Bruno Bran: Om Fred Åkerström

Första gången jag såg och hörde trubaduren Fred Åkerström visste jag inte vem han var. Han spelade narr i en burlesk komedi som handlade om religiöst hyckleri. Det passade honom bra. Detta var på en liten teater i Stockholm i mitten av 60-talet. Men det skulle gå tio år innan jag verkligen kom att lyssna på honom. I år skulle han ha fyllt 80.

Fred Åkerström uppträdde ibland på Marx-Engelshuset i Göteborg. Jag hörde honom sjunga en sång om Julian Grimau, en spansk kommunistisk politiker som avrättades av Francoregimen. Om jag inte minns fel, berättade Åkerström om hur han garrotterades, alltså ströps långsamt med ett strypjärn. Jag hör ännu den intensiva rösten skära genom rummet som en glödande sågklinga. Då fick jag klart för mig vilken enastående artist Fred Åkerström var.

Han politiserades under andra halvan av 60-talet, och blev senare under en tid medlem i dåvarande KFML(r).

En kväll som blev något utöver det vanliga var en Bellmanafton i mitten av 70-talet på Marx-Engelshuset. Carl Michael Bellman – ett namn i litteraturhistorien, en gipsfigur i en glasmonter. Så hade jag sett på denne poet. Men när jag hörde Trio CMB – Fred Åkerström, Katarina Fritzén, Örjan Larson – föredra “Fredmans epistel nr 23”, blev allt levande: dikten, människorna, miljöerna, tiden. Jag visste helt enkelt inte att det rymdes så mycken dramatik i Bellmans sånger. Men det är ett drama man bevittnar när man följer den förkomne före detta hovurmakaren Fredman som kravlar omkring utanför krogen, då natten övergår i morgon. Hur han förbannar sina föräldrar för att ha låtit honom födas, hur allt i livet är en plåga. Han utgjuter sig över sitt kroppsliga och själsliga förfall. Hans enda rikedom finns i hans strupe.

Så öppnas krogdörren. Han går in, tömmer ett stop, och därmed förändras hela hans livssyn. Allt blir storståtligt. Nu välsignar han sin far och önskar att denne levat och att de kunnat supa tillsammans.

Det är en intressant psykologi i sången, och ingen kunde vara bättre skickad än Fred Åkerström att uttrycka den. Bland alla framstående Bellmantolkare erbjöd Fred Åkerström något extra – verklighet. Hans inlevelse fick rännstenen att komma nära inpå.

Bellmanprogrammet finns förevigat på albumet “Glimmande nymf” (1974). Åkerström medverkade också på en visafton på Marx-Engelshuset för de strejkande hamnarbetarna, som finns på en LP (1974), där han sjunger Ruben Nilson och Nils Ferlin.

1977 utkom nästa Bellmanalbum, “Vila vid denna källa”, med arrangemang av Georg Riedel. Där finns ett paradnummer: “Fredmans epistel nr 33”, som beskriver “1:o Om Fader Movitz’s öfverfart til Djurgården och 2:o om den dygdiga Susanna.” Den börjar med en lång monolog, som beskriver folkmyllret i samband med överfarten till Djurgården.

Det är ett tal- och sångspel i miniatyr, där Fred Åkerström kunde briljera med hela sitt register från burleskeri till lyrisk ömsinthet.

1978 spelade Åkerström Fredman i Lars Forssells pjäs “Wärdshuset Haren och vråken” på Stockholms stadsteater. Redan 1969 hade “Fred sjunger Bellman” utkommit.

Cornelis Vreeswijk var Åkerströms vän och samarbetspartner. Det kunde också ta sig rivaliserande uttryck. ”Särskilt ett revir var minerat, Carl Michael Bellman. Där tyckte Fred att han hade företräde och första tolkningsrätt. Cornelis gjorde plötsligt formidabel succé som Bellmantolkare på skiva. Freds tjurbläng skar som laser, han tyckte det var fruktansvärt osolidariskt att kompisen snodde hans Bellman.”(Oscar Hedlund: Cornelis.)

Då och då brukade jag köpa ett album med Fred Åkerström. Han blev alltmer nödvändig för mig sedan jag hade börjat som metallarbetare i Göteborg. Den generöse sångaren bjöd på känslor, tankar, politik, dramatik – allt det man önskar sig av en dikt.

Om verkstaden var symbolen för tristess och kapitalistisk utsugning var sångerna det andra livet. De LP-skivor jag införskaffat är från 70-talet fram till början av 80-talet. Jag missade till exempel hans ”Dagsedlar åt kapitalismen” med tonsättningar av Stig Dagerman (1967).

Med dagens tillgångar till media kan man som gammal man i viss mån ta igen vad man försummade i ungdomen.

Allt Åkerström gav ut var inte guld – “Sjöfolk och landkrabbor” (1978) är ojämn och innehåller rena banaliteter, men där finns en liten otäck mardröm om åldrandet, ”Stängd teater” av Fritz Sjöström. När man lyssnar på den, bör man helst hålla någon i handen. Visans och sångarens vemodsladdade ångest förefaller helt äkta, och den har en förmåga att sprida sig inåt i ens blodådror.

Och Fred Åkerström gled bort från politiken.

Vare sig mina kunskaper eller innehav av album är kompletta. Jag har en skiva med titeln “Fred Åkerström: Mera Ruben Nilson” (1971). Där finns bland annat den innerliga kärleksförklaringen till hembygden, “Balladen Om Eken”.

