Det är ett år sedan min första serie “Andlighet” och nu kommer en uppföljare i sex delar. Jag stör mig på hur vi å ena sidan skryter över vårt sekulariserade samhälle. Å den andra pekar finger åt andra religioner (läs islam). Kanske är det kväkaren eller läraren i mig, jag vet inte. Men debatter om “klansamhällen”, “hederskultur”, “sharia” och “jihad” hamnar snett när vi inte känner till eller ser likheter i vår egen historia eller kultur. Genom serien hoppas jag kunna bidra med nya perspektiv.
USA
I valet 2000 angav George W Bush Jesus, som sin viktigaste förebild. Det var han som fick George att sluta rumla och bli president. Efter attackerna mot New York året därpå kallade Bush kriget mot terrorismen för ett korståg (crusade). Han kunde ha sagt strid (battle) eller hämnd (revenge), men den historiskt laddade termen fick rådgivarna bakom honom att baxna.
I valet 2008 kandiderade Johan McCain. Som vice president valde han Sarah Palin. I filmen “Game Change”, som bygger på hennes egna uttalanden, hävdar hon att Nord-, inte Sydkorea, är USA:s allierade. Att drottningen, inte premiärministern, är Storbritanniens regeringschef. Hon visste inte att Federal Reserve är USA:s centralbank eller skillnaden mellan krigen i Afghanistan och Irak.
Palin byggde sin utrikespolitiska erfarenhet på att ha sett Ryssland från Alaska. Hon trodde varken på evolutionen, klimathotet, aborter eller stamcellsforskning. I valet förlorade McCain mot Obama. Palin gick vidare och blev en galjonsfigur för det så kallade TeaParty, en konservativ och högerpopulistisk proteströrelse.
Ett av sina första tal höll Obama i Kairo. Han måste varit den förste president att både hälsa på arabiska (Asalam Aleikum) och citera Koranen, vilket väckte stormande applåder. Som barn till en kenyansk muslim, vit amerikanska och uppväxt i Indonesien (världens största muslimska land) lärde sig Barack Hussein vikten av tålamod och tolerans. Senare anklagades han för att vara muslim och född utanför USA (Obama är född 1961, två år efter att Hawaii blev delstat).
Talet är retoriskt lysande, men hölls i ett Egypten styrt av Mubarak sedan 30 år. Det var innan den arabiska våren, som för alltid skulle förändra Mellanöstern. Under Obamas tid utökades krigen i Afghanistan och Irak. 2011 dödades bin Ladin, vilket blev dödsstöten för al Qaida men kanske startskottet för Daesh? I slutet av talet lovade Obama stänga Guantanamo, något han aldrig förmådde uppfylla.
Trump är nog mindre religiös än Bush, men i valet 2016 röstade 81% av de väckelsekristna på honom. Det första han gjorde som president var att förbjuda federala medel till organisationer, som arbetar med abort. Bilden från rummet med enbart män spreds över världen. Det andra var att stoppa inresor från sju muslimska länder: Syrien, Iran, Irak, Libyen, Somalia, Sudan och Jemen. Kompisarna Turkiet och Saudi ingick inte. Med ett enda förslag slog han undan Obamas utsträckta hand från Kairo.
Ett korståg i vår tid kallas alt right, som efter händelserna i Charlottesville spelat en allt större roll. Breibart News-ägaren och den före detta Trumpmedarbetaren Steve Bannon talar om den judiskkristna (judeo-christian) kampen. För 100 år sedan var nazisterna anti-semiter och judarna de största fienderna. Nu förenas de med kristna mot ett muslimskt övertagande (se förra krönikan om counter-jihad och Eurabia).
Nina Paley har gjort en utomordentlig sammanställning över Det Heliga Landets historia och erövrare. Efter Första världskriget gick Osmanska riket (Turkiet) under och Väst ockuperade Mellanöstern: Frankrike Libanon och Syrien, Storbritannien Palestina och Irak. En judisk politisk nationalism, sionismen, växte fram. Efter Andra världskriget grundades Israel.
Trump har inte bara flyttat ambassaden, utan också erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Man ska inte kalla judar nazister, men det är korrekt att kalla Netanyahu högerextrem. Trump pratade om en odelad israelisk huvudstad. Östra delen, som palestinierna gör anspråk på, kallade han öster om Jerusalem. Det kommer inte accepteras, utan i värsta fall spä på våldet.
