillfälligheterna spelade också den nye presidenten i händerna. Först att den sittande presidenten François Hollande på grund av sin impopularitet inte vågade ställa upp till omval. Sedan att namn på högerkanten som expresidenten Nicolas Sarkozy och förre premiärministern Alain Juppé försvann i primärvalen. Likaså försvann ett annat tungt namn, den socialistiske premiärministern Manuel Valls, i primärvalen i socialistpartiet.
I januari verkade allt bäddat för att högerns kandidat François Fillon skulle bli storfavorit. Men när dennes korruptionsaffärer avslöjades blev situationen omöjlig.
Macrons väg till presidentmakten är kantad av en rad kadaver från det etablissemang, höger som vänster, som styrt Frankrike de senaste 30 åren. Att en länge helt okänd person utan direkta kopplingar till traditionell politik slagit igenom är kanske ett tecken på att något har förändrats på den politiska scenen.
Samtidigt kan sägas att franska folket efter att ha gjort tummen ner för François Hollande och socialistpartiets nyliberala politik nu till president valt den person som ju varit arkitekten bakom den politiken. Macron ingick först i Hollandes stab och var sedan en tid ekonomiminister.
Det som är att vänta av Macron är förmodligen mer av samma politik. Och utmaningarna är stora. Med hög arbetslöshet, inte minst bland ungdomen, och ett land med stora sociala spänningar och som dessutom nu visat sig mer kluvet politiskt än någonsin.
Extremhögern i Front National vann inte – den här gången. Men man får inte glömma att partiet stadigt gått framåt de senaste åren. I de senaste regionalvalen och i Europavalen var partiet landets största. Marine Le Pen hade tänkt sig komma ut som etta efter första valomgången. Det lyckades hon inte med. Hon hade också tänkt sig att göra en jämnare match med Macron än de 34 procent hon nu erövrade.
Hon är långt ifrån oomstridd i de egna leden. Och där finns det de som nu vässar knivarna efter vad de ser som ett sämre valresultat än vad som var möjligt. Motsättningen inom Front National går mellan partiledarens kurs, där tonvikten legat på kritik av EU och globaliseringen, och en del inom partiet – i detta familjeföretag representerad av systerdottern Marion Maréchal Le Pen – som står för en traditionell linje inom yttersta högern och ser framtiden i att kunna vinna röster på högerkanten i Frankrike.
Vänsterns Jean-Luc Mélenchon nådde ett bättre resultat än de flesta väntat sig. Detta efter en kampanj med klar vänsterinriktning men också med stark betoning av patriotism. På hans valmöten var det vanligare med den franska Trikoloren än röda fanor. Och vanligare med Marseljäsen än med Internationalen.
Socialistpartiet ligger i spillror efter detta val. Därför blir parlamentsvalet i juni viktigt om Mélenchon ska kunna göra anspråk på att bli ett verkligt samlande namn för fransk vänster och få den att resa sig ur askan.
Parlamentsvalet blir över huvud taget en viktig värdemätare. För Mélenchon, för extremhögern, för det sargade socialistpartiet, för en besviken höger som sett detta år som “sitt” valår – och för den helt oprövade rörelse som den nye presidenten representerar.
Det är först när konturerna klarnat efter parlamentsvalet som det går att säga något närmare om vad fransk politik kommer att likna. Men mycket av det gamla kan vara på väg ut och scenen kan vara öppen för helt nya vindar.
Björn Erik Rosin
