Illustrationer: Tommy Bimman Andersson

Besök i East End – del 1

Besök i East End. Första delen av sju. En skildring av mitt möte med East End, London – ofta omskrivet – tillika mytomspunnet.

Jag vet inte varför, men när jag handlar på Lidl gör jag som så många andra, tar en tom kartong, en platta, som står kvar bland de andra fulla eller halvfyllda kartongerna direkt innanför avspärrningarna. Några korgar har jag aldrig sett. Det är ju som ett avspärrat område där matvarorna finns och så står det en vakt vid kassorna ifall någon snattat och försöker komma undan med det. Jag köper nötter och fruktyoghurt. Vi står i kön till kassan med våra kartonger i händerna. De är lite svåra att hålla balansen på, kartongerna för 20 Cola-eller Fantaburkar, och sen är det ett hål i mitten, också. Rätt vad det är tappar någon ett paket ur lådan. Det måste vara väldigt påfrestande att sitta i kassan här. Alla är färgade, antagligen dåligt betalt, och vakten är svart, i oklanderlig kostym med vit skjorta. En kraftig karl, men han orkar nog inte springa runt kvarteret. Fast jag ska betala. Jag är utomlands i London, Hackney, och det vore ingen höjdare, som jag brukar säga, att åka dit för snatteri. Jag är en synnerligen ärlig människa på det sättet. De första tomkartongerna man kommer över är de från öl, vin och sprit, för de finns direkt man kommer in, så jag har en kartong som varit till ett belgiskt öl. All öl är ungefär lika besk, bara man blir full, så är de okej. Brad brukar dricka den här ölen, men nu köper jag alltså grejer till mig själv för jag ska sätta mig i London Fields och äta – i lugn och ro.

Jag går förbi butiken där de har telefoner och internet. Pilar går hit och ringer när hon vill vara ostörd för Brads eventuella avlyssning. Oftast gäller det bostadsbidraget. För den, telefonen i hallen, slukar småmynt i sån takt att det är bättre att ringa oavbruten från telebutiken, trots de perforerade masonitskivorna som ska dämpa ljudet till båsen bredvid, som jag tror de glömt att fylla med stoppning. De ser autentiska ut, som riktiga telefonboxar såg ut på telegrafen, i slutet av 50- och början av 60-talet, när mamma gick dit och ringde, för vi hade ingen telefon då.

Nej, låt oss och gå vidare. The Duke of Wellington är puben som jag hängt mina grafiska tryck på. Det är en halvhjärtad utställning. Som Mary sa, det är en pub som arbetarklassen går till och de är inte intresserade av form- och färgexperiment, de flesta, tyvärr. Killen som hade före mig var ju inte heller någon språngbräda. Han hade teckningar som till och med mannen som är curator för min utställning inte tyckte var något vidare, ändå måste han varit med och bestämt den visningen. Ja, nu när jag hade släpat med mig trycken från Svedala var det ju i alla fall några som fick se dem. Jag hade suttit där med den långhårige, äldre karln och en kvinna, hon också äldre än mig, tror jag, jag känner mig alltid yngre än vad jag är. Har väl aldrig vuxit upp, aldrig tagit ansvar och allt det där, som tillhör vuxenlivet…

– Det här är en pub och det är meningen att man ska dricka nåt, sa den övervintrade hippien. Vad vill du ha?

Jag bad om ett litet glas öl, kände mig ute på osäker mark. Spelade väl ingen roll, om, eller hur mycket jag drack, avslappnad blev jag inte. Kutymen här i landet var också att man beställde och betalade nästa runda. Jag ville fly iväg snarast möjligt, kändes som jag satt på nålar. I huvudet ser saker och ting ut på ett sätt, verkligheten är nåt annat.

Hemma hade jag suttit på en bänk vid badplatsen, säsongen var över och bara änderna höll till på gräset, eller sam i vattenbrynet. Snart skulle kanadagässen komma, släppa sin stora skitkorvar överallt. Inför nästa säsong måste parkförvaltningen täcka över med ny sand vid vattnet. Jag satt på bänken och kände mig ensam. En andhona var nyfiken på mig. Den gick runt mina fötter, verkade inte rädd utan vaggade fram och tillbaka, tittande på mig, om den nu ville ha bröd, men jag hade inget.