En annan ledare för rörelsen är Richard Spencer. Intervjun med Gary Younge är hårresande. Spencer pratar om etnostater och vit överhöghet. Han försvarar apartheid och slaveriet för att det “gynnade svarta”.
Spencer: Skulle afroamerikaner byggt USA?
Younge: Ja! De byggde Vita huset.
Spencer: För att vi tvingade dem!
Younge: Och det är du alltså stolt över?
Spencer anser inte att Trump delar synen på etnostaten, men idéerna har spridits till Europa. I Sverige företräds de bland annat av Christoffer Dulny och “Det Fria Sverige”.
Det ledarlösa motståndet
En av våra främsta experter på politisk islam och våldsbejakande extremism är Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap. 2015 skrev han “Raskrigaren” om Peter Mangs, Lasermannen II. (Lasermannen I var John Ausonius, som sköt invandrare i Stockholm och Uppsala i början av 1990-talet). 1996–1999 vistades Peter hos sin far Rudolf, bror till Sune Mangs, i Boca Raton i Florida.
Precis som med Ausonius och Breivik var det ingen slump att Peter blev seriemördare. Han fostrades i faderns rasistiska syn på “judar”, “niggrer” och “mexikaner”. Familjen Mangs är finlandssvenskar från Kaskö. Enligt Rudolf är all civilisation svenskarnas förtjänst, eftersom finnarna tillhör en underlägsen ras. Han hyllar de vita i inbördeskriget och nazisternas kamp mot Sovjet. Hatar socialdemokrati, “fackföreningsidioter” och Olof Palme. Rudolf firade när han mördades.
Under arbetet med boken vistades Gardell en tid i Boca Raton. Rudolf kände inte bara till sonens “verksamhet”, utan beställde och skickade också vapendelar från USA. Något han idag förnekar, som alla terrorister när de avslöjas. Han ser sig som politisk flykting undan välfärd och skatter. Rudolf är en invandrare, som klagar över invandrare i ett invandrarland. Men då menar han icke-vita icke-européer.
Taktiken som Ausonius, Breivik och Mangs använde kallas det ledarlösa motståndet. Det mest kända attentatet är sprängningen av en federal byggnad i Oklahoma City i april 1995, då 168 människor dödades och fler än 600 skadades. Attentatsmännen var Terry Nichols och Timothy McVeigh. Den förste dömdes till livstids fängelse och lever fortfarande (2020), medan den andre avrättades i juni 2001.
Joseph Paul Franklin var nazist och seriemördare, medlem i National Socialist White People´s Party och Ku Klux Klan. Mellan 1977 och 1980 dödade han 22 personer, främst rasblandade par. Svarta män och vita kvinnor som “förrått” sin ras genom relationer med icke-vita män. Franklins modusoperandi var att hålla sig i rörelse, döda människor han inte kände på platser där ingen kände honom. Slutligen åkte han fast och avrättades i november 2013, samtidigt som Gardell träffade Peter för första gången.
Handböckerna för det ledarlösa motståndet är The Turner Diaries och The Hunter, skrivna av nazisten William Pierce (under pseudonymen Andrew Macdonald). Den första är en praktisk manual för raskrig, medan den andra är en roman baserad på Franklin. Båda böckerna har kultstatus bland nazistiska terrorister. Peter läste och inspirerades av båda. De låg till grund för hans senare “verksamhet”.
Ungern
Jag ska bli personlig och berätta om min speciella relation till Ungern. I sex år arbetade jag med romer, först på en folkhögskola i Göteborg och sedan i ett arbetsmarknadsprojekt i Eskilstuna. På första resan besökte jag European Roma Rights Centre och hörde talas om en människorättskurs, som jag sände en deltagare på. Jag besökte den romska Gandhiskolan utanför Pecs, nära den kroatiska gränsen.
2014 besökte projektet Roma Rights Centre och Central European University, grundat av finansmannen George Soros. Trots att han från början hjälpte Orban (betalade hans studier, tror jag), har regimens antisemitiska attacker ofta riktats mot honom. Trots att institutionerna lovade stanna kvar förvärrades läget avsevärt. Idag ligger Roma Rights Centre i Bryssel och Central European University i Wien. Sedan dess har jag inte varit tillbaka i Ungern. Det har varken känts önskvärt eller relevant.
