Ett rum tapetserat med tidningspapper, dekorerat med tomma ölburkar.
Personer: PETANDER, RONNY, ROSE-MARIE, NICKLASSON, UNG GRABB, VANJA, HOLM, ARBETARE, TJÄNSTEMAN 1, TJÄNSTEMAN 2.
PETANDER: När ni kom in här i salongen, så såg ni er storögt omkring. Min samling av dyrbara klockor tar givetvis varje gästs uppmärksamhet i anspråk. Jag älskar dem, men är samtidigt så van vid dem. Jag hör knappast att de tickar. Jag reagerar heller inte när alla de större uren slår varje hel- och halvtimma.
Värdefulla? Ja, samtliga exemplar härinne är klenoder, det tror jag nog att jag kan garantera. Några av dem är helt unika. Kommer från jordens alla hörn. Den där lilla oansenliga tingesten där borta…där borta på väggen alldeles invid nischen…nej, därborta! Just den! Ah, var snäll, rör inte. Den är kinesisk. Fyrahundra år. Anger tiden exakt. Behöver aldrig justeras. Vad jag fick ge för den? Tja.
Det känns mycket tillfredsställande att få syssla med en hobby, som för många andra skulle kännas kostsam. Min gardinstångsfirma har skött sig bra genom åren. Den har konkurrerat ut alla de andra små firmorna i landet tills vi kunnat skapa en koncern. Svips Gardin, SG Group, är ett aktat namn såväl ute i Europa som i Amerika. Vet ni vad som gav mig idén till namnet? Eh? Jo av det ljud som uppstår, när man för gardinstängernas två hälfter in i varandra! “Svipssss!” Fyndigt, eller vad säger ni?
På firman fanns en tidsstudieman. En enda. Han hann gott och väl med att göra de studier som var nödvändiga. Tilläggas bör att Ronny – så hette han – aldrig försummade att utföra ett effektivt och noggrant arbete. Om jag ska beskriva honom, så att ni kan se honom framför er – han var en liten, spänstig, sportig herre, som tyckte om att klä sig fint för att inte säga snobbigt. Ja, med smaken var det väl si och så.
Fyrtioårsåldern. Ganska stor näsa. Små stickande pepparkornsögon. Pomadalock i håret. Single. Sågs ofta ute på stan, där han spanade efter… uppträdde galant och beskyddande, någon enstaka gång närgånget mot kvinnliga nyanställda.
Han kunde inneha flera funktioner i sin tjänstgöring. Han tog emot platssökande, justerade löner, deltog t.o.m. i produktionsplaneringen i vissa enklare fall. Han var förtrogen med de flesta grenarna av administrationen.
Jag bjöd hem honom ibland. Inte för att det är den sortens människor jag vill umgås med – ingen kulturell bakgrund, inga perspektiv på livet – men jag ansåg att han borde uppmuntras. Det var mycket som vilade på honom. Vem visste vad han kunde behövas till en vacker dag. Han tog alltid tacksamt emot mina inbjudningar, och vi brukade bli sittande framåt nattkröken med var sitt konjaksglas i handen. Det var mestadels han som pratade. Jag visste inte vad jag skulle säga. Han kalvade ur sig allt möjligt skrot från sitt eget liv, bilbyten, tipskuponger, trav och porrklubbar – allt som en sån där människa kan ha i sitt huvud. Ibland pratade han om jobbet. Är det något jag vill bli förskonad från när jag ska koppla av, så är det mina anställdas redogörelser för hur de arbetar. Men han kunde sitta där och mala på om sina tidtagningar och ackordsprissättningar i det oändliga. En gång tappade jag tålamodet.
Men för helvete, människa, har du ingenting annat än en stor klocka i skallen?
Det måste ha varit den gången det började.
En eftermiddag kom Ronny in på mitt chefsrum…
(RONNY in.)
…mycket upprörd. Hans tjusarlock hade fallit ihop. Översta knappen i skjortan var uppknäppt. Slipsen satt snett.
RONNY: Hör, det tickar!
PETANDER: Vad är det som tickar?
RONNY: Lyssna!
Och han pekade på sitt huvud.
För att göra honom till viljes, lade jag örat till hans panna. Det tickade.
PETANDER: Inte hör jag något.
(RONNY ut.)
Jag föreslog honom en tids semester. Samtidigt tänkte jag att det nog var just vad jag också kunde behöva. Ronny for till Thailand. Själv valde jag de schweiziska Alperna, där jag har en av mina sommarbostäder.
Jag älskar att vandra omkring däruppe i basker och solglasögon. Min filmidol är Greta Garbo. Jag gick lycklig som en pojke utmed en slingrande bergsstig med ett strå i munnen och händerna nonchalant i byxfickorna. Jag såg bokstavligen ner på världen från en upphöjd position. Jag tänkte på suggestionens kraft. Är man försatt i stress, kan man påverkas av andra människors sinnesintryck så till den grad att man erkänner dem som sina egna. Och visst hade jag varit pressad sista tiden! Det var ju därför jag tog semester. Tre avgörande viktiga affärer med kort mellanrum hade gjort mig utpumpad. Jag hade varit nervös och sovit dåligt. Samtidigt var jag djupt tillfredsställd över resultaten. Jag hade bl. a. köpt upp och lagt ner en verksamhet, som kunde blivit farlig för mig. Så skall dom tas! Och nu njöt jag i fulla drag min belöning. Nu var jag långt, oändligt långt borta från mina bekymmer – för att inte tala om mina anställdas bekymmer om det ena eller det andra.
RONNY(in): God morgon, direktörn!
Va! Vad var det här för något! Du milde tid! Där stod Ronny! Och…och han också klädd i basker och solglasögon! Hade inte också han ett strå i munnen? Som han stod och tuggade på som om det varit ett tuggummi!
RONNY: God morgon, direktörn! Hur står det till?
PETANDER: Jo tack. Bra. Och själv?
RONNY: Tackar som frågar. Jag mår fina fisken. De där tickningarna är alldeles borta nu. Klimatet häruppe har gjort susen!
PETANDER: Bra. Ta väl hand om dig.
(RONNY ut.)
Och jag gick genast ner till restaurangen. Jag darrade någonstans. Det var inte bra, det här.
Nej, denna semester blev ett helvete. När Ronny ibland dök upp…
(RONNY in.)
…kändes situationen pressande. Alltid detta “God morgon, direktörn!” eller “Vilket härligt väder, direktörn!” eller “Vilka vackra vyer, direktörn!” Vid ett tillfälle, när jag fiskade i en källsjö, kom han klafsande utmed stranden och skrämde bort fisken. Han kom närmare och närmare, tills han stod alldeles intill mig. Och med ett generat leende sa han:
RONNY: Jag måste be att få ta tid på direktörn.
Och han knäppte igång tidtagaruret. Med sig hade han sin smartphone med alla nödvändiga MTM-tabeller inprogrammerade. Han avsåg tydligen att såväl beräkna standardtid som att ta tid på mina enskilda insatser. Han var klädd i kycklinggul skjorta och glänsande svarta byxor. De friska alpvindarna kunde inte rubba hans tjusarlock, som satt gjuten med en handfull hårkräm. I dag var slipsen violett. Han tuggade maniskt tuggummi. Ögonen simmade fram och tillbaka mellan tabellerna och mina rörelser med kastspöet.
RONNY: Nappar det?
Vilken dum fråga. Det kunde han väl se att det inte gjorde. Jag tänkte: hur skulle en kvinna vilja se åt en sån där.
