Ulf Kristersson fick inför utnämningen av nya ministrar frågan från en reporter om han tänkte “toppa laget”. Statsministern svarade då att han alltid ser till att han har ett “topplag” som regering.
Stort intresse var riktat mot frågan om vem Kristersson hade tänkt som ny utrikesminister efter plötsligt avgående Tobias Billström.
Svaret blev, som vi nu vet, tidigare migrationsministern Maria Malmer Stenergard.
Utnämningen av henne kommenterades i en Eko-sändning av bland andra statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson. Hans omdöme var att Malmer Stenergard “står på noll”. Han menade då i förhållande till de kunskaper, erfarenheter och kontaktnät som en utrikesminister måste ha för att överhuvudtaget kunna göra sitt jobb.
Så frågan inställer sig: Varför hade Kristersson fastnat för detta stolpskott?
Svaret handlar förstås om politisk och ideologisk orientering och om grundläggande politisk pålitlighet. Något som vägt tungt i detta annars obegripliga utnämningsfall.
Högerbroilern Malmer Stenergard har sina rötter i skånska Kristianstad, några mil från Åkessons Sölvesborg i Blekinge. Östra Skåne har historiskt varit varit en region där högern utmärkt sig för sympatier åt det extrema hållet. Regionens borgerlighet var på 30-talet också ett starkt fäste för nazismen, och i moderna tid har frändskapen med SD vad gäller den etablerade högern varit påtagligt. Ja, till och med i den liberala (!) och regionalt dominerande tidningen Kristianstadsbladet har på ledarplats under många år bedrivits kampanj för samarbete med Åkessons högerextrema skara.
Stenergard har som migrationsminister utmärkt sig för ståndpunktstaganden som framstått som ren SD-politik. Senast i samband med hennes ohämmade jubel över att nu fler lämnar Sverige än som kommer hit. Att få utomeuropéer att “återvända” är ett mål som hon slutit upp kring lika energiskt som vilken islamofob SD-are som helst.
I kören som dag ut och dag in monotont skränat, med adress till Sveriges alla utom Europa födda, att “ni är vårt största problem” har Maria Malmer Stenergards stämma ljudit högt.
För Kristersson, som ömt vårdar sitt Tidölag – vilket i klartext betyder relationen till SD-ledningen med vidhängande trollskock – var Malmer Stenergard ett bra val. Taktpinnen i utrikespolitiken tänker säkerligen statsministern hålla i själv, och då tillsammans med sin egenhändigt tillsatte “nationella säkerhetsrådgivare” och barndomsvän Henrik Landerholm (M), samt krigsministern Pål Jonson (M); de två senare garvade lobbyister för NATO och inflytelseagenter för Vita Huset och Pentagon. Understöd står dessutom att finna hos Moderaternas partisekreterare Karin Enström, tidigare Fredrik Reinfeldts försvarsminister och tillika den nationella säkerhetsrådgivarens syster.
Maria Malmer Stenergard kommer säkert att bli ett villigt och väl fungerande redskap, något som hennes allmänna politiska orientering förvisso borgar för.
Här kan även nämnas den, om än ringa, politiska “utrikeserfarenhet” som hon faktiskt har. Hon har nämligen gått den så kallade Stureakademins ettåriga utbildning. Bakom Stureakademin – som fått sitt namn efter SAF-ideologen Sture Eskilsson, vilken bedrev korståg mot allt vad vad vänster heter – står Stiftelsen Fritt Näringslivs tankesmedja Timbro.
Utbildningen vid Stureakademin avslutas alltid med en resa till Washington DC, och deltagarna får då besöka en rad politiska institutioner och tankesmedjor. Vi kan utgå ifrån att den utbildningen främjade den gentemot supermakten servila hållning som är en grundförutsättning för att passa in i Tidölagsregeringen. Och mer än entusiastisk servilitet gentemot USA, stabila högerståndpunkter och anpasslighet gentemot lagkamraterna i SD lär Kristersson inte kräva av sin utrikesminister. Det räcker för att “toppa regeringslaget”, vad gäller den posten.
Läs också:
Tidölagets Maria Malmer Stenergard kastar alla hämningar – eFOLET, 19 februari 2023.
För första gången på femtio år flyttar fler från Sverige än som flyttar hit – eFOLKET, 16 augusti 2024.
Regeringen kör över FN – eFOLKET, 30 juli 2023.
