Sveriges försvarsminister Pål Jonson och USA:s försvarsminister Lloyd Austin poserar framför kamerorna när de skrivit på DCA-avtalet mellan de två staterna i december 2023. Nu ska avtalet upp i den svenska riksdagen för godkännande. Det handlar, skriver Gunnar Wall, om ett ytterst besynnerligt och kanske ödesdigert beslut. BILD: Creative Commons.

Det här är faktiskt inte riktigt klokt – det besynnerliga DCA-avtalet som ska spikas i riksdagen 18 juni

Gunnar Walls synnerligen angelägna text finns också publicerad på hans egen blogg.

eFOLKET har sedan många år alltid en länk till denna blogg, en bit ner i den högra spalten på vår frontsida.

Läs också: DCA-avtalet: Sverige alltmer militärt direkt underordnat USA – eFOLKET, 11 maj 2024.

*******

Bildskapare: PuppypawsAZ–ai / Pixabay.

GUNNAR WALL:

OM FJORTON DAGAR kommer riksdagen – med stor sannolikhet – att fatta något som framstår som ett av dess mest besynnerliga beslut någonsin.

Och inte bara besynnerligt, utan också kanske ödesdigert.

Jag brukar inte slå på stora trumman med mina formuleringar, men den här gången gör jag det.

Det handlar om DCA-avtalet, det avtal som ska ge amerikansk militär tillgång till 17 militärbaser från norr till söder i Sverige. Där kan USA ha soldater och där kan de förhandslagra krigsutrustning utan att svenska myndigheter får kontrollera vad som finns där – det är amerikansk militär som ensidigt bestämmer vilka som får tillgång till baserna.

De amerikanska styrkorna får dessutom röra sig fritt över hela Sverige, på land, till sjöss och i luften och bedriva militär verksamhet även utanför basernas område.

Bildskapare: kalhh / Pixabay.

Och det finns inga skrivningar i det avtal som nu ska godkännas av riksdagen som hindrar att även kärnvapen lagras där.

Låt oss titta närmare på detta sista, för det är givetvis viktigt. Sverige har till skillnad från övriga nordiska länder inte sagt ifrån mot kärnvapen på det egna landets mark. Det betyder att i en ökad militär upptrappning mellan USA och Ryssland är det med stor sannolikhet här som de nordiska kärnvapnen kommer att finnas. Och platserna för dessa kommer utifrån Moskvas perspektiv att vara centrala militära mål.

Men hur stor är risken för något sådant? Regeringen har viftat undan det ungefär med orden: ”Men äsch då, glöm det!”

Låt oss titta lite närmare själva.

“Vissa typer av vapen”

På regeringens hemsida hittar vi en presentation av propositionen i fråga. Som synes för den som går in på sidan finns där en länk till själva propositionstexten, ett långt pdf-dokument. Och som bilaga till det hittar vi DCA-avtalet, gå till sidorna 288-326.

I texten till DCA-avtalet förekommer inte alls det känslomässigt laddade ordet kärnvapen (en lustig avsaknad kan man tycka, om ämnet inte vore så allvarligt). Däremot finns det i avtalets Artikel 1 ett avsnitt som tycks snudda vid ämnet. Det lyder så här:

All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”

Det där kan ju låta lugnande, om än på ett lite vagt sätt. Men i själva verket är man fri att tolka skrivningen lite som man vill. Det står alltså att det handlar om ”vissa typer av vapen” Vilka räknas in och vilka undantas? Varför inte alla typer av vapen?

Och framför allt: vad innebär att visa respekt för Sveriges suveränitet efter de långtgående inskränkningar av denna suveränitet som faktiskt införs genom själva avtalet? Tja, vem vet?

Hur Kristerssons regering ser på saken framgår i alla fall i någon mån av propositionstexten, alltså presentationen av de många lagändringar som riksdagen uppmanas att godkänna för att avtalet ska kunna bli lagligt och träda i kraft.

I propositionen heter det, närmast i förbifarten, att det inte finns “skäl att ha kärnvapen /…/ på svenskt territorium i fredstid.” (Sid 68)

I fredstid?

Det låter väl bra, eller? Nja, sanningen är nog att även detta ställer fler frågor än det besvarar. Att det inte finns skäl att släppa in dessa kärnvapen hjälper ju inte om svenska myndigheter är förhindrade att gå in på de amerikanska baserna utan tillstånd – även om de misstänker att det finns kärnvapen där.

Och ännu viktigare: den där formuleringen om “i fredstid”.

Det förekommer ett krig i Ukraina där Sverige bidrar med militär utrustning och där regeringen lovar att fortsätta att göra det i ökande skala. Om det riktiga i det kan man ha olika uppfattningar. Men det ställer ju frågor om ifall det verkligen kan anses vara självklart att det är “fredstid” som råder nu. Vi har faktiskt skäl att undra: vid vilken tidpunkt anser regeringen att freden är så skavd i kanten så att det finns skäl att ha amerikanska kärnvapen på svensk mark? Redan nu? Om Sverige skickar JAS-plan? Om Sverige skickar soldater? Eller när då?

