Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
- Alliansfriheten får inte för all framtid vara förlorad
- Motståndet mot USA-baser i Sverige är det för tillfället mest akuta
När dessa rader tecknas ner vajar redan den svenska flaggan vid Natos högkvarter i Bryssel, en mer än 200-år lång epok av svensk alliansfrihet går därmed i graven.
Det var 1818 som den dåvarande kungen Karl XIV Johan deklarerade sin avsikt att på alliansfrihetens grund hålla vårt land utanför framtida krig. Ända sedan 1500-talet hade det snarare varit regel än undantag att Sverige befunnit sig i blodiga konflikter, men alliansfriheten gav oss i stället en lång era av fred.
Allra mest värdefullt var det givetvis att det svenska folket slapp att dras in i 1900-talets världskrig, inte minst var det en svår balansgång för den dåvarande samlingsregeringen att hålla oss utanför andra världskrigets veritabla människoslakt. Visst den rådande “eftergiftspolitiken” var inte ädel, med den frekventa tyska genomströmningen av soldater och materiel via Sverige till Norge under åren 1940–43 som det mest uppenbara exemplet.
Men alternativet – i form av en tysk invasion och ockupation – hade varit ännu så mycket mer fasansfullt. Det var inte heller så att samlingsregeringen bara böjde sig för de tyska diktaten utan det var snarare en återkommande strid på kniven vid förhandlingsbordet.
Den beryktade operation Engelbrecht – midsommaren 1941 – var enda gången som tyskarna gavs grönt ljus att via Sverige genomföra militära transporter till Finland och den sovjetiska fronten, trafiken till Norge avbröts tvärt i augusti 1943 och redan tidigt hösten 1942 – före Stalingrad – gick Sverige i bräschen för en mer humanitär flyktingpolitik visavi judarna.
Politiken hade dessutom ett överväldigande folkligt stöd. En gallupmätning 1944 indikerade att hela 96 procent av svenskarna stödde den rådande inriktningen. Statsministern Per-Albin Hansson kom att träda fram som en landsfader och vid valet 1940 erövrade socialdemokratin rekordsiffran 53,8 procent.
På en mer politiskt nivå möjliggjorde alliansfriheten att Sverige periodvis markerade en tydligare oberoende hållning gentemot övriga västvärlden. Regeringen Erlander var relativt tidig med att i FN ge sitt stöd till Algeriets antikoloniala befrielsekamp och allra tydligast manifesterades detta oberoende under epoken Olof Palme.
Det handlade inte heller enbart om det mest omtalade Vietnam, utan även exempelvis om kampen mot apartheid i Sydafrika, erkännandet av PLO, det omfattande biståndet till sandinisternas Nicaragua samt en rad nedrustningsutspel.
Vi såg dock hur allt urlakades efter Palme, hur Sverige i stigande grad kom att räta in sig i det västimperialistiska ledet – fram till det nuvarande fullständiga knäfallet och alliansfrihetens faktiska upphävande.
Men för alla oss bosatta i Sverige som vägrar att se alliansfriheten som någonting för all framtid förlorat handlar det nu om att växla upp, att kampen mot militarism och imperialism är mer väsentlig än någonsin.
Det handlar om att rida spärr mot att svenska soldater, och kanske till och med värnpliktiga, ska skickas som kanonmat till såväl mer närstående som fjärran krishärdar när USA så kräver. Det är också frågan om att kräva fram garantier att inga kärnvapen förs in på svenskt territorium.
Självklart måste vi fortsätta ta strid mot den galopperande upprustningen, och att resurserna i stället läggs på den helt nödvändiga klimatomställningen samt till att laga och utveckla den sociala välfärden.
Vi måste därtill få till stånd en växande opinionsbildning mot Natos militärövningar här i Norden, som den pågående gigantiska Steadfast Defender, där Sverige iklädes rollen som ett militärt uppmarschområde vid en eventuell kommande väpnad konflikt med Ryssland.
LÄS OCKSÅ Kampen mot Nato måste vara långsiktig.
Det som dock för tillfället är allra mest pockande är kampen mot det så kallade DCA-avtalet, den uppgörelse som öppnar upp för permanent amerikansk närvaro i Sverige i form av tillträde till 17 militära anläggningar.
LÄS OCKSÅ Ska Sverige bli en US-amerikansk lydstat?
Ett slutgiltigt beslut, som kräver tre fjärdedels majoritet, är tänkt att tas i riksdagen någon gång under våren. Svenska Freds har initierat en namninsamling för en folkomröstning om ja eller nej till detta avtal, ett lovvärt initiativ som det är upp till oss alla att ge maximal spridning.
