Sverige bäst i den nyliberala klassen del 1:
Roland Paulsen skrev nyligen i Dagens Nyheter en artikel med rubriken: “Svenskarnas passivitet inför den arroganta ekonomiska politiken är obegriplig”, där han jämför de motsatta reaktionerna på den nyliberala antifackliga politiken i Frankrike och i Sverige.
Även Peter Widén skrev nyligen en artikel i eFOLKET med samma frågeställning: “Frankrike och Sverige – varför så olika svar på kapitalets offensiv?”
Romaric Godin skriver i sin bok La Guerre social en France:
“Den franska 1800-talselitens ursinniga liberalism ledde till en permanent och extremt våldsam klasskamp. Ingenstans i västvärlden har den sociala repressionen som den var i Frankrike under denna epok…
Till skillnad från den tyska och den nordiska modellen hände inte den franska modellen genom en permanent kompromiss…
När den nyliberala ordningen dök upp på 1970-talet kunde fransmännen inte reagera på något annat sätt än genom oro och motvilja. Den nyliberala staten, var förvillande lik den franska 1800-tals staten… Kort sagt liknar nyliberalismen allt för mycket det system som fransmännen så kraftfullt vände sig bort ifrån…”
I Sverige har däremot nyliberala “reformer” smugits in i det politiska samhällssystemet successivt under lång tid. Skotten i Ådalen 1931, som dödade fyra demonstrerande arbetare och ytterligare en person, drev fram förhandlingar som syftade till att minska konfrontationen i klasskampen. LO och arbetsgivarföreningen SAF slöt 1938 ett avtal om förhandlingsregler som skulle minska risken för konfrontationer, det så kallade Saltsjöbadsavtalet. Detta innebar även en centralisering av förhandlingsmakten till huvudorganisationerna SAF och LO. Antalet konflikter minskade. För de fackliga ledarna blev det viktigare att visa upp en bred enighet än att ta hänsyn till missgynnade medlemmars krav. Den centralisering av förhandlingsverksamheten kom långt senare att bereda vägen för nyliberalismens kontroll över lönebildningen i Sverige.
Den 9 december 1969 bröt arbetarna i det statliga gruvbolaget LKAB i Svappavaara mot endräkten och gick ut i en strejk som inte var sanktionerad av LO. Strejken spred sig också snabbt till företagets gruvor i Kiruna och Malmberget. Orsaken till strejken var introduktionen av ett nytt lönesystem, som innebar försämrade villkor för arbetarna. Strejken fick omedelbart stor omfattning och ett starkt folkligt stöd i Sverige.
Det nya förhatliga ackordssystemet slopades och gruvarbetarna fick ökad timlön. Strejken i Malmfälten följdes av en rad så kallade “vilda strejker”, det vill säga aktioner där arbetare spontant strejkade och därmed bröt med de avtal deras fackliga organisationer hade tecknat. Den här perioden kulminerade med Skogarbetarstrejken 1975.
Gruvstrejken fick LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen att inse att arbetsmarknadslagstiftningen måste förändras: Lagen om anställningsskydd, LAS, Medbestämmandelagen MBL samt Arbetsmiljölagen AML infördes.
Strejkvågen på 1970-talet fick även den dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, att mobilisera en motkraft. Sture Eskilsson, SAF:s chef för samhällskontakt, publicerade 1971 en intern PM för hur SAF skulle lägga upp verksamheten. Han skrev där:
“Den kvalificerade debatt som bedrivs från en hög teoretisk nivå har en utomordentligt stor betydelse för opinionsbildning i stort. Det visar inte minst exemplet från den vänstervåg som svept fram under senare år… Det spelar ingen roll om en sådan primärdebatt endast omfattas av ett mindre antal personer. Det är nödvändigt för att idéerna ska kunna utvecklas och få den rätta utformningen… Det gäller att få en motvikt till det stora flödet av vänsterlitteratur i form av debattböcker och tidskriftsartiklar.”
