Sjätte och sista delen, dags att knyta ihop säcken. Vi har studerat religiös radikalisering från medeltidens korståg, där Arn möter Saladin, och nåsbönderna, där Olof Henrik Larsson möter Anna Spafford, till schartauanerna i Bohuslän och arbetarnas skötsamhetsideal. Vi har sett hur religiös tro kan förblinda och förleda, få en att kasta sig ut och våga offra allt för något man kanske inte ens vet något om.
När nåsbönderna kom hade Jerusalem 46 000 invånare: 9000 muslimer, lika många kristna och 28 000 judar. Den siffran ökade snabbt runt förra sekelskiftet genom invandring på grund av gryende sionism och drömmen om ett eget hemland. Efter Första världskriget gick Osmanska riket under och Palestina blev ett brittiskt mandat. Som efter Andra världskriget, i spåren av Förintelsen, blev staten Israel.
Schartauanism är en sträng form av kristendom, som spreds längs Västkusten till Bohuslän. Å ena sidan betonas alla människors lika värde genom plikt, “du ska arbeta i ditt anletes svett”. Det tilltalade arbetarna i de framväxande folkrörelserna. Å den andra betonas jante, “du ska inte tro att du är något”. Läran vill inte rubba sociala hierarkier, “Guds goda ordning”, där alla har sin plats.
Med tiden blev schartauanismen alltmer en sekt som många, särskilt unga, övergav, men som ändå levde kvar. Under Andra världskriget märktes den genom ett hakkors i en dopfunt och hitlerhälsningar mot tyska trupptransporter. I dag märks den genom motstånd mot HBTQ-personer och kvinnliga präster. 2003 bildades Missionsprovinsen, ett ultrakonservativt samfund, som avvisar aborter och evolution. Genast förklarade dåvarande ärkebiskopen KG Hammar dessa värden oförenliga med Svenska kyrkans.
Kalifat
För ett år sedan sändes serien Kalifat. Jag ska inte redogöra för handlingen. Den kan ses på netflix och gratis på SVT Play. I centrum står tre unga kvinnor: Pervin (Gizem Erdogan) som rest till Raqqa, Säpo-agenten Fatima (Aliette Opheim) och tonåringen Suleika “Sulle” (Nora Rios). Brilliant spel av alla!
Jag läser och gillar Bilan Osman, men finner henne också ofta dogmatisk. Lite väl svartvit om uttrycket ursäktas. I en krönika dömer Osman ut seriens trovärdighet, att muslimer aldrig får vara mer än förtryckare eller frihetskämpar. Hon kritiserar Suleimans sekularitet och Tubas fejkade brytning. SVT-chefen Anna Croneman framhåller researchen inför serien och att den innehåller flera perspektiv på radikalisering.
Jag förstår vad Osman menar, men delar Cronemans bild. (Kanske för att vi båda är vita icke-muslimer?) Serien är inte bara den första att skildra muslimer seriöst överhuvudtaget, utan innehåller olika etniciteter och grader. Här finns Suleimans kollega, som råder honom att inte gå till polisen. Somaliern i butiken, som förlorat sin son till Al Shabaab. Den traumatiserade pappan från kriget i Tjetjenien. Glöm inte heller att två av poliserna kommer från muslimska länder, Fatima från Bosnien och Nadir från Iran.
Sulles familj utgör den mångkulturella arbetarklass och folkhem, som numera befolkar förorterna runt våra storstäder. Diskussionerna runt köksbordet är normala. Systrarna är vanliga tonåringar som sprejar håret, mimar till musik, spelar basket, fipplar med mobilerna och gör uppror. Föräldrarna förklarar skillnaden mellan islam och islamism, att Daesh hotar andra muslimer snarare än Väst.
Suleiman: De är sjuka mördare. Det här är inte islam.
Tuba: Daesh är inte muslimer. De är brottslingar, som dödar andra muslimer.
Radikaliseringen beskrivs successivt. I början stödjer Tuba Sulle, medan Suleiman är emot. Tjejerna gaddar ihop sig, tills han ger med sig. Mamman ljuger för polisen, tills hon hittar filmerna i Sulles dator. Processen tar också en paus. Sulle sluter fred med föräldrarna och börjar spela basket igen, tills hon får biljetterna till Raqqa. Det måste vara svårt att se signalerna, när man bara vill sina barns bästa.
Den lömskaste är ändå lärarassistenten Ibrahim “Ibbe” (Lancelot Ncube). De allra farligaste personerna i Sverige är nog som han. Glider obemärkt mellan skola, samfund, myndigheter och föreningar. Talar perfekt svenska, arabiska och engelska. Uppträder som muslim och kristen. Charmar Sulle, Kerima och Miryam på Arlanda. Vet vilka knappar han ska trycka på. Ibbe är också den ende (hittills), som kommer undan.
Problemet är inte, som Osman skriver, att muslimer aldrig får vara mer än förtryckare eller frihetskämpar. Ett problem är att de för sällan skildras överhuvudtaget och då uteslutande som det förstnämnda. Ett annat att svenskars kunskaper om islam eller religion överhuvudtaget är så jävla bristfällig. Jag tycker Kalifat är bra, men kanske kommer den för sent? Kanske är islamhatet redan för normaliserat?
“En avskyvärd religion”
På bästa sändningstid fick sverigefinnen och historieläraren Richard Jomshof lägga ut sina teser om islam. Han beskrev den som “en avskyvärd ideologi och religion”. Vad skulle han gjort då? Ja, även om Jomshof inte känner till nåsbönderna eller schartauanerna, hitlerkorset i dopfunten eller hitlerhälsningarna mot tyska trupptransporter kunde han citerat Saladins och Arns samtal i “Riket vid vägens slut”.
Saladin: Jag har Jerusalem i mina händer. Staden faller när jag önskar. De kristna dräpte alla när de intog staden. Mitt folk kommer önska detsamma.
Arn: Om ni väljer hämndens väg kommer de kristna tillbaka, fler än någonsin, och kriget tar aldrig slut. Att visa barmhärtighet är tecken på storhet.
Saladin: Det är dags för dig att återvända hem och uppfylla ditt löfte. Jag hoppas att du inte bara kommer minnas mig som fiende.
Jomshof kunde talat om George W Bush, hur Jesus hjälpte honom sluta rumla och bli president, invadera Afghanistan och Irak. Om vicepresidentkandidaten Sarah Palin som varken tror på evolutionen, klimathotet eller aborter. Om Donald Trump, som hetsade en mobb till att attackera sitt eget parlament.
Jomshof kunde talat om nazistisk terror. Om Joseph Paul Franklin, som mellan 1977 och 80 sköt ihjäl 22 personer och inspirerade Peter Mangs. Om Counter Jihad, där hans före detta partikamrat Kent Ekeroth varit aktiv. Som inspirerade Anders Behring Breivik till att begå det värsta terrorattentatet i Nordens historia. Om som fortsatt inspirerats av honom.
Jomshof kunde avrundat med de auktoritära teokratierna Polen och Ungern, SD:s föregångsland (eller före detta?). Där regimen attackerat minoriteter, medier, akademin, oppositionen och rättsväsendet. Inget, INGET, av alla dessa exempel är muslimer eller muslimska samhällen.
Senare menade Jomshof att han avsett islamism och inte islam. Jag vet inte om han vet skillnaden eller om det spelar någon roll. SD säger det M och KD inte kan. De skickar upp testballonger och tar ner dem vid tillräckligt hård kritik. Medvetna om att de några år senare är tillräckligt normaliserade för att skicka upp igen. M och KD säger det SD sade för 5–10 år sedan. Ändå fick Jomshof mer kritik än jag hade trott.
Samma andas barn
Det är som Gellert Tamas säger i “Det svenska hatet” eller en föreläsning på ABF Eskilstuna. NMR och Daesh är samma andas barn, två sidor av samma mynt. Deras existens förutsätter den andres. NMR:s krig mot mångkultur och globalism. Daesh:s mot det dekadenta Väst. Hatet och intoleransen mot demokrati och oliktänkande är densamma. Etniska, religiösa och sexuella minoriteter.
I “Isaac and Ishmael”, som sändes efter 9/11-attackerna, är Josh Lyman inne på samma spår. Ett oväder har kortslutit låsen och han fastnar med en skolklass i källaren. De frågar honom varför “de” vill döda amerikaner.
Josh: Muslimska extremister är för muslimer som ______ är för kristendom.
Elev: Jehovas vittnen?
Josh: Den kristna högern kanske inte är er “cup of tea”, men de är inte galna. (Han skriver KKK i mellanrummet.) Det är vad vi pratar om.
Om Daesh representerar alla muslimer, representerar Klanen alla kristna. Och det skulle ju ingen allvarligt påstå. All extremism kommer ur samma källa.
I oktober förra året halshöggs läraren Samuel Paty efter att ha visat en bild av Mohammed under en lektion i yttrandefrihet. Det utlöste en ny våg av islamhat över Frankrike efter dåden på Charlie Hebdo och i Paris 2015. Macron har sagt att islamism hotar franska värderingar och skärpt lagarna runt civilsamhället.
I november fick Eskilstuna moské ta emot ett vitt pulver, liknande det anthrax som skickades till amerikanska myndigheter för några år sedan. Senare visade det sig att fler moskéer mottagit liknande brev. En koppling till mordet i Frankrike är trolig.
Även om islamistiska terrorhot existerar i Norden har de flesta terrorattentat utförts av vita män ur extremhögern. Självklart blir man rädd och orolig oavsett, men tolerans och dialog kommer aldrig komma från extremister. Bara från den demokratiska, moderna, sekulära och “liberala mitten”, som till exempel folkbildningen. Vi måste hålla huvudet kallt och aldrig sluta samtala eller försöka förstå varandra.
Av Tobias Persson
Källor:
- Bilan Osman: Muslimer måste få vara mer än förtryckare eller frihetskämpar
- I framtiden blir det alldeles vanliga svenne-muslimer i SVT:s serier
- SVT Play: Sverige möts – Tis 9 mar 20:00
Serien “Andlighet”