Så var det höst igen och som vanligt hade jag en del sparade pengar. Jag betalade hyran och hade råd att äta. Hade jag kommit mig för med nåt annat? Målat? Skrivit? Arbetat?

Tja, min kompis, som åkt till London, om jag skulle hälsa på henne? Vissa sa att de kände sig fria utomlands, jag kände mig otrygg. Men nåt måste hända, nåt måste jag våga här i livet.

– Det här är mitt hus, mitt kök,mina kylskåp, mitt skafferi, mitt badrum, min bakgård, är det inte? muttrar Brad där han letar efter något att äta.

Ett icke officiellt hyllsystem bestämmer vem som har vilken hylla i de två kylskåpen.

Men det gäller bara hyresgästerna – australiensiskorna Alice och Angie – Mustafa, algeriern – och svenskarna. Själv har Brad, om han nu har något där, precis som det faller sig.

– Och duger det inte att bo här så… säger Brad. Han öppnar det andra kylskåpet…då är det bara och flytta. London bridge is falling down, falling down…

Brad plockar upp två ägg ur en låda. Han tar fram cheddarosten och skär av en bit. På skänken, i en påse, ligger en limpa från Tesco.

Det är en varm, solig dag några månader efter millennieskiftet.

15 jaktplan i triangelformation, stora, tunga och kamouflagemålade, vräker sig in över östra London. Det förskräckliga bullret får X roads invånare att ducka, de försöker göra sig mindre – och mindre ändå!

– Det är drottningmodern som fyller 100 år i dag, förklarar Brad när vi rätat upp oss.

– Är det inte 101? undrar jag, stående ute i trädgården, i full färd med att måla en stor masonitskiva, med ett motiv inspirerat av den East End-miljö jag befinner mig i.

– När man är så djävla gammal gör väl 1 år ingen skillnad, säger Brad. Han är i köket, i bara kalsongerna, han blickar ut genom det uppskjutna fönstret på mig. Flygplanen har försvunnit lika fort som de kommit. Den relativa tystnaden varar en stund på bakgården, innan bruset från huvudgatan, Mare street, tar vid igen.

Endast Brad, hyresvärden, the landlord, och jag är hemma, de fyra andra är borta.

– Sånt där begriper jag mig inte på; modern konst. Ett år mer eller mindre, muttrar Brad, vänder sig om, går barfota över kökets svartmålade, nötta golvplank med breda springor. På långväggen finns en brun träpanel upp till brösthöjd, en anslagstavla med fotografier(Angie kastad på en säng skrattar med en burk i handen), några vykort från gamla, NÖJDA hyresgäster sitter också där, i övrigt är det vita strukturtapeter upp till taket. De har gulnat. Fett från matlagningen har fastnat.

Bredvid anslagstavlan i en enkel bokhylla finns en tummad London A-Z, kartboken, som också alla Londonbor har, den hjälper dem i okända delar av staden, plus några deckare.

I skumrasket bakom skänken och borta under diskbänken står askar med råttgift. Skimrande pärlemorkulor som under tiden sparkats ut över golvet och trampats ner i springorna. Alice hade överraskat en mus på en hylla i kylskåpet en morgon. Det var efter en kall vinter med flera avbrott på värmeeldningen, för att gasbrännaren, the heater, hade gått sönder. Sophanteringen hade inte heller skötts ordentligt. – Pst! hade Brad, sagt när han och jag satt och tittade på teve i köket: –Ser du musen? Jag följde Brads pekfinger och såg hur en mus kvickt tog sig från spisen in under dörren till badrummet och försvann. När Brad kommit på benen, öppnat och tänt, var den redan borta.

