Pär Salander, senior professor vid institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet och återkommande debattör i eFOLKET, anser att NATO:s aggressiva inringningspolitik gentemot Ryssland måste bli föremål för bättre belysning i den så kallade försvarspolitiska debatten i Sverige.

Begripligt att Ryssland reagerar på Natos expansion österut

Utrikesminister Wallström skrev nyligen tillsammans med sin ukrainska kollega en debattartikel där annekteringen av Krim reduceras till uttryck för rysk aggressivitet. Övriga medförfattare är alla Nato-medlemmar.

Försvarsminister Hultkvist framförde strax innan, vid ett besök i Georgien och till sina värdars förvåning, ett önskemål om att få tala vid en militärbas och talar då om den aggressiva ryska regimen. Han meddelade också att Sverige nästa år kommer att delta i en Nato-övning på georgisk mark.

Nato fortsätter österut och Sverige är i högsta grad med på tåget. Förståelse för Rysslands position lyser med sin frånvaro. Idén om Ryssland som aggressivt har normaliserats. Inga nyanser. Det är ett problem.

Att till exempel Ryssland återkommande protesterat mot Natoutvidgningen österut hänvisande till egna säkerhetsintressen och att USA/Nato bryter mot det avtal som slöts i samband med Tysklands återförening, avvisas som nonsens – det fanns ju inget skriftligt avtal.

Men ”absence of a deal is not evidence that a deal is absent” skriver forskaren Joshua Shifrinson vid George Bush School of Government at Texas A&M University. Han argumenterar i en artikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften International Security för att det de facto är vanligt med informella avtal i den politiska världen.

Om så inte vore fallet skulle diplomatiska överläggningar vara meningslösa och exemplifierar också med Kuba-krisens lösning: en informell överenskommelse där ju Sovjetunionen backade från Kuba och USA från Turkiet.

Förhandlingarna kring Tysklands återförening under 1990 innefattade ett flertal möten framför allt med närvaro av förbundskansler Kohl, utrikesminister Genscher, president Bush d.ä., utrikesminister Baker, CIA-chefen Gates, president Gorbatjov och utrikesminister Shevardnadze. Med nytt källmaterial visar Shifrinson att den röda tråden i dessa möten var just försäkran att respektera Sovjetunionens säkerhetsintressen.

Nato skulle inte expandera ”one inch to the East”, som Baker upprepat uttryckte det, bara Sovjetunionen godtog Tysklands återförening. Sovjetunionen önskade att Warszawapakten och Nato båda skulle demonteras och successivt ersättas av den Europeiska Säkerhetskonferensen (nu: OSSE) som en gemensam struktur.

Det ville inte USA, men även om Tyskland skulle förbli kvar i Nato så skulle inte Nato-trupper ens stationeras i det tidigare Östtyskland. USA betonade också det gemensamma projektet kring den Europiska Säkerhetskonferensen samt att Nato skulle förändras i en mindre militär och mer politisk inriktning. Smekmånaden blev dock kort, från 1999 har 13 länder öster om ”one inch to the East” upptagits i Nato, och Ukraina och Georgien står på tur. Detta trots Rysslands återkommande protester.

Shifrinson menar att USA de facto bröt mot ”andan” i de förhandlingar som ägde rum. USA hade en dubbel agenda, utnyttjade Sovjetunionens svaghet (imploderade 1991) och tog i själva verket tillfället i akt att stärka sina positioner i Europa efter det kalla kriget. Medvedev uttryckte 2009 att man fått ”none of the things that we were assured”. Shifrinson kan förstå det uttalandet och även att den ryska ledningen motiverar sitt agerande i Ukraina med att de inte litar på väst längre.

Han delar den bedömningen med andra vetenskapsmän som även de utgår från en förståelse också av Rysslands intressen. Men till och med Henry Kissinger, som under Vietnamkriget knappast gjorde sig känd för politisk känslighet, ser det problematiska i Natoutvidgningen och föreslår att Nato gör halt och att Ukraina i stället blir en neutral bro mellan öst och väst.

William Perry, amerikansk utrikesminister 1994-97 menar att de nära relationerna mellan Ryssland och USA efter Tysklands enande i första hand förstördes just av Nato-utvidgningen och säger sig också förstå att Ryssland känt sig förödmjukat av hur man bemötts.

Tillsammans med sina Nato-kollegor beskriver utrikesminister Wallström, annekteringen av Krim som bara uttryck för rysk aggressivitet – som ett övergrepp på Krims befolkning. Men, allt talar för att Krims befolkning hellre tillhör Ryssland.

Det hör också till saken att Nato redan 2008 närmade sig Ukraina. USA agerade aktivt till stöd för EuroMajdan 2013 och strax därefter övade Nato på Ukrainskt territorium. Vid Natomedlemskap skulle den gigantiska ryska Svarta-havs basen vid Sevastopol på Krim tillfalla Nato.

Inför det scenariot agerade Ryssland och annekterade Krim. Även om det inte legaliserar annekteringen så står västs agerande här i diametral kontrast till de utfästelser man gav vid Tyskland-förhandlingarna och det skapar nyanser. Dock inte för utrikesministern.

Försvarsministern anklagar Ryssland för aggressivitet i Georgien. Vad gäller Georgien och krisen 2008 så har EU utrett konflikten och även om man lägger skuldbördor på både Ryssland och Georgien, så lägger man huvudansvaret inte på rysk, men på georgisk, aggressivitet. Har försvarsministern en annan bedömning?

Försvarsminister Hultkvist lämnar Sveriges ”närområde” och ger sig iväg österut till en känslig härd mellan öst och väst, för att missionera om Rysslands aggressivitet och stoltsera med att Sverige skall öva tillsammans med Nato i Georgien. Man undrar:

  • Hur bidrar försvarsministerns lansering av Nato i Georgien och utrikesministerns partsinlägg tillsammans med Ukraina och Nato till avspänning i ”närområdet”?
  • Vart tog den utrikespolitiska deklarationens betoning av diplomati och dialog vägen?

Pär Salander

Artikeln har även publicerats i Västerbottens-Kuriren (18-05-01).

Liknande artiklar: