I kölvattnet av gårdagens “råd till politikerna”, som Sveriges överbefälhavare Micael Bydén vid en presskonferens tillsände regeringen och riksdagen, har några politiker levererat offentliga kommentarer.
Bydéns budskap var att “politikerna” inte ska i samtalen med NATO presentera några “förbehåll” rörande kärnvapen och NATO-trupper på svensk mark. Morgan Johansson (S) reagerade med kommentaren att han uppfattat det som att alla svenska partier varit överens om att kärnvapen inte skall förekomma på svensk mark. Kristdemokraternas så kallade försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson tyckte att det var en ickefråga därför att USA har ju kärnvapen på fartyg i Atlanten, och några kärnvapen på svensk mark “behöver” inte USA och NATO – enligt Oscarssons fundering.
Statsminister Ulf Kristersson (M) konstaterade att ett NATO-medlemskap innebär att Sverige accepterar “doktrinen om avskräckning med kärnvapen”, och i medierna har av kommentatorer framförts som en självklarhet att USA kommer att kräva att utan hinder få “besöka” Sverige med kärnvapenbestyckade fartyg och stridsflygplan. Dessutom att USA, i enlighet med sin praxis, aldrig skall behöva informera om huruvida “besökande” fartyg och plan är, eller inte är, kärnvapenbestyckade.
De borgerliga partierna har som alla vet under lång tid förespråkat ett svenskt NATO-medlemskap, och uttryckt sin förtjusning över att Sverige nu ska kunna krypa in under USA:s “kärnvapenparaply”. Socialdemokraterna har tills nyligen avvisat formellt NATO-medlemskap, men har nu bytt fot och förespråkar anslutning till den kärnvapenbestyckade militäralliansen.
Faktum är att USA har vägrat att underteckna en försäkran om att inte bli den makt som först tar till kärnvapen. Och faktum är ju att USA vid ett tillfälle valt att “slå till först” (Hiroshima och Nagasaki), och vid flera tillfällen har användning av kärnvapen förespråkats och övervägts.
Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki var rena terrorbombningar, riktade mot civilbefolkningen. Och även när nu politiker i USA och Sverige ger sitt stöd till “doktrinen om avskräckning” handlar det om hot om att ödelägga storstäder och massakrera hundratusentals och miljoner kvinnor, män och barn.
De som med avskräckning menar att massakrerna ska genomföras “endast” om den “andra sidan” först använt kärnvapen tycks mena att massdödande av civila på något sätt är försvarbart om den andra sidan visat sig beredd till motsvarande illdåd. “Avskräckningen” bygger på att man kan kan framstå som trovärdig när man hävdar sin beredskap till massmord och förintelse.
Låt oss först säga att det finns all anledning att förmoda att i ett “skarpt läge” kommer kärnvapenmakternas beslutsfattare att argumentera för att ett “första slag” är “försvarbart” och “nödvändigt” därför att den andra sidan annars inom en snar framtid kommer att slå till först. Varför vänta?
Men även ett svar med kärnvapen på den andra sidans kärnvapenangrepp innebär förvisso att man på något sätt ser det som moraliskt berättigat att genomföra ofattbara och grymma massakrer på oskyldiga människor. Med argumentet att dessa människor bor i ett land vars ledning begått ett illdåd.
Till saken hör förstås också att då två kärnvapenbestyckade makter beslutat sig för att trycka på knappen och utlösa massterrorn stundar atomvintern och ödeläggelsen av mänskligheten.
Om Sverige nu ska ansluta sig till NATO:s doktrin om avskräckning med kärnvapen måste man för omvärlden göra klart att man i ett visst läge är beredda att direkt massakrera miljoner kvinnor, män och barn, och dessutom förvandla vår planet till ett för människor obeboeligt helvete.
Steg ett blir att i propagandan avhumanisera och demonisera människorna som bor på “andra sidan”.
Steg två blir att rättfärdiga massdödande av de demoniserade kvinnorna, männen och barnen – “orchernas” släkte.
Steg tre blir att, med ett visst klädsamt beklagande, acceptera tanken på utplånandet av allt mänskligt liv.
Många människor världen över vägrar acceptera den psykopatiska “kärnvapendoktrinen”. Detta har bland annat kommit till uttryck i FN-avtalet för förbud mot användning av kärnvapen, lagring av kärnvapen och hot om användning av kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW). Initiativtagarna (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN) tilldelades 2017 Nobels fredspris.
En majoritet av FN:s medlemsstater har skrivit på avtalet. Dock inte kärnvapenstaterna, och inte någon av NATO:s medlemsstater. Sverige – som var mycket aktivt i framtagandet av avtalet – har, efter påtryckningar från USA, Storbritannien och Frankrike, dragit tillbaka stödet.
För att bryta ner den förödande och psykopatiska militarismen hävdar den genuina fredsrörelsen att signalen till alla människor på alla “sidor” måste vara: Vi kommer aldrig att acceptera att ni massakreras!
Det handlar om användning av kärnvapen. Och i förlängningen om alla vapen. Den ensidiga och totala avrustningen i ett land är det första steget i spridandet av en bred världsomspännande pacifistisk folkrörelse. Så kan avmilitariseringen globalt förverkligas. Så kan militarismen ryckas upp med rötterna
Detta är den enda anständiga och förnuftiga vägen.
Är den realistisk?
Javisst, tusen gånger mer “realistisk” än militarismens och kärnvapenparaplyernas väg, om målet är att undvika den totala katastrofen och skapa förutsättningar för en framtida anständig värld för mänskligheten. Det handlar om grundläggande tilltro till människorna som bebor vår planet. Det handlar om att rädda världen från ödeläggelse. Makten måste ryckas ur de psykopatiska militaristernas händer. 