Semestern tog slut, och jag kände mig grundlurad. Jag hade inte lyckats koppla av i den utsträckning jag förväntat mig. Nu var det dags att hugga i. Det var stora offerter, många kontakter, många sammanträden. Jag gjorde mitt bästa. Och framåt höstkanten förflöt livet åter normalt. Vi fick en ny framgångsrik period. Affärerna gick verkligen uppåt. Vi utvidgade produktionen till att omfatta kompletta inredningsarkitektoniska lösningar – fönster dörrar, tak, väggar, golv – vi planerade att bli en snickeriindustri med tonvikt på estetiska komponenter. Vi var beredda att inom några få år kunna planera lösningar för hela stadsdelar. Vi ökade andelen av outsourcingen. Det blev snabba resor till Östeuropa och Asien. Vi hade övertid fem dagar i veckan. Vi expanderade. Inköpte en pressmaskin, stor som ett mindre hus. Livet erbjöd mig det perspektiv man får när man lyckas. Jag hade t.o.m. en liten kärleksaffär. Livet börjar vid femtiosex! Hösten strålade i gult och i rött, havet svallade, och jag bytte bil. En lite mer sportig sak, som jag visste att Rose-Marie skulle tycka om. “När man lever, så lever man!” brukade jag säga, och hon sa inte emot. Vi åkte ofta ut till Långedrag. Hon älskade att fotografera måsar.
(ROSE-MARIE in.)
*
Det var vid lunchtid en solig dag i oktober. Vi var i Långedrag och hade med oss en picknickkorg med stekt fasan, nybakat bröd och en flaska Cabernet Sauvignon. Rose-Marie fotade och jag gick runt och visslade. Jag tog ett vissnat grässtrå och satte det mellan tänderna. Stack händerna i rockfickorna. Vad hon var vacker i sin minkpäls. Jag funderade på att ge henne en ny päls. Inte mink. Något annat, en helt annan lyster, som skulle komma till sin rätt med tanke på min ulster och filthatt, när vi blev sedda tillsammans. Jag tände en cigarr och började tycka att det blev kallt. Det var dags att åka tillbaka till Svips. Först lämna av Rose-Marie där hon bodde. Jag höll upp dörren åt henne. Hon hade sina nya nylonstrumpor som hon fått av mig. Jag satte mig i förarsätet och startade bilen.
PETANDER: Det var väl en fin utflykt?
ROSE-MARIE: Mn.
PETANDER: Och en vacker natur.
Jag hade lagt in ettan och skulle just riva av. Plötsligt möter en bil upp nos mot nos och stannar i sista sekunden. En Jaguar också den. Någon jag känner? Som vill skoja så där? Men ska han inte backa undan? Eller tuta, om han nu är på dåligt humör. Jag kisar in genom vindrutan. Ronny! I ulster och filthatt! Och…och bredvid honom sitter en porrbrud – antar jag att hon är – klädd i minkpäls. Jag trycker lätt på signalhornet. Ronny kommer ut. Han har inte knäppt sin ulster riktigt. Den fladdrar. Filthatten uppskjuten ett litet stycke i pannan. Han ser käck och frimodig ut. Kliver fram till min nervevade sidoruta.
RONNY: Jag ber om ursäkt, direktörn. Solen bländade mig. Jag ska genast lämna plats.
Han återvände, satte sig smidigt som ett djur bakom ratten, backade och girade undan elegant förbi och bort med dånande motor. Jag såg ytterligare en skymt av Ronnys moatjé. Riktigt söt, faktiskt. Undrade om jag skulle utlysa en liten fest. För tjänstemän endast.