Som uttolkare med finstämd söderslang och yviga svängar lyckas Åkerström förena humor, värme och lätt språklig vanvördighet så att det kommer inifrån hjärtat.

Det var mycket rollspel i Åkerströms tolkningar, och han fick visorna att ibland lyfta sig till att bli små teaterpjäser eller filmer.

“Två tungor” kom 1972. Där finns hans hit “Jag ger dig min morgon”, där han tolkat Tom Paxton till svenska. Det är en lyrisk kärlekssång, den ena tungan. “Den trettionde i första sjuttiotvå” hör till den andra tungan och handlar om klasskriget på Irland. Denna sång har Fred Åkerström som upphovsman. Trots – eller tack vare – en viss valhänthet i texten blir innehållet naket och rytmen hudnära.

När man lyssnar på Åkerströms tidigare inspelningar, hör man en ettrig stämma som sedan kom att lämpa sig utmärkt för barrikaden. En röst med många små stenar inuti, ett knattrande som ibland har fått mig att associera till mc-lättviktare modell äldre.

Han artikulerade föredömligt, och det var inget tvivel om att innehållet i visan var det viktigaste, och att tanken alltid var med. I Fred Åkerströms tolkningar fanns för övrigt ingen konflikt mellan tanke och känsla. Ett stort ego – ja det hade han, men han använde det till att nå sin publik.

Under åren på 70-talet hände något med hans röst. Den blev djupare, mognare. Det var som att han på allvar släppte in känslorna. Rösten svällde och ökade i tyngd. Lidande och bitterhet kom till uttryck, men aldrig som ett egenvärde. Penseldragen breddades, färgerna blev flera, sången fick större omfång, mjukt, nästan som ett avsked.

“Åkerströms blandning” (1982) blev det sista skivsläppet med Fred Åkerström i livet. Omslaget domineras av en proletär snusdosa. Trubaduren själv har fått en tjusig, men mycket mindre bild.

Nu frestas man till övertolkningar. Var detta Fred Åkerströms testamente?

Här passerar flera poeter revy: Fritz Sjöström, Nils Ferlin, Alf Hambe, Ruben Nilson, Gustaf Fröding – och dessutom Evert Taube, som enligt ryktet inte tillhörde hans favoriter. Mig veterligen är “Fragancia” den enda Taubevisa som Åkerström sjungit in. Nej, jag tror inte själv på någon egen teori om Åkerströms motiv. Han var väl bara helt inställd på att göra ett så bra album som möjligt. Och “Fragancia” är juvelen. En långsam, romantisk sång om kärlek i Kubas natt som det är lätt att försvinna i när man hör den.

Nej, det är inte det socialistiska Kuba. Snarare handlar det om en överklassbrud som gett skalden ett oförglömligt minne. “Fred hade en nedlåtande attityd mot Evert Taube, rövslickaren och borgarbrackan som svek arbetarklassen för att kujoneras vid nattens sillgratänger i skeppsredarkajutorna. Fred svor på att aldrig någonsin ta borgarbrackans pekoral i sin mun, leve revolutionen! Sen sjöng han in den kanske bästa tolkning som gjorts av Fragancia.” (Oscar Hedlund: “Cornelis”.)

Jag får känslan att Fred Åkerström som skivartist nådde allra längst med sina Bellmaninsjungningar. De två följande albumen har ett besvärande drag av spretighet.

Det finns så mycket att säga om denne särpräglade sångare. Det låter som en schablon, men han var verkligen en sammansatt personlighet. Politiken, den proletära klasskänslan, det teatrala, den hyperkänsliga musikaliteten, passionen, lyriken, humorn – och en underliggande vrede, som åtminstone under en period kanaliserades i revolutionärt tänkande.

Hur skulle Fred Åkerström tas emot i dag? Han har full access i mitt medvetande. Det har han haft hela tiden alltsedan 70-talet. Och det är kanske inte så konstigt.

Men fenomenet Åkerström får mig att fundera över de här generationsmotsättningarna. När jag lyssnar på honom, rasar de ihop, som om de vore påhittade. Det som dagens artister jagar förtvivlat efter, det hade Åkerström redan i sin strupe. Det som publiken suktar efter – det är äktheten hos sådana sångare som han.

Till sist – jag tänker på det som skulle kunna vara en berättelse i sig: Två framgångsbröder, två olycksbröder. Årsbarn med varandra. Jag avslutar med ännu ett citat ur Oscar Hedlunds Cornelisbiografi: “Visans portalfigurer var Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, de sammanlänkades i ett slags symbios som uppstod när Fred ‘upptäckte’ Cornelis och ville sjunga in en skiva med fyndets visor. Grammofonbolaget Metronome var av annan uppfattning; visorna, ja, men inte sjungna av Fred utan av Cornelis. Då tändes en gnista som aldrig slocknade utan med tiden förstärkte eldfaran. De var så olika varandra; Fred med sin väldiga basröst och ännu väldigare känsla; Cornelis med sin intellektuella skärpa och flödande ironi. Fred var uttolkare av visor medan Cornelis var förnyaren, innovatören, en språkets virtuos. Detta markerade avståndet mellan dem, men samtidigt också närheten.

Båda gick bort alltför tidigt – Fred Åkerström 1985, Cornelis Vreeswijk 1987.
Bruno Bran