I mars 2016 talade Viktor Orban. Enligt honom hotas Europa av “massinvandring”, något etablerade politiker vet om men tystar ner. Premiärministern upprepade den gamla nazistiska myten om att Europa är vitt, byggt på kristna värderingar och traditioner (alltså varken judiska eller muslimska). Invandrarna för hit brott och terror, samt hotar våra tusenåriga strukturer. Det är förstås nonsens, vilket två världskrig borde ha visat.
Orban anklagar Bryssel för att skicka invandrare till Ungern, i syfte att förändra den etniska och kulturella grunden. De vill krossa nationalstaterna och skapa ett United States of Europe. Regimen är garanten för lag och ordning, fred och rättvisa, trygghet och jämställdhet (mot det kvinnoförtryckande islam). Talet är nationalistiskt, konspiratoriskt och anti-kosmopolitiskt.
I april 2017 svarade den belgiske liberalen Guy Verhofstadt. Han mindes när de träffades första gången 1989, men mycket har förändrats. Orban har dumpat sina demokratiska principer, gått från liberal ungdomspolitiker till stolt konservativ och nationalist. Den illiberala staten nöjer sig inte med parlamentarisk majoritet utan attackerar NGO:s, media, domstolar och universitet.
Hur långt ska du gå? frågar Verhofstadt. Vad är nästa steg? Regimen ser fiender överallt: i energisektorn, media, NGO:s och akademin. Verhofstadt jämför paranoian med Stalins eller Brezjnevs. Han ger Orban äran för att ha lett Ungern till demokrati, men frågar honom: Hur vill du bli ihågkommen i framtiden? Som en befriare från kommunism eller autoritär diktator.
En förklaring finns i historien, som Orban och Verhofstadt faktiskt är överens om. I sekler lydde ungrarna under Habsburgska imperiet och diskriminerades. I Triatnonfördraget efter Första världskriget förlorade Ungern 72% av sin gamla yta och 62% av befolkningen. Det är ännu ett öppet sår för nationalisterna. De nazistiska Pilkorsarna avlöstes av det kommunistiska Sovjet. Under promenaderna i Budapest ser jag även svenska spår. Här försvann Raoul Wallenberg 1945, på 1950-talet kom många ungrare till Sverige som arbetskraftsinvandrare och 1956 kvästes ett folkligt uppror. Det är ingen slump att Ungern är Sverigedemokraternas föregångsland. Eller att flera invandringskritiska och avpolletterade före detta medlemmar invandrat dit.
Pro-life
En röd tråd genom all extremhöger är abortmotståndet (felaktigt kallat pro life). Från Palin och Trump. Via Steen, Grimmark och Bush Thor (se förra krönikan om samvetsfrihet). Till den katolska och fascistiska Lag och Rättvisa-regimen. 2019 deltog Lars Adaktusson (KD) i ett hatmöte med familjeministrarna från Polen Kuberski och Ungern Novák.
Förföljelsen mot minoriteter och HBTQ-personer i Ungen har sänkt nativiteten. De senaste tio åren har invånarantalet minskat med 300 000. Fortsätter det kommer befolkningen att krympa med fyra miljoner till 2070. Orban har klassat barnafödandet som en fråga av nationell strategisk betydelse, men vill inte lösa problemet genom invandring. Istället får par gratis konstgjord befruktning.
Det gäller förstås bara katolska och heterosexuella, gifta och “ungerska” par. Andra göre sig icke besväret. SVT träffar Attila och Zita. Hon har gjort en vlogg-dokumentär om försöket, men reportaget slutar med att det misslyckas. Jag tycker det är sunt av kvinnor att vägra föda i en naziregim, utan jämställdhet eller barnomsorg.
Jag har tidigare liknat USA, Polen och Ungern vid Atwoods Gilead. Alla parallella kännetecken finns där. Gilead lider också av bristande nativitet, orsakad av miljöförstöring och löst genom “avelskor”, så kallade handmaids. Det är ironiskt att extremhögern, som klagar över andra religioners kvinnosyn, vill rulla tillbaka de fri- och rättigheter feministiska pionjärer kämpat så länge för.
Tobias Persson
Källor:
Game Change (2012, regi: Jay Roach)
Raskrigaren av Mattias Gardell
Serien “Andlighet”
Korståg 1Korståg 2- Jerusalem
- Schartauanism
- Den skötsamme arbetaren
- Kalifat