Ryssland bedriver ett anfallskrig mot Ukraina. Men vilka slutsatser ska man dra av det? Svenska Freds skriver på sin hemsida:

Rysslands invasion av Ukraina är ett uppenbart brott mot FN-stadgan och Ukraina har som alla länder rätt till självförsvar. Svenska Freds erkänner Ukrainas rätt till självförsvar, har fördömt och protesterat mot invasionen och fortsätter att göra det. Men att vi erkänner Ukrainas rätt att försvara sig enligt FN-stadgan betyder inte att vi tror att det finns en militär lösning på denna konflikt. ”

Svenska Freds fortsätter:

Enligt folkrätten åligger det även alla stater att lösa internationella dispyter på fredlig väg och utan att äventyra internationell fred, säkerhet och rättvisa. Svenska Freds anser att mycket mer fokus behöver riktas mot detta åtagande och mot alternativen till militära medel, såsom diplomati, medling, sanktioner och ickevåldsmotstånd på olika nivåer. I slutändan måste det i alla krig och konflikter till en diplomatisk lösning för att skapa varaktig och hållbar fred.”

Det är en ståndpunkt att ta på allvar. Att Sverige ingår DCA-avtalet med USA representerar ett helt annat synsätt.

Och de frågor som finns att ställa handlar också om vad Washington vill få ut av Ukrainakonflikten. Den som inte lever i en alltför idyllisk drömvärld förstår att bakom den amerikanska politiken finns de vanliga stormaktsambitionerna, de som gjort sig påminda så många gånger tidigare – i Vietnam, Afghanistan, Irak och på åtskilliga andra ställen.

USA har förvisso inte visat sig vara någon mästare i att vinna de krig man engagerar sig i. Men hjulen har snurrat för olje- och vapenindustrin medan människors liv har släckts. Och så är det nu också. Även svensk vapenindustri har goda tider.

Ett av de tyngsta svenska namnen när det gäller internationell politik är den tidigare utrikesministern Hans Blix. Han har dessutom varit generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA och ordförande för FN:s kommission som skulle undersöka anklagelserna om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak under Saddam Hussein. Kommissionen hittade inga sådana vapen och Blix var en av de främsta kritikerna av den amerikanska invasion som följde.

Hans Blix menar att riksdagen bör bordlägga beslutet om avtalet. Han betonar att det sträcker sig avsevärt längre än vad som följt av det svenska medlemskapet i NATO.

Det medlemskapet innebär fortfarande enligt skrivningarna att Sverige ska godkänna vad andra länders militär gör här i landet för att de ska ha rätt att bedriva krigföring här. Men den saken upphävs genom DCA-avtalet. Blix understryker att det avtalet inte innehåller något om att Sverige måste godkänna vad USA tänker företa sig på svenskt territorium. Han menar i stället att avtalet tycks erbjuda ”generella på förhand givna godkännanden” om just den saken.

Och han konstaterar att det förvisso inte är olagligt att skriva på ett sådant avtal, men väldigt konstigt:

Det skulle inte strida mot internationell rätt men skulle vara ett ovanligt, storskaligt och oöverskådligt avstående av svensk suveränitet.”

Inbjuden ockupationsmakt?

Det är starka ord. Det påminner om Jan Guillous kommentar i en debattartikel i Aftonbladet om samma avtal. Där skriver han:

Det ser ut som om Sverige legat i krig mot USA och förlorat. Åtminstone när man läser det senaste försvarsavtalet mellan vår regering och USA:s. Där införs amerikansk överhöghet i Sverige. /…/ Denna svenska underkastelse under en stormakt är inte helt historisk unik. Men man får gå tillbaka till andra halvan av 1700-talet för att hitta något liknande. Då var det Ryssland som någon tid bestämde över svensk utrikespolitik.”

Guillou påminner i sammanhanget om en annan aspekt av av DCA-avtalet som är nära knuten till detta, amerikanska soldaters långtgående immunitet när det gäller brott de begår i Sverige. Det för tankarna till en ockupationsmakt på svensk mark – men en inbjuden sådan.

Frågan är förstås: vad ska allt det här vara bra för? Varför ska Sverige ha en avtalskonstruktion med USA som så klart avviker från vad som gäller i övriga nordiska länder?

Den stora uppslutningen från riksdagspartierna bakom DCA-avtalet (bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet har protesterat) har bidragit till att skaka om en annan politiker från dagar då andra idéer dominerade svensk politik, nämligen Pierre Schori.

Schori var kabinettssekreterare på UD 1982–1991, riksdagsledamot 1991–1999, biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1994–1999, ledamot av Europaparlamentet 1999–2000 och Sveriges FN-ambassadör 2000–2004. Han var en av de tongivande socialdemokraterna när det gällde internationella frågor på Olof Palmes tid.

I en text i Dagens Nyheter gör han klart att hans egen röstning i valet till EU-parlamentet inte kommer att handla om ett reflexmässigt stöd till det parti han arbetat för så länge. Låt sakpolitik styra din röst i stället för partibindning är rubriken.