En eftermiddag någon vecka senare satt jag och petade naglarna inne i mitt chefsrum. Dagarna blev kortare nu. Telefonen var tyst. Jag lät blicken glida ut genom perspektivfönstret som vette ut mot gården och fabriksgrindarna, som just öppnade sig som efter ett sesam öppna dig. Arbetarna vällde ut. Som grå murmeldjur lufsade de iväg med en enda tanke i huvudet: komma hem. Det var kontentan de lyckats komma fram till efter en arbetsdag. Händerna i fickorna. Eller bag i handen, ryggsäck på ryggen eller en axelremsväska som viljelöst hängde ner och slängde lite i takt med stegen. Dom ställde sig helt hjälplösa vid busshållplatsen. Några tog upp sina mobiler och smartphones och stirrade paralyserade med böjda nackar. Eller for iväg som jehun i sina egna fordon av varierande kvalité. Klädsel mestadels jackor, jeans. De kvinnliga arbetarna, många av dom sensuella, men också dom i tråkiga kläder, en del trötta i ögonen. Arbetsdagens slut var en syn jag var van vid, men min nyfikenhet höll i sig från år till år. Jag gillade att betrakta folket. “Det gåtfulla folket”!
Också mina medarbetare gick hem för dagen. Några hade slutat en timme tidigare. Några hade helt flexibla tider. Kontoret var en teater, där rollerna en efter en gjorde sorti. Steg i korridoren. Mumlande eller pladdriga röster. Dämpade skratt. Just utanför min dörr talade man extremt lågt, nästan viskande. Bra. Jag vill inte bli störd. Och skulle jag behöva höra vad man säger utanför mitt arbetsrum, finns apparatur tillgänglig på marknaden. Jag har den senaste tiden funderat på att installera något sådant. När man inte bara är VD utan dessutom i princip äger ett företag, för att inte säga en hel koncern, blir vissa beslutsprocesser enkla.
Jag skulle just resa på mig för att ta på mig överrocken, när jag hörde ensamma, halvspringande steg som närmade sig. Det surrade till i ringklockan. Jag tryckte på stiginknappen. Ronny in.
(RONNY in.)
Håret i oordning, fläckar på den kycklinggula skjortan.
RONNY: Direktörn måste göra något.
PETANDER: Vad gäller saken, Ronny? Sitt ner.
RONNY: Man driver med mig, direktörn. Aldrig har jag varit med om nåt sånt förut.
PETANDER: Vad har hänt?
RONNY: Man driver med mig!
PETANDER: Ja. Vi får tala om det i morgon. Det är ju upprörande att man driver med dig.
RONNY: Här är namnlistan. Namnen. På dom som ligger bakom.
PETANDER: En lång lista.
RONNY: Samtliga på avdelning 19.
PETANDER: Vad har dom gjort?
RONNY: Stått och knäppt med tidtagarur bakom min rygg. När jag har vänt mig om har ingen varit där.
PETANDER: Det var illa.
RONNY: Så har man också börjat kalla mig “Storken” i samband med att jag börjat bära vit rock. “Storken har kommit”, säger dom närmare bestämt. Det som gett dom uppslaget får förmodas vara min klädsel och min ähm vana att göra mätningar stående på ett ben.
PETANDER: Hur länge har det här pågått?
RONNY: Ett par tre dagar. Jag trodde det skulle upphöra av sig självt, men…
PETANDER: Något mer?
RONNY: Ja. Det som jag vill anföra som den allvarligaste förolämpningen, den allvarligaste provokationen, inträffade efter lunch. Vid återgången till arbetet visade det sig att samtliga på avdelningen hade klätt om till kycklinggul skjorta och svarta byxor. Ja, det är mina älsklingsfärger.
PETANDER: Jag vet. – Ja, jag ska ta i tu med det här omedelbart i morgon.
RONNY: Tack, direktörn. Jag är mycket tacksam.
(RONNY ut.)
Efter att Ronny gått ut, tog jag namnlistan i handen och studerade den. Det var ju otroligt.
Jag kunde om jag ville redan nu ingripa mot de här arbetarna. Åtminstone för några skulle det innebära avsked. Å andra sidan var jag inte hundraprocentigt säker på hur jag bäst borde bete mig. En fråga som ovillkorligen måste kunna besvaras var om jag kunde lita på den information jag fått av Ronny. Hur stod det till med hans mentala hälsa? Jag gjorde nog klokast i att se till att ha bevis innan jag vidtog några åtgärder. Till att börja med skulle jag tala med fackordföranden. Redan i kväll. Men först och främst: var skulle jag nu äta middag? Jag gick till ett litet nytt rotisseri: Le Taureau Louche.
Efter maten, vid desserten och ett litet glas likör tog jag fram min smartphone. Skulle just klicka på Gilbert Ulmheden, klubbordföranden. Men jag hejdades av en strålande idé. Jag lade ner telefonen på bordet, lutade mig bakåt och kände doften av äventyr. Den här affären kunde bli riktigt intressant. För det första. Vem kunde samla bevis bättre än jag själv? För det andra. Innan vi hade skilts, hade jag gett Ronny tre veckors ledighet – ja, med full lön. Men utan trakasserier heller inga bevis för dem. Och utan Ronny inga trakasserier. Alltså behövde jag en Ronny. Och vem kunde bli Ronny bättre än jag själv? Vi hade ungefär samma kroppskonstitution. Om jag klädde mig som han och uppförde mig som han – vem skulle tvivla på att jag var Ronny? Vem skulle komma på en sådan befängd idé som att VD:n klätt ut sig till tidsstudieman? Jo på en maskerad, förstås! På en firmafest med maskerad! Det skulle vi ha! Det skulle Rose-Marie tycka om…Rose-Marie…det var nåt med hennes attityd. Den hade förändrats på sista tiden. Hon var inte lika villig längre. Ja ja jag vet att “villig” har blivit ett fult ord om en kvinna, men hur ska man kunna beskriva en kvinna om man inte också använder fula ord? Nå. Nu gällde det min lilla aktion. Mitt hjärta bultade. Jag tog upp telefonen igen.
PETANDER: Gilbert. Lyssna på mig. Du tar ledigt i tre veckor. Frågar någon, är du på kurs. Under tiden följer du Ronnys förehavanden. Han är också ledig i tre veckor. Du vet var han bor. Mittemot Hotell Stranden. Flytta in på hotellet. Se till att få utsikt mot objektets bostad. Ta med kikare. Kamera också, javisst. Ja det låter lite spännande, va? Nej, han är inte misstänkt för nåt. Nej nej inte alls. Mitt syfte med det här är att få information om hans tillstånd. Jag vill veta om han är i god balans. Bara det. Rapportera till mig direkt, som vanligt. Absolut tystnadsplikt. Uppfattat?
Efter att ha kommit hem, kände jag mig rastlös. Jag beslöt att genast förbereda mig. Jag tog en väska och promenerade till fabriken. En ansenlig sträcka. Det var mörkt. Såvitt jag kunde se, lyste det inte i något fönster i någon av verkstäderna, utan man kunde bara se den belysning som alltid är tänd i korridorerna nattetid. Jag kände mig som en tjuv – och det var jag ju också. Jag gick in, slog av larmet, gick genast till Ronnys pyttelilla tjänsterum, tände ljuset, låste upp hans klädskåp med min dyrk, tog fram den vita rocken. På en pulpet låg hans tidtagarur. Behövde jag något mer? Jo, tabellerna. Stoppade raskt ner kittet i väskan, släckte ljuset, slog på larmet, gick ut ur byggnaden. Jag hade begått det perfekta brottet!
Hade jag haft otur, kunde jag ha mött någon på vägen, som jag kände. Men i de här villakvarteren går folk inte ut. Och industriområdet var ödsligt och tomt. Så fort jag var hemma, slängde jag mig ner i min bästa fåtölj och somnade.
Följande dag delegerade jag mindre viktiga beslut till Oskarsson, vice styrelseordföranden, och till min sekreterare sa jag att jag var upptagen. Jag uträttade ärenden, gjorde inköp. Tog med vad jag behövde till fabriken. Gick in på chefsrummet, slog på röda ljuset utanför dörren.
