Recension: The Violent American Century
För drygt 75 år sedan, 17 februari 1941, skrev Henry Luce en artikel med titeln American Century i den US-amerikanska tidskriften Life, där han förutsåg att de närmaste 100 åren skulle domineras av USA. Det var en tid med starka isolationistiska strömningar i USA. Det fanns då starka krafter som ville att USA skulle hålla sig utanför det krig som pågick i Europa. Något som Henry Luce vände sig mot, han ville se att USA tog en ledarroll i världen.
I slutet av samma år, den 7 december 1941, attackerade japanska flygstyrkor USA:s marinbas i Pearl Harbour på Hawaii. USA drogs in i andra världskriget och vägen öppnades för Henry Luce’s dröm Det amerikanska århundradet. Men för människor i en stor del världen har de tre kvarts århundrade som gått sedan dess inneburit en mardröm, helt enkelt ett våldsamt amerikanskt århundrade.
Historieprofessorn vid Massachusetts Institute of Technology, John W Dower har granskat denna period av nästan konstant krig i sin bok The Violent American Century. USA har inte väjt sig för att använda vapen någonstans på vår jord för att stärka sitt inflytande. Kapprustningen under kalla kriget handlade om att skapa ett övertag mot Sovjetunionen.
Med avskräckning genom kärnvapenstyrka skulle USA garantera trygghet för landets egna invånare. Men samtidigt kunde USA runt om i världen hävda sina intressen genom militärt våld. Listan kan göras lång på sådana ingripanden: främst Vietnam, Laos, Kambodja, Indonesien, Iran, Irak och Afghanistan i Asien; Chile, Kuba, Dominikanska republiken, Haiti, Guatemala, Grenada och Panama i Latinamerika; Angola, Kongo, Libyen och Somalia i Afrika. Ibland med direkt USA-ingripande, i många fall via reaktionära regimer som ombud.
Kännetecknande för USA:s ingripande med militärt våld är att det ofta riktat sig mot civilbefolkningen. John W Dover konstaterar att denna strategi inleddes redan under andra världskriget. Atombomben var kulmen på en utveckling av flyget mot allt tyngre bombningar riktade mot såväl militära som civila mål, och då inte bara mot till exempel industrier och kraftverk utan också mot bostadsområden. Det var vad militärhistorikerna kallade en utveckling mot ”det totala kriget.”
Men det var bara USA och Storbritannien som använde sig av dessa strategiska bombningar under andra världskriget, med en början i Tyskland redan 1942. Medan Sovjetunionens Röda Armé under ofattbara mänskliga kostnader malde ner den tyska militärmaskinen på östfronten ägnade sig USA:s och britternas flygvapen åt att terrorbomba tyska storstäder, som till exempel Hamburg och Dresden.
USA:s strategiska terrorbombningar nådde sin höjdpunkt under slutskedet av kriget mot Japan, då man i stort sett ödelade 64 japanska städer innan man slutligen släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. John W Dover skriver:
”Technology, technocrays, and amorality advanced hand in hand in these air operations. By the time the United States began carpet-bombing Japan, ’industrial war’ and psychological warfare were firmly wedded, and the destruction of enemy morale by deliberty targeting densely populated urban centers had become standard operating procedure. US air forces would later carry this most brutal of inheritances from World War II to the populations of Korea and Indochina.”
I Korea, såväl i södra som norra delen, praktiserade USA åter terrorbombningar mot civilbefolkningen. Den totala vikten av bomberna där var fyra gånger så stor som de bomber som USA hade fällt över Japans territorium under andra världskriget.
General Curtis leMay som var ansvarig för bombningar både i Japan och Korea konstaterade: ”Vi brände ner i stort sett varenda stad i både norra och södra Korea… Vi dödade över en miljon civila koreaner och drev åtskilliga miljoner från sina hem, vars följd oundvikligen orsakade ytterligare tragedier.”
Men det skulle bli ännu värre. Mellan 1965 och 1973 var bombmattan mot de tre indokinesiska länderna, Vietnam, Laos och Kambodja 40 gånger så stor som den mot Japan under andra världskriget.
Vietnam blev också det främsta offret för USA:s kemiska krigföring. Den giftiga kemikalieblandningen som kallades ”Agent Orange” hade prövats i slutet av andra världskriget för att förstöra Japans risskörd 1946, då andra världskriget redan var slut. Under 1950-talet använde britterna samma gift för att förstöra skördar i Malaysia för att lättare kunna slå ner upproret mot kolonialmakten.
Men det var mellan 1963 och 1971 som USA öste ut 100 miljoner liter ”agent Orange” över delar av Vietnam, Laos och Kambodja. Förgiftningen av vatten och grödor orsakade inte bara sämre skördar och därmed svält utan gav också bestående skador på människor och djur, skador som även kom att föras över till kommande generationer.