Brad har putmage. Lemmarna är skrynkliga av vätskebrist, supandet, och mångårigt, ensidigt arbete med mursleven. Det täta, mörka och lockiga håret har börjat gråna vid tinningarna. Näsan är tillplattad som av ett hammarslag, och ur ena näsborren sticker ett långt strå. Han är omkring 50 och har som jag börjat få försämrad syn. På förmiddagen rör han sig försiktigt. Det blev sent inatt.

På köksbordet, med vit vaxduk, finns en tre liters plastflaska med cider i en syntetisk färg, ett glas, ett par glasögon med ena skalmen borta, en Evening Standards tv-bilaga, askkopp, mynt, en £5 sedel, cigarrettpaket, cigarrettaska, cigarrettpapper, en liten påse i genomskinlig plast, löstobak tillika flagor och lappar med telefonnummer. Det är hans plats. På stolen hänger en skinnjacka. I hörnet ligger en stor svart sopsäck, “big black bin”, fylld med tomma ciderflaskor, och en dammig väska.

– Jag ser dom, säger Brad. De kör runt Buckingham Palace. Hon sitter i en kärra med uppsträckt uppvaktning. Brad lyfter fram den lilla tv-mottagaren i fönstret, vänder ut bildskärmen åt mitt håll.

– 100 år, varken mer eller mindre, säger Brad. Han kollar bilden, petar till antennen ovanpå teven. Har du varit och sett Buckingham Palace? frågar Brad.

– Nej, svarar jag.

Pilar, som jag hälsar på, hon är totalt rudis när det gäller sevärdheter, gallerier, museer eller nyheter: man kanske kan säga att hon valt att göra sig okunnig för hon är intelligent, men hon läser hellre söndagstidningarnas glansiga bilagor. Hon fastnar också för män med oro i kropp och själ. Hon gör det jag hade drömmen om att göra som ung. Hon har styrkan och envisheten att inte ge sig, något jag inte hade och inte har. Så jag är här och hälsar på. Får se världen under trygga former.

Den lilla bakgården är fylld med skräp och ogräs. Det är överlevare som tistlar, långvuxet gräs, skära små blommor på taniga stjälkar – av värmen poppar de iväg frön så att mer ogräs ska fylla på bland mängden sniglar, levande, eller av mig söndertrampade. Skivor av glas från ett litet växthus som rasat, ett plastskynke med färgfläckar, några brädlappar, göms också där i gräset.

Mot den tre meter höga tegelmuren har jag lutat den senaste masonitskivan.

Den uppochnedvända gula hjälmen är fylld med vatten. Jag vispar tvekande runt med en pensel i den.

– Det gör inget, säger Brad. Jag har flera. Använd vad du vill. Måla muren också!

I Brads trädgård trivs jag. Dock, det bekanta, det trygga, vanda, det som finns hemma, saknar jag. Oron lägger sig aldrig riktigt hur jag än gör här i GB.

– Tommy! Du skulle inte kunna gå och handla åt mig? undrar Brad. Ja, det är som om nån måste säga till mig vad jag ska göra.

Pengarna, som Brad fick in i hyra, hade sen före jul fullständigt börjat gå till alkohol, andra droger och besök på pubarna. Jag brukade handla åt honom i den näraliggande “Off licence”, då han inte ville gå ut i dagsljus. Han drack mest, öl och cider, och så ville han ha cigaretter och lös tobak, och njurpaj, en konserv som han gillade. I köket fanns det två kylskåp med mat som hyresgästerna köpt hem, och om han blev sugen på nåt extra norpade han lite här och där av deras eller min mat.

Jobbet som “bricklayer”, han fick anställningar av en bemanningsfirma, det hade Brad inte skött sen i fjol. När telefonen ringde på dagarna reste han sig halvvägs upp från köksstolen, men om jag var där bad han mig svara: “Säg att jag är ute.”

Han låg efter med amorteringarna på huset. Brev från banken samlades på köksbordet, bland all lappri.

Gurglande avloppsrör hänger som stuprännor längs väggar av brunrött och svart tegel. Orange skorstenar, som utdragna blomkrukor, strävar mot himlen. Takens svärta kommer av överlappande plattor, vilket de har här istället för tegelpannor.