Nu skulle jag bli tidsstudieman. Jag höll vant i tidtagaruret och lekte med knappen. Tog fram de nya kläderna. Särskilt nöjd var jag med slipsen. Den var gulrutig och matchade perfekt min cinnoberröda skjorta. Och här, här…här hade jag något riktigt fint, ett par duvblå sammetsbyxor. Och en vit rock ovanpå det hela. Jag ville experimentera lite med klädseln. Det borde trigga dom till lömska påhopp! Men innan jag kunde ta på mig grannlåten, måste jag ändra färgen på mitt hår. Få det svartbrunt! Det var besvärligt. Jag var inte van. Jag stod vid tvättstället i kalsonger och nättröja och stönade. Försiktigt, försiktigt. Inte lämna spår. Det vet man ju vad städerskan skulle sladdra. Sen ovanpå en försvarlig klick pomada. Usch! Det var tur att jag fortfarande hade en hel del hår kvar på huvudet. När jag slutligen var färdig med allt, klädsel och rekvisita, lämnade jag rummet baklänges, ivrigt bugande, medan jag sa “Tack så mycket, direktörn!”
Nu var jag tidsstudiemannen. Jag härmade hans ivriga, framåtlutade, målmedvetna, lite hjulbenta gång. Promenerade rakt fram till hissen, hejade muntert på lagerföreståndaren, som just klev ut och öppnade dörren för mig. Jag åkte ner till bottenvåningen. Lyssnade till det musikaliska slamret från verkstadsavdelningarna. Jag drog djupa andetag, kände mig tio femton år yngre. Jag gick raka vägen in till avdelning 19 för att mäta svarvare Nicklasson.
Svarvare Nicklasson var gammal i gårn. En trogen arbetare, också en spjuver. Arbetade pålitligt med hederskänsla. Eftersom han hade gott anseende hos gubbarna, lyssnade dom på vad han sa. Han var guld värd. Vore alla som han, skulle jag inte ha tvekat att sköta hela företaget ensam. Nicklasson och jag respekterade varandra. Men underhuggare gillade han inte. Han kunde vara totalt omedgörlig om någon lägre tjänsteman kom och anmärkte på honom. Jag visste också att Gilbert och han hade heta duster. Han var tidsstudiemännens skräck. Helvete, tänkte jag och kände hur svordomen malde inom mig, helvete, i dag ska jag mäta Nicklasson.
PETANDER: Vi ska mäta lite i dag, Nicklasson.
Han stod just och visade en ung grabb tillrätta.
NICKLASSON: Att vad för nånting?
PETANDER: Det gör inte alls ont, Nicklasson. Du vet hur det är. Det var faktiskt längesen vi kollade här hos dig.
NICKLASSON: Den gången minns jag mycket väl.
(UNG GRABB drar på mun.)
PETANDER: Sätt igång nu, är du snäll, så jag får börja.
(Paus.)
Nå? Sätt igång!
NICKLASSON: Gå ut härifrån. Det går inte att jobba med alla dina deodoranter i näsan.
(UNG GRABB flämtar till av beundran. PETANDER tappar tidtagaruret.)
PETANDER: Jag återkommer.
(NICKLASSON och UNG GRABB skrattar.)
Jag satte mig vid bordet i Ronnys lilla krypin. Det var trångt. Det hade en lukt jag inte gillade. Hur kunde han stå ut med att sitta här. Jag tog upp ett tuggummi. Kontrollerade frisyren och slipsknuten. Det knackade på dörren. In klev en ung flicka.
(VANJA in.)
Hon såg ut att komma direkt från skolbänken. Orörd som en nyöppnad burk honung.
PETANDER: Var så god och sitt.
Jag tog namn och övriga data. Inget särskilt som skilde sig från det vanliga.
PETANDER: Du är arton. Lovlig!
Ja, henne skulle vi väl alltid kunna placera någonstans. Varför inte på galvaniseringen. På den avdelningen slutade folk ideligen, mest på grund av syraångorna.
PETANDER: Du kan börja på måndag. Vi börjar klockan sju. Ja, och så en sak till. Vi drar fackföreningsavgiften på lönen.
VANJA: Vad har jag för rättigheter i fackföreningen?
PETANDER: Va? Vaddå? Rättigheter? Vad säger du för nånting? Är du kommunist? Nä. Nä. Du får gå någon annanstans och se dig om efter jobb. Här har vi ingen användning för dig.
(VANJA lämnar rummet med tårar i ögonen.)
När jag sen såg ut genom fönstret, kunde jag se hur hon gick vilset mot busshållplatsen och snyftade. Hon var djävligt snygg.
Det gick några dagar. Det var förvånansvärt lätt att glida in i de nya rutinerna. Från sju till elva var jag direktör, sedan gick jag på lunch, och från och med klockan tretton till dagens slut var jag Ronny. Några trakasserier mot mig förekom inte.
Saken föreföll klar. Det hade heller aldrig förekommit några. Ronny var rubbad, det var det hela. Det var synd. Nu måste jag få en ny tidsstudieman. Sådana fanns det i och för sig gott om, men det skulle inte vara lätt att finna en så mångsidig kapacitet som Ronny. Han kände dessutom företaget utan och innan. Hur som helst var det nu dags att kalla tillbaka Gilbert från Hotell Stranden. Och informera personalchefen så han kunde förmå Ronny att gå till läkare.
För att inte lämna något åt slumpen, beslöt jag mig för att avlägga ytterligare ett besök på avdelning 19. Såhär efteråt ska jag erkänna, att jag drogs dit som av en magnet. Jag gick dit följande dag, trippade förnöjt omkring småvisslande med händerna i de vita rockfickorna. Jag överdrev det löjliga i min figur. Frestelsen att håna mig skulle bli övermäktig, hade jag tänkt. Nicklasson stod rak som en pelare invid svarven, hatt utan brätte, de tjocka glasögonen, gråsprängt hår, tjocka svarta ögonbryn, kort till växten men grov. Spjuverglimten i ögonen, lite av ett barn kring munnen. Jag gick fram, ställde mig på ett ben alldeles intill honom och visslade nästan rätt i örat på honom. Sakta, sakta tog jag fram ett nyinköpt tidtagarur ur fickan, smekte det, visslade fortfarande och tryckte igång det. Tog också upp en tabell som jag prasslade med, började skriva upp siffror på ett block. Det var lite besvärligt att göra allt detta stående på ett ben, men det var nödvändigt. Han låtsades inte om mig, men i all evighet kunde han inte nonchalera mig. Jag visste att han var irriterad. Det kanske förekom trakasserier i alla fall. Kanske Nicklasson var ledaren! Nu såg jag det klart. Här stod alla och jobbade vid sina arbetsbänkar som vanligt. Men efter sena kafferasten skulle dom komma utstyrda i regnrockar eller tomtedräkter eller vad som helst. Jaja.
Då vände Nicklasson på huvudet åt mitt håll, fast förbi mig. Och det gick ett sus genom avdelningen. Allt arbete hade avstannat. Alla hade vänt på huvudet.
(I dörröppningen till avdelningen står RONNY i vit rock. Håret pomadakammat. Tidtagarur i handen och MTM-tabeller under armen. Bugar.)
RONNY: God morgon, direktörn. Jag är tillbaka lite tidigare. Jag längtade hit!
Där stod jag med verkstadsgolvet under mina fötter och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes som att stå naken på ett dansgolv. Ja, ja, jag förstod att Rose-Marie ville gå ut oftare, men…plötsligt kom jag att tänka på att hon hade en syster, som hette Ulla…ja henne kanske jag skulle ta kontakt med!