Under det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen genomfördes övergrepp mot befolkningen av bägge parter i en rad länder, som orsakades många människor död och lidande. Men John W Dower visar i sin bok att USA har stått för merparten av dessa övergrepp såväl i krig som under hemliga operationer.
Han refererar bland annat till en grupp före detta Cia-anställda, the Association for Responsible Dissent och dess talesman John Stockwell. Han hade varit Cia-agent i Angola, Kongo och Vietnam och i ett tal avslöjade han ”CIA:s hemliga krig”, som hade dödat, skadat och terroriserat miljontals människor i länder som USA inte vara i krig med.
I boken lyfts även fram ett citat från historikern och Latinamerikaexperten John Henry Coatsworth som har konstaterat att: ”Mellan 1960, när Sovjetunionen hade avskaffat Stalins gulaglägren och Sovjetunionens kollaps 1990, så översteg antalet politiska fångar, tortyroffer och politiska avrättningar i Latinamerika väsentligt motsvarande dåd i Sovjetunionen och dess bundsförvanter i Östeuropa. Med andra ord, från 1960 till 1990, var Sovjetblocket mindre repressivt i fråga om angrepp på mänskliga offer än många latinamerikanska länder.”
Upplösningen av Sovjetunionen utlovade ett slut på kalla kriget. Men antalet väpnade konflikter i världen har inte minskat, tvärtom har de ökat under senare år. Från 1946 till 1989 inträffade 110 väpnade konflikter (2,5 per år) och 67 av dessa betraktas som regelrätta krig (1,6 per år) medan det från 1990 till 2013 inträffade 144 väpnade konflikter (6,3 per år) och 47 krig (2,0 per år).
Nu har naturligtvis USA inte varit inblandat i alla dessa konflikter, men i merparten av alla större konflikter under de 75 år av ”Amerikas sekel” som nu förflutit, så har USA varit en av de viktigaste aktörerna och framför allt det land som bidragit mest till att förse inblandade parter med vapen.
Nej, det våldsamma amerikanska århundradet tog inte slut, när det kalla kriget vara över. Den US-amerikanska krigsmaskinen har tuffat vidare och kastar sig in i allt flera konflikter och bryter mot allt fler av kriget lagar (se recensionen av boken ”Lagen mot krig”).
Jag har valt att här koncentrerar mig hur USA krigsmaskin ända sedan andra världskriget utvecklat förakt för människoliv och utvecklat det så kallade totala kriget. Vilket betyder att det numera inte handlar om militär som slåss mot varandra utan att krigsmaskinen riktas mot oskyldiga människor.
Det är också den delen av John W Dowers bok som gör det djupaste intrycket på mig. Det som vi nu ser utspela sig i Västasien och den ökade spänningen i Europa och andra delar av Asien är en konsekvens att den politiska och militära strategi som varit vägledande i USA allt sedan Pearl Harbour 1941.
Hans Hjälte
The Violent American Century, War and Terror Since World War II, av John W. Dower, Haymarket Books, 2017.
Läsprov från sidan 49 – 50 i The Violent American Century:
”Between 1946 and the end of the twentieth century, the US military participated unilaterally or headed coalition forces in roughly a dozen operations apart from Korea and Vietnam that are commonly categorized as wars. These include Lebanon (1958); Cuba (the abortive 1961 ’Bay of Pigs’ invasion); the Dominican republic (1965-66); Bolivia (1966-67): Lebanon again (1982-83); Grenada (1983): Panama (1989-90); the Gulf War (1991): the ’no fly zone’ over Iraq (1991-2003): Somalia (1992-93); Haiti (1994-95); Bosnia (1994-95) and Kosovo (1989-99).
More wide-ranging compilations, including government reports, itemize ’hundred of instances in which United States has used its armed forces abroad in situation af military conflict or potential conflict or for other than peacetime purpose.’ Many of these interventions involved multinational missions endorsed by the United Nations or NATO. Many were dispatched in name of promoting democracy or providing humanitarian relief. Some were responses to intervention from foreign governments or to protect or evacute US nationals belived to be in threatening situations. A small number involved responses to provocative anti-American incidents.
Even etablishment sources acknowledge many of these operations were ineffectiv or contributed to reactionary and repressive developments in the targeted countries, and this is just the tip of the iceberg. In practice, led primary by the CIA, the United States also conducted hundreds of interventions that were covert, clandestine, or at best attracted little if any sustained attention outside the local where they occured. These secret actions took place beneath the radar of conventional number chrusing…”
John W Dower i The Violent American Century