Han skriver: “när vi går in i valbåset måste vi betänka både den inre och den yttre freden. Vi kan inte få en hållbar utveckling i Europa utan fred och solidaritet. Kärnvapen, rasism och punschpatriotism leder bara till obehagligheter, i nutid och framtid.”

Schori citerar Hans Blix ord: ”Om du vill ha fred, arbeta för fred.” Och han avslutar med:

Solidaritet med utsatta i vårt eget samhälle och världen samt en sammanhållen politik för försvar och fred, klimat och kultur måste gå före krigshets, ‘kärnvapenfred’ och demokratiska dödgrävare som vill sätta upp nya murar mot medmänniskor. Därför betingas min röst i EU-valet den 9 juni av sakfrågor, inte av själlös rutin eller partianknytning.”

Det finns fler som känner starkt obehag inför den utveckling som representeras av denna informella pakt mellan Tidölaget och socialdemokratin.

Vad händer med yttrandefriheten?
Och skälen till det obehaget har också att göra med en annan aspekt av saken: omsorgen om den i dag rätt spröda yttrandefriheten.

Om det skriver juristen Ingemar Folke i ett inlägg på DN Debatt med rubriken ”USA-avtal och spionerilag ger en giftig kombination”.

Det han vill uppmärksamma är att möjligheten att journalistiskt bevaka konsekvenserna av DCA-avtalet kan begränsas mycket kraftigt av den nya lagstiftningen om vad som kallas “utlandsspioneri”, den som trädde i kraft förra året.

Enligt lagen är det brottsligt att röja “en hemlig uppgift som förekommer inom ramen för ett samarbete med en annan stat”. Och det behöver inte alls handla om att man vill förmedla uppgifterna till främmande makt, alltså göra sådant som spioner brukar göra. Det räcker med att avslöjandet av uppgifterna skadar samarbetet mellan Sverige och den andra staten – vilket det förstås skulle kunna göra om det läcker ut känsliga saker om vad USA gör bakom svenska folkets rygg på sina baser.

Sven Britton skriver i nättidningen Parabol och är inne på liknande tankegångar som Folke.

Britton är en välkänd medicinsk forskare och samhällsdebattör. Bland annat har han engagerat sig starkt i frågan om kärnvapennedrustning. Under rubriken ”Vår yttrandefrihet är i fara” skriver han:

Det nya DCA-avtalet med USA:s krigsmakt innebär inte bara att vi lämnar amerikansk militär konstant tillträde till sjutton av landets militärbaser utan vi ger också upp svensk lag och rätt till ett stort antal människor som skall lyda under amerikansk militär lag vars innehåll och juridik vi inte känner. Ett mycket obehagligt inslag i den nyvaknade diskussionen om detta avtal inför riksdagsomröstningen därom i juni 2024 är försvarsministerns antydan att de som ifrågasätter avtalet hotar Sveriges intressen, med andra ord: diskussionen bör avslutas för att inte förråda vårt lands säkerhet.”

Sven Brittons slutsatser lyder så här:

Det är möjligt att Ryssland med en ledare som Putin kan komma att vilja expandera ytterligare med denna medeltida krigföring i händelse av att invasionen av Ukraina blir framgångsrik, säkerhetssituationen i hela Europa är därför hotad. Men vad som redan är ett faktum – inte bara ett hot alltså – är att press- och yttrandefriheten inte bara i vårt land utan i alla Europas demokratier är kraftigt försämrad och närmar sig alltså situationen i totalitära stater där ingen sådan finns över huvud taget. Säkerhetsläget för yttrande- och tryckfriheten har aldrig varit sämre sedan andra världskriget.”

Mannen på tåget

Slutligen några rader från en annan artikel i Parabol, ”DCA-avtalet ännu mer odemokratiskt än privatiseringarna”. Det är författaren och ekonomen John Lapidus som varit ute och åkt tåg:

Häromkvällen satt jag på tåget till Göteborg efter mitt femtioelfte föredrag om utförsäljning av svensk sjukvård till inhemska och utländska kapitalister. Några platser längre fram pågick en hetsig ordväxling. Eller snarare uppläxning. Det var en öldrickande amerikan som berättade för alla som ville höra, och alla som inte ville, om vilka friheter han och hans landsmän nu skulle kunna ta sig på svensk mark.”

Lapidus fortsätter:

Den framfusige amerikanen kallade sig contractor. Men när åhörarna ville veta vad det betydde blev han förtegen och närmast hemlighetsfull, om än lika högljudd som innan. Han sa att han arbetade för ett privat företag som köpte och sålde för den amerikanska militärens räkning. Han var inte militär, skrek han, men det var inte nödvändigt för att syssla med upphandling och utplacering av mark och materiel.”

Det hela låter som en liten försmak av vad som snart kan bli mycket vanligt.
Den närmaste tiden kommer det att organiseras protester mot DCA-avtalet på olika håll i landet. Håll utkik efter dem!

FOTNOT: DCA står för Defence Cooperation Agreement, alltså Försvarssamarbetsavtal.

Gunnar Wall

You May Also Like