SAF, senare omdöpt till Svenskt Näringsliv, har sedan dess satsat hundratals miljoner kronor på “information” och lobbyverksamhet. Man har systematiskt bearbetat journalister, författare och andra opinionsbildare. Det har helt enkelt handlat om att flytta gränserna för vad som är politiskt möjligt att yttra.
Man har även byggt upp en hel organisation av opinionsbildande företag: Svenska Dagbladet, Näringslivets Fond, Ekonomifakta, Bokförlagen Timbro och Ratio, konsult och reklamföretaget Kreab, Den nya välfärden med flera…
Det tog 20 år för SAF att förändra samhällsklimatet. Arbetarrörelsens och Socialdemokraternas dominerande ställning i samhällsdebatten efter andra världskriget och de följande årtiondena bröts ner. Vid 1991 års riksdagsval röstade mellan 35 och 40 procent av LO:s väljare på borgerliga partier. Hos svenska arbetsföreningen firade man den borgerliga valsegern och hur man hade lyckats passivisera den svenska arbetarrörelsen.
I december 1991 höll Tidningen Affärsvärldens redaktör Ronald Fagerfjäll en scenshow i en av Hotell Sheratons lokaler. Han talade om de svenska storföretagen och deras framtid inför en slipsbärande och kritstrecksrandig åhörarskara. En liten röd fluga hade dock smugit sig in och satt sig på väggen. Jag lämnar ordet till flugan, som refererar från showen:
“Det är väldigt få länder som har storföretag som visat en sådan aggressivitet som de svenska storföretagen. De svenska storföretagen är fortfarande lika vitala och starka som någonsin tidigare. Den nya inre marknaden är en jätteutmaning som de svenska storföretagen är sällsynt väl förberedda inför, 1990-talet blir en fantastisk tillväxtepok”.
Att läget var så bra för den svenska affärsvärlden skulle man dock inte tacka de borgerliga partierna för eller den nyligen tillsatta borgerliga regeringen. Nej mannen som borde få en ros av företagarna, det var den avsatta socialdemokratiska regeringens partiledare, Ingvar Carlsson:
“Det var han som inledde perestrojkan.” utropade Fagerfjäll och pekade på en jättelik overheadkarikatyr av Ingvar Carlsson”, innan han fortsatte: “Det var han som såg till att Dennis och Feldt avreglerade valutan. Det var han som förde in Sverige i EG. För där är vi ju redan jag förstår inte vad vi ska rösta om. Vi är ju med i EG till 75 procent.” så långt den lilla röda flugans referat.
Fagerfjäll hade helt rätt på en punkt. Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt och Bengt Dennis hade banat väg för nyliberalismens intåg i den svenska arbetarrörelsen.
Men Fagerfjäll hade helt fel om den ekonomiska utvecklingen. Den 24 augusti sa marknaden sitt. Knappt ett år efter valet dömde marknaden ut Carl Bildts “Den enda vägen”. Dagens Industri hade en jätterubrik på första sidan med tre ord: “God natt Sverige”. Under 90-talets första tre år föll den svenska bruttonationalprodukten med totalt 5 procent, den största ekonomiska krisen i Sverige sedan 1930-talet.
Än en gång kom en borgerlig regering att lämna efter sig ett stort budgetunderskott, precis som den borgerliga regeringen gjorde 1976 till 1982, då det växte med 1 838 procent.
Det ekonomiska underskottet som den liberala finanspolitiken har skapat tvingar även kommande regeringar till åtstramningar inom välfärdssektorn. På så vis bidrar underskotten till att “marknaden” det vill säga signaler från penningmarknaden får ökad betydelse. Alltså helt i linje med det nyliberala konceptet. Detta har också kommit att prägla den Socialdemokratiska politiken de senaste tre decennierna.
Det finns fler exempel på detta. Jag ska i kommande artiklar ta upp tre exempel, två politiska och ett fackligt exempel, för att visa hur det nyliberala synsättet har påverkat utvecklingen för den svenska arbetarklassen i Sverige. Dessa tre exempel, “Pensionerna”, “Folkomröstning om EU” samt “Industriavtalet”, handlar om hur lönearbetarnas villkor och makt urholkas helt i linje med det nyliberala konceptet.
H Foste Hjälte