Järnvägsbron korsar husraden på mitten. Husen är i två våningar, sitter ihop till en länga på var sida av X road. Filmer och teve-serier utnyttjar exteriören, det typiska utseendet av engelska arbetarbostäder.

Till varje hus hör en trädgård, eller bakgård, stor som tre bilar i bredd och en till på längden. De skiljs åt av staket och stoppas av en hög mur rakt fram.

Rosie bor till vänster.

Hon är dotter till irländska travellers, resande, eller tattare som de kallades förr.

Socialen är ägare till huset, det säger Brad i alla fall.

Rosie är försigkommen. Hon har ett tydligt och klart uttal, ett som jag lätt förstår, därför är det så bra att prata med henne, för att öva upp engelskan.

Hon säger att hon är 6 år.

– Varför målar du alltid? frågar hon.

– Jag tycker om det, svarar jag. Nu är flera masonitskivor, i olika storlek, nedkluddade. De står lutade mot husväggen vid köksfönstret och badrummet, och mot den höga muren. Jag använder färgerna rena och onyanserat.

– Du tjänar pengar? frågar Rosie. Hon sträcker fram ena handen och gnuggar pekfingret mot tummen. Hennes huvud och hand räcker knappt upp över staketet.

På bakgården, på hennes sida, finns travade bildäck vid sidan. Gräset är nedtrampat eller obefintligt. I fönstersmygen, vid bakdörren, står en tetra mjölk.

Jag vet inte om hon driver med mig.

– Får jag se, befaller Rosie.

Jag svänger ut den senast målade skivan från väggen.

Trots att flickan bara är 6 år, känner jag mig utlämnad, generad.

– Excellent, säger hon.

Men det är ju bara en barnunge.

– Var är din mamma? frågar Rosie.

– Hon är död.

Hon fortsätter:

– Han med svarta håret, Rosie pekar mot huset, är det din pappa?

– Nej, det är Brad. Jag hälsar på hos min kompis som bor hos Brad.

– Var är din pappa?

– Han är död.

Rosie försvinner ner från staketet, vänder mig ryggen. Den lilla figuren, med axellångt mörkt hår och pannlugg, i halvstrumpor, kjol och tröja, går in i huset.

Var man så där frågvis när man var liten?

Det var måndagsmorgon.

Brad och jag var i köket. Det hade bultat på ytterdörren. Brad tog mig i armen. Stammande sa han: “Säg att jag inte är hemma om det är nån du inte känner igen.”

Brad kom inte ner förrän alla hans hyresgäster ätit och gett sig iväg till arbete och studier. Han ville ha lugn och ro i köket.

Jag var en utlänning som inte sa så mycket, som antingen stod i trädgården och smetade dyr färg på funna masonitskivor, mitt i solgasset, eller försvann, vilset irrande i storstadens utkanter med nyinköpta läsglasögon, bläddrande i en nött A-Z London, sedan blev stående vid en korsning där gatorna plötsligt bytt namn.

Både Brad och jag blev överraskade av besöket.

Mary var det som bankat på porten, så tidigt. Hon hade stora plastpåsar i händerna och ett kvastskaft under ena armen och med en arbetsskjorta på sig. Brad och jag tittade på medan hon plockade upp och visade. Hon hade pratat om att snygga upp huset åt Brad, om att höja värdet. Det gick att göra med enkla medel. Mary skulle “redecorate” köket. Yuppies hade köpt hus i närheten och rustat dem, det började bli “fint” att bo i Hackney, och Mary ville ha Brad till att göra detsamma.

Ur påsarna plockade Mary upp skrapor och borstar, gummihandskar och medel för tapet och färgborttagning.

Kvittot höll hon fram åt Brad. “Du ska vara glad att Tommy och jag gör det här åt dig”, sa Mary.

Brad strök sig över håret och hällde upp cider. Han frågade om jag ville ha ett glas. Mary gillade inte cider.