Jag gick genast in på toaletten. Låste dörren. Hörde prat utanför. Någon nämnde “Grisegon”, mitt öknamn, eftersom mitt förnamn är Egon. Och jag har rätt så små ögon. Nu gällde det att vara stark. Men spegeln visade en ansiktsfärg som var vitare än vitt. Jag tog ett beslut. Andades in, öppnade dörren och gick raka vägen fram till Nicklasson.
PETANDER: Nicklasson.
NICKLASSON: Nej du, det är inte jag. Jag har bara klätt ut mig.
PETANDER: Jag får be om lite respekt! Ärendet är känsligt och jag behöver Nicklassons förtroende.
NICKLASSON: Va fan begär du! Du är koncernchef med sprickfärdig aktieportfölj! Du låter folk jobba för löner som är så pissiga att du har rekordhög omsättning på folk trots all djävla arbetslöshet! Vi får en allmosa till jul och gud nåde den som pratar med en kompis på arbetstid! Och du ska ha vår respekt! Och nu tamefan vårt förtroende! Är du inte riktigt klok?
Jag rusade ut därifrån. Jag ville inte passera kontoret, så jag tänkte ta mig ut samma väg som arbetarna. Där satt Holm, portvakten, bakom sin glaslucka. Han var som vanligt inte särskilt uppmärksam. Jag skulle kunna smita iväg. Men precis innan jag skulle kila förbi vaktkuren…
RONNY: God morgon, direktörn!
Jag tappade totalt behärskningen.
(PETANDER kastar sig över RONNY, tar struptag på honom. HOLM, andra ARBETARE särar på dem. RONNY faller till golvet, blir först liggande. Reser sig sedan upp, går ut tillsammans med HOLM och de andra ARBETARNA.)
TJÄNSTEMAN 1: Ja, vi är ju inte här för att skipa rättvisa. Ronny Börsson säger sig dessutom inte vilja göra någon polisanmälan.
TJÄNSTEMAN 2: Vi handhar enbart de ekonomiska avsnitten.
TJÄNSTEMAN 1: Vi kommer att genomföra utmätningen så effektivt och smärtfritt som möjligt.
PETANDER: Utmätning?
TJÄNSTEMAN 1: Du blev delgiven besked om utmätning redan för en månad sedan.
PETANDER: Men jag…
TJÄNSTEMAN 2: Det som huset med allt lösöre representerar kan göra dig skuldfri gentemot Rose-Marie Jönsson.
PETANDER: Skuldfri? Vad…
TJÄNSTEMAN 2: Du tog ett större lån av Rose-Marie Jönsson. Det lånet har nu förfallit till återbetalning.
TJÄNSTEMAN 1: SG Group har gjort en mångmiljardförlust efter att aktierna blivit värdelösa.
TJÄNSTEMAN 2: En viss ersättning utgår till de f.d. anställda – fast det rör sig ju inte om så mycket – efter förmånlig uppgörelse med fackstyrelsens ordförande Gilbert Ulmheden. Tillkommer däremot alla andra kostnader. För det kostar att lägga ned en verksamhet! Administration, transporter…
PETANDER: Lägga ner? Va i hel…
TJÄNSTEMAN 1: Kunderna har sagt upp kontrakten. Hänvisar till att de blivit förda bakom ljuset.
TJÄNSTEMAN 2: Varorna har inte hållit den överenskomna kvalitén. Det rör sig om flera års missbruk av maskiner och råvaror. Efter att bolaget förlorat tre fjärdedelar av kundunderlaget, blev konkursen ett faktum.
TJÄNSTEMAN 1: Du har ersättningsskyldighet gentemot banker och f.d. kunder på…sammanlagt åtta miljarder, trettiotvå miljoner åttahundrasextiofem tusen kronor.
TJÄNSTEMAN 2: Detta hus kommer att försäljas på exekutiv aktion. Du har att inom fjorton dagar söka ny bostad.
TJÄNSTEMAN 1: Då var vi från Kronofogdemyndigheten färdiga för i dag. Adjö.
TJÄNSTEMAN 2: Vi återkommer. Adjö.
