Drogliberalismen sprider sig. Kanada och Uruguay har redan legaliserat cannabisbruket. Samma sak diskuteras på annat håll, även här i Sverige. Man kan se det på mer än ett sätt.
Ringa narkotikabrott är en av de vanligaste åtalspunkterna i svenska tingsrätter och då handlar det sällan om att bruket bara konstaterats vid ett enstaka tillfälle, det handlar ofta om ett blandmissbruk där flera narkotiska preparat använts, och bruket har alldeles för ofta förekommit i samband med bilkörning.
Oftast är det cannabis och något som varken legaliseringsivrare eller brukare, riktigt förstått är att just den drogen sitter kvar i kroppen extremt länge. Enligt NFC upp till två månader. Hur länge beror givetvis på den kvantitet som brukats. Då blir det svårt för brukaren att avgöra när det går att sätta sig bakom ratten. Hur känt är det hos allmänheten?
Därför kan man inte, som ofta görs, jämställa cannabis med alkohol.
Och det är också en av anledningarna till att så många hamnar i tingsrätten. Ett slöseri med skattemedel, sägs det, och visst är det så, men det finns en fördel. Bruket blir känt på ett tidigt stadium vilket möjliggör en tidig behandling, men det är meningsfullare att döma till något av de existerande programmen för att stävja missbruket än till böter som det oftast blir.
När bruket kryper längre ner i åldrarna krävs andra åtgärder. Skolorna måste ha resurser att ta hand om de yngre. Kuratorer. Sjuksköterskor. Psykologer. En del av problemet är växande psykisk ohälsa.
Att polishundar söker igenom skolor på jakt efter narkotika, kan tyckas skrämmande, men är en vettig förebyggande verksamhet eftersom det skickar en viktig varnande signal till den elev som försöker sälja. Viktigare är emellertid att se det tidiga missbruket som ett rop på hjälp.
Ingenting av det här är nytt. Det har sagts hur många gånger som helst. Varken brist på pengar eller personal hjälper. Det gäller över hela linjen. Mer pengar till de redan rika som när värnskatten togs bort, ökar bara deras möjlighet att missbruka. Överklassens favoritdrog kokain har tyvärr sjunkit i pris och fått en större spridning.
Något är fel i samhället. Vilket är då felet?
Inkomstskillnaden mellan fattig och rik ökar. Att en förälder köper en jacka för 5000kr till sin telning är lika fel som att den blir stulen i skolan av någon som annars fått finna sig i att vara ägare till ett liknande plagg för ett par hundra. När vi sedan har skolor med klasser där alla eller nästan alla elever har ett annat språk än svenskan som modersmål, och inte ges möjlighet till att lära sig svenska på ett naturligt sätt, ökar vi så väl utanförskapet som segregationen. Vi skapar inte den gemenskap som behövs, och den gemenskapen får vi inte heller fram genom att anordna kurser i hambo.
Antalet döda i överdoser är skrämmande högt även om de minskat något under de senaste två åren. Lite officiell statistik skadar inte: under 2016 dog 605 män och 303 kvinnor av överdoser. Dödligheten var högst bland lågutbildade; för män i åldern 30 till 44 år, den kvinnliga dödligheten var högst mellan 45 och 64 års-åldern. Bland kvinnorna trodde sig förståsigpåarna se en suicidal tendens. Siffrorna är lite bättre för de två senaste åren men analysen av dem finns inte tillgänglig på hemsidan.
De flesta är, som det skrivs en del om nu i dagarna, kända missbrukare.
En av orsakerna är Sveriges restriktiva inställning till naloxon* och metadonbehandling. Naloxon måste finnas tillgängligt omedelbart men eftersom de flesta överdoser tas av kända missbrukare borde det inte vara en omöjlighet att göra medlet tillgängligt för personer i riskgruppen. Metadon är till hjälp vid avvänjningen, lika nödvändigt som nikotintuggummi eller liknande.
För en del människor är det hur lätt som helst att sluta röka, för andra visar det sig vara omöjligt, något som förmodligen har med anlagen att göra. Förhållandet är detsamma när andra droger missbrukas. Då kan en livslång, kontrollerad, metadonbehandling vara lösningen.
Nackdelen med att allt handhavande av narkotika kriminaliserats är att det stigmatiserar patienten och förhindrar att hen får den vård som behövs. När bruket blivit ett missbruk är det en behandlingsbar sjukdom och borde behandlas som en sådan.
Frågan är: hur sätter man gränserna utan att förvärra situationen?
Siv Aksila
* Naloxon är en medicin som används när en person har tagit en överdos. som ska tas så fort som möjligt när man inser att personen överdoserat.