I år fyller den svenska folkhögskolan 150 år. Föreningen för folkbildningsforskning ägnar sin årsbok åt jubileet. Kerstin Mustel skildrar de första 100 åren. Hvilan och Önnestad. Folkrörelserna. Oscar Olsson och Rickard Sandler. Brunnsvik och Wendelsberg. Länge trodde jag att folkhögskolans särart låg i dess historia, men hur relevant är den för våra nyanlända deltagare eller de födda runt millennieskiftet?
Signhild Håkansson skildrar den moderna historien. Genom flytt från landsbygden till städerna har folkhögskolan blivit tillgänglig för nya grupper, inte minst genom filialer i utsatta förorter. De gamla folkrörelserna har fått sällskap av nya. Den digitala tekniken har möjliggjort studier på distans. Folkhögskolan har utvecklats positivt de senaste 50 åren, men möter också nya utmaningar.
I början av 90-talet genomfördes en rad reformer: kommunaliseringen, friskolan och det fria skolvalet. Nu kommer kritiken, inte bara från vänster, utan även tungt liberalt håll, som Britt-Marie Mattsson och Inga-Britt Ahlenius. Staten överförde folkbildningen från Skolöverstyrelsen till det nybildade Folkbildningsrådet.
Anderas Fejes skildrar marknadiseringen av vuxen- och folkbildningen. Många kommuner upphandlar delar av sin vuxenutbildning genom privata aktörer. Folkhögskolan utökar sin uppdragsverksamhet, främst SFI och genom AF, samt konferenser. Kommersiella och vinstdrivande modeller har dock avvisats. Även om min kollega, som jobbat på Rådet, vittnar om uppvaktningar från sånt håll.
Förr bestod deltagarna av begåvningsreserven, folkrörelsernas motiverade söner och döttrar, som annars inte fått chansen att studera. Ändlös är namnen på författare, musiker eller konstnärer bland fd deltagare eller folkhögskolepartiet i riksdagen. I dag känner sig allt fler deltagare “tvingade” eller saknar alternativ, vilket påverkar lärarnas praktik.
Se: Komvuxifieringen av folkhogskolan om folkbildning – del 1.
För det första har medelåldern sjunkit. Lärarna beskriver deltagarna som “individualistiska och omogna”. Många kommer direkt från gymnasiet, anses sakna den livserfarenhet och egenansvar som krävs. För det andra försvåras grupparbeten och kollektiva processer av den höga frånvaron. Lärarna tvingas in i mer traditionell katederundervisning. För det tredje skapar diagnoser och psykosociala problem behov av specialpedagogiskt och kurativt stöd. För det fjärde utmanar målgrupper med annan etnisk/kulturell bakgrund det som ansetts vara en svensk/nordisk företeelse.
Min egen bakgrund i folkhögskolan? Som barn var jag med mormor och pappa och som ungdom med SSU på Viskadalen. Efter gymnasiet gick jag på Brunnsvik. Då visste jag lite om arbetarrörelse eller folkhögskola. Mina akademiska studier gick inte så bra, men jag gick två kurser i folkbildningskunskap på Tollare och Marieborg. För tio år sedan gick jag folkhögskollärarprogrammet i Linköping.
Sedan dess har jag jobbat med allmän kurs, allmän grund, SFI och SMF på Hällefors, Agnesberg (nu Interkulturella), Köping/Västerås och Eskilstuna, samt gått på eller besökt ett tjugotal andra folkhögskolor. Min erfarenhet är bred snarare än djup, men jag har jobbat med de kanske mest utsatta grupperna i samhället och sett vad folkhögskolan kan göra för dem. Och de med den.
I våras firade Sörmland 150-årsjubileet på Stadshotellet. Bilan Osman från Expo föreläste om extremhögern, Jack Werner om nätmyter och källkritik, vilket är ännu en utmaning för folkhögskolan. Folkbildningsminister Anna Ekström höll ett, tyvärr inte så inspirerande, tal, men det var kul att träffa kollegorna i länet. I höst ryktas det om ett nationellt firande i Stockholm, men vi får se.
Folkhögskolan kan blicka bakåt, men kommer aldrig bli vad den varit. Många utmaningar består, men Lalehs ord ringer i öronen.
Det kommer aldrig bli som förr, bara bli bättre
Flexibiliteten är en risk, men också vår styrka. Kanske bör jubileet ägnas åt framtiden? Vi har lite att förlora, men allt att vinna.
Tobias Persson
Föreningen för folkbildningsforsknings årsbok, Folkhögskolan 150 år, finns att köpa i den vanliga nätbokhandeln.
