Det talas om religioner och religiös fanatism som ibland tar sig de mest absurda och fasansfulla uttryck.
Men en religion man missar i debatten är Mammon, den gud som allt fler avgudar i vårt sekulariserade samhälle där det blir allt glesare i kyrkbänkarna. Mammon kommer från arameiska och betyder ”rikedom”.
När Jesus varnade ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon”, är det uppenbart att allt fler nu har valt Mammon som husgud.
För egen del är jag ateist. Men det hindrar inte att man kan hitta ett och annat tankeväckande visdomsord även i religiösa sagoberättelser.
I dessa våra tider handlar nästan allt om pengar. Helst “snabba cash” som i filmen. Dagligen lockas vi med hur man kan tjäna både stora och snabba pengar. Det är reklam för kasinospel där “Du har pengarna på ditt konto snabbare än blixten”. Det är Postkodlotteriet där “Även du kan bli miljonär”. Den största tidningsdraken ropar ut på löpsedeln “Så blir DU rik på aktier – Mångmiljardärens bästa tips”.
Det skrivs böcker i mängder. “Så blir du rik i hängmattan”, “Bli miljonär medan du sover”, “Miljonär vid 30 och pensionär vid 40”, och så vidare. Allt handlar om spekulation. För man blir inte rik av att arbeta, om det nu är rik man ska bli. Nu ska man “låta pengarna göra jobbet” så att man ”blir miljonär medan man sover”.
Den här sjukliga trånaden efter pengar är det som driver den ekonomiska “eliten”. Sverige har blivit ett (skatte)paradis för de superrika. Sverige ligger i täten det gäller miljonärer, miljardärer och dollarmiljardärer som oftast blivit rika genom ren spekulation
Men även många vanliga “svenssons”, och de gängkriminella vill nu dansa runt guldkalven. Det är en jakt efter flotta bilar, dyra märkeskläder, rolexklockor och annat bling-bling. Egentligen en ganska vulgär livsstil.
Och när det gäller pengar tycks alla jämföra sig med de som har mera – aldrig med de som har mindre.
Och hur många frågar sig – Hur mycket behöver man egentligen för att leva ett gott liv? 50 000 i månaden, 100 000, 500 000, eller ännu mera?
Man kan också tänka på de cirka 300 000 ”fattigpensionärerna” och alla andra fattiga som måste vänd på varenda krona och ändå inte får pengarna att räcka till.
I samma takt som de rika blir fler och rikare blir köerna till Stadsmissionens soppkök längre. Samhället dras isär, klyftorna mellan fattiga och rika växer. All forskning visar att ojämlika samhällen mår dåligt och att jämlika samhällen mår bättre.
Nu varnar till och med Finanspolitiska rådet för att “ökande ojämlikhet medför risker för hela samhället”. I en ny rapport skriver man:
Den ekonomiska ojämlikheten har ökat i Sverige sedan 1990-talet, främst till följd av ökande inkomster på kapital … När människor upplever samhället som orättvist kan det leda till ökad kriminalitet. Det kan också utgöra ett hot mot demokratin, då vissa grupper engagerar sig politiskt medan andra grupper förlorar tilltron på den politiska processen”.
När Finanspolitiska rådet skriver “ökande orättvisor kan leda till ökad kriminalitet” tassar man som katten kring en het gröt. Det är väl ganska uppenbart att (gäng)kriminaliteten har ökat. Likaså att tilltron till “demokratin och den politiska processen” har minskat, eller försvunnit helt, inom vissa grupper. Det man varnar för är redan ett faktum.
Och när man inte längre litar till eller tror på samhället, då får man ta “saken i egna händer”. Så som de (gäng)kriminella gör.
Vill man få bukt med denna kriminalitet måste vi få ett samhälle som håller ihop. Ett rättvist samhälle med minskande klyftor.
Men problemet är att (många) politiker och partier inte ser de ökande klyftorna mellan fattiga och rika som ett problem. I stället driver de en politik som ökar klyftorna.
Rolf Waltersson
