‒ I ett fullskaligt krig kommer Hizbollah att förstöras och Libanon att besegras, tillkännagav nyligen den israeliska kolonialstatens utrikesminister Israel Katz.
Vi kan utgå ifrån att hans ord inte endast handlade om en bedömning. De speglade snarare en existerande handfast plan.
Den starka och aggressiva högersektorn i Israel har nu uppenbarligen siktet inställt på eskalering. Målet är en fördrivning av den palestinska befolkningen. Detta gäller inte bara Gaza utan även Västbanken.
Den israeliska regeringens kategoriska nej till bildandet av en palestinska stat, inom ramen för en tvåstatslösning eller på något annat sätt, är hugget i sten.
Planen är nu att en gång för alla radera ut frågan om palestiniernas öde genom att frambringa en radikal omdaning av hela situationen och den politiska geografin i området.
Denna omdaning tänker man sig av allt att döma driva fram genom ett hämningslöst utnyttjande av det man uppfattar som sin överlägsna militära kapacitet, i förening med det stöd man räknar med att vid en eskalering få från Vita Huset och Pentagon.
Närmast på dagordningen står ett angrepp mot Libanon, med målet att genom en massiv insats slå sönder Hizbollah.
Naturligtvis räknar den israeliska regeringen med att ett utrotningsangrepp mot Hizbollah kommer att leda till konfrontation med även Iran.
Angreppet mot Hizbollah kommer att ske med hänvisning till “rätten att försvara sig mot terrorism“. Uppslutningen bakom Israel från USA:s sida kommer också att ske med hänvisning till att Israel handlar i självförsvar. Samma argument kommer att brukas när Iran involverats.
Det finns ingen anledning att utesluta möjligheten att Israel kommer att sätta in kärnvapen. Detta kan komma att ske redan i samband med en inledande attack mot Hizbollah. Tanken att den israeliska högern skulle betrakta användning av kärnvapen som tabu är orealistisk, och bottnar i en underskattning av den israeliska högerns extremism, kolonialistiska rasism och fanatism. Den israeliska högern ser sin kolonialstats framtid som vilande på “avskräckning” och hot om skoningslös vedergällning.
Förmodligen ingår i planen också en annektering av södra Libanon. En sådan plan ventilerades redan 1948 i samband med grundandet av staten Israel.
Vad gäller Iran räknar man antagligen med US-amerikansk ockupation och något i stil med skeendet i Irak 2003.
Att Bidens administration i nuläget helst inte vill se en eskalering och inte vill riskera att bli indragen i konfrontation med Iran är ett faktum. Men den israeliska regeringen räknar med att när väl konfrontationerna inletts kommer USA att se det som nödvändigt att sluta upp.
Naturligtvis skulle den israeliska ledningen hellre sett att USA:s president hette Donald Trump, och det är ingen hemlighet att Netanyahu och den israeliska högern ser fram emot ett skifte i Vita Huset. Inom Trump-lägret finns starka krafter som sedan länge förordat en militär attack på Iran. Inom detta läger är inte heller kärnvapentröskeln särskilt hög.
Att Netanyahu och den israeliska högern anser att man nödvändigtvis bör invänta ett presidentskifte i USA är dock inte troligt. Man räknar med att USA skall dras med i konfrontationen oavsett vem som sitter i Vita Huset. Samtidigt som man definitivt hoppas på att kunna slutföra den våldsamma processen tillsammans med en Trump-ledd administration.
Mer uppenbart än någonsin är att internationella fredskrafter, organisationer och stater, nu måste till det yttersta intensifiera pressen på den israeliska regeringen – för ett omedelbart stopp på det grymma kolonialistiska kriget mot det palestinska folket, för ett omedelbart och permanent eldupphör. Planen på fortsatt krigföring och en våldsam och förödande eskalering måste stoppas.