I köket luktade det lut och kändes fuktigt – lut som vi blött ner kökstapeterna med. Mary beströk också elspisen, som var fet och hade brun skorv. Den röda plastmattan i badrummet fick sig också en släng. Genom köksfönstret, som var uppdraget, såg vi ut på Brad. Mary hade placerat honom i trädgården. Han tittade på teve.

Mary och jag hade fått ner delar av köksväggens tapeter. Två tunga, halvfulla sopsäckar var fyllda med blöta tapetrester.

“Help me with the fuckin´ coffin”, sa Mary, efter att ha stått och sett ner på den avlånga tingesten, skänken.

Den hade stått bra framför fönstret med den lilla svartvita teven ovanpå. Var skulle vi annars ha teven? Brad och jag brukade sitta vid köksbordet på kvällarna, gå fram och bråka med antennen för att få in de fyra kanalerna, se på nyheterna, den ena kanalen efter den andra.

Först försökte vi lyfta kistan. Den var tung och ett av de korta taxbenen bröts av när vi pressade på med knäna istället.

Brad hade köksredskap i den: tallrikar, soppterriner, sånt man annars brukar ha i köksskåp. Mary och jag tömde ur grejerna och ställde dem i den trånga hallen, på och under köksstolarna, bland allt det andra som redan blivit utflyttat.

I hallen fanns det andra kylskåpet och ett skafferi, ett förråd för alla hyresgäster, Brad hade också saker där. Längst ner på golvet stod burkar med koboltblå syntetfärg och i hyllorna högre upp fanns nya och gamla flingpaket, olika påsar med gryn, ris, kakor, m m.

Bredvid skåpet, under trappan som gick upp till övervåningen, var det fullpackat med en cykel, Brians jobbarväska med murarverktyg, och längst in före detta hyresgästers kvarlämnade pinaler.

Mary och jag bar ut den tömda kistan, ställde den på trottoaren, under fönstret till rummet där jag bodde. Det rummet hade varit en “parlour”, fungerat som vardagsrum i ett familjehus. Det hade funnits en öppen spis – nu var bara själva överdelen, “ the mantelpiece” synligt kvar – där uppe stod ett smyckeskrin, några vykort lutade och ett set gitarrsträngar, i övrigt var spisen gömd av en brun panel som också fortsatt täckte nedre delen av väggen.

Sopgubbarna kom och hämtade på tisdagar. Det gällde att få ut alla soppåsar “bloody black bins”, de som vi hade stående på bakgården – eller i trädgården – vad man nu skulle kalla den misskötta plätten. Vi hade bommat förra veckans sophämtning och ställt dem där istället. Den som egentligen var ansvarig borde vara Brad, som hyresvärd.

“De drar hit råttor och möss”, sa Mary.

Mary hade sett till så Brad kunde se EM i fotboll på teven då hon tog ut mottagaren genom köksfönstret.

“Fotboll på teve och cider, nu ska han väl vara nöjd”, säger Mary när vi går ut med soppåsarna. “Frisk luft och sol.”

Mary hyr en trea i ett “council house”, ett kommunalägt hus vid London Fields, en kvarts promenad från X road. Hon har en hund, Beesay namngiven efter den brittiska motorcykeln BSA.

Brad säger att Mary var snygg i sin ungdom. Hon hade blivit brännskadad på en yacht i Medelhavet och bar sen dess alltid byxor och långärmat. Alla kläder hänger på henne, då hon är så mager. Brad säger att hon lyckats ta sig ur ett heroinberoende.

Mary hade, efter att ha visat oss plastpåsarnas innehåll, hettat till och tyckt att Brad kunnat brygga te eller säga nåt vänligt åtminstone. Här hade hon ställt upp, handlat, och kommit tidigt, för att hjälpa honom.

“Du bara sitter här”, hade hon sagt. Hon ville ha instämmanden från mig, hade gett mig blickar. Jag låtsades som att det regnade. Ja, jag var en riktig fegis. Och Brad, han tittade på en fjärran punkt, som om han inte ville höra.

De två hade blivit bekanta på Samuel Pepys pub, under rusets inflytande.

fortsättning följer…

Liknande artiklar:
Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets
Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på
Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt
Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000. Hela följande