Foto: SPC Andrew Baker.

Hur står det till med “freden” i Afghanistan?

“Fredssamtalen om Afghanistans framtid gör framsteg”, “100 döda i bombdåd mot bröllop i Kabul”. Tidningsrubrikerna de senaste veckorna har varit minst sagt motsägelsefulla. Här ger Karin Fridell Anter och Ingrid Eckerman en sammanfattning av situationen.

FOKUS

År 2018 blev Afghanistan världens farligaste land. 25 696 människor dödades i strider och andra krigsrelaterade dåd. Det är flera än de som drabbades i Syrien under samma period.

Första halvåret 2019 minskade siffran civila dödsfall något men var ändå förfärande hög. FN-organet UNAMA rapporterar om knappt 4000 skadade och dödade civila under första halvåret 2019. Säkerheten är långt borta, och det är värt att notera att en allt större del av offren drabbades av våld från afghanska regeringstrogna styrkor och NATO.

Både civila och regeringssoldater har fått sätta livet till när NATO bombat misstänkta drogfabriker eller påstådda talibangömmor. Svenska Afghanistankommitténs sjukhus angreps av afghanska styrkor och fyra personer dödades. Barnen drabbas hårt. 327 barn dödades och 880 sårades under denna period, både i de urskillningslösa attackerna och av landminor och andra överblivna vapen.

Talibanerna å sin sida har alltså dödat färre människor i strid än på mycket länge. Men att tolka det som fredlighet är ett misstag. Talibanerna behärskar nu cirka 10 procent av befolkningen och 60 procent av Afghanistans yta, huvudsakligen landsbygdsområden inkluderande huvudleder. Vid huvudlederna upprättar de hinder där tull tas upp och där avvikande eller misstänkta personer kan mördas direkt alternativt kidnappas. Vägbomber är inte ovanliga. Inne i de talibankontrollerade områdena är våldet en del av vardagen.

Befolkningen tvingas förse talibanerna med mat, odla deras opium eller lämna över mark och ägodelar till dem. Kvinnorna stängs in och saknar alla rättigheter. Pojkar tvingas bli soldater och självmordsbombare.

Så i juli exploderade det storskaliga våldet igen. Under juli månad 2019 dödades 3 600 personer. Antal dödade och skadade civila var 1 500, den högsta månadssiffran sedan 2017. Det har framför allt varit bil- och vägbomber. Attentaten riktar sig mot polis, myndigheter och politiker, men i centrala Kabul drabbas enormt många civila.

Under veckan 2-8 augusti dödades minst 96 regeringstrogna militärer och 35 civila i 40 attacker spridda över landet. Ett exempel är den bilbomb som exploderade den 7 augusti utanför en polisstation nära en skola i Kabul, i ett område med många hazarer. Den 17 augusti kom en ny attack, denna gång riktad mot ett bröllop i Kabul. Minst 100 människor miste livet, och minst 200 blev skadade.

Två dagar senare kom ytterligare attacker mot fredliga folksamlingar, denna gång mot firandet av landets självständighetsdag i staden Jalalabad. Sedan dess har det rapporterats om både bomber och andra attacker på flera ställen som tills nyligen ansågs vara säkra.

IS tog på sig det stora bombdådet i Kabul. Att attackera ett bröllop var att överträda en tidigare respekterad gräns. Visserligen har bröllop och andra fester bombats även tidigare, men då har det varit NATO som inte har kunnat skilja på en fest och ett talibanmöte.

Vi som följer utvecklingen i Afghanistan vet att dessa dåd är långt ifrån unika, och att nyheter från andra ställen än Kabul mycket sällan når svenska massmedia, kanske för att landet anses vara alltför farligt för journalister. SVT:s mellanösternkorrespondent Stefan Åsberg beskriver detta i en intervju:

“Det är ett otäckt land att besöka. Man är rädd på nästan alla platser. Det finns en oro i luften och det är samma rädsla som befolkningen lever med, 24 timmar om dygnet. Man vet inte om ens släktingar kommer att komma hem när de går till jobbet eller om barnen kommer tillbaka efter det att skolan slutar. Så illa är våldet!”

En förklaring till den nya våldsvågen är det kommande presidentvalet, som har skjutits upp två gånger och nu enligt planerna ska ske den 28 september. En annan förklaring är de “fredsförhandlingar” som pågår mellan USA och talibanerna. Inför ett eventuellt tillbakadragande av USA:s trupper är alla parter angelägna om att gripa så mycket makt som möjligt.

Regeringen, med president Ashraf Ghani i spetsen, vill ha en lugn valrörelse med högt valdeltagande, som kan ge honom fortsatt makt och någon typ av trovärdighet. Men det finns inte mycket som tyder på att det kan bli möjligt – kanske tvingas han i stället skjuta upp valet ännu en gång. Regeringen är inbördes splittrad med både politisk och personlig maktkamp mellan olika ministrar och departement, och Afghanistan hör till världens mest korrupta länder. Talibanerna menar att regeringen saknar legitimitet eftersom den tillsatts och sitter kvar med stöd av NATO:s ockupation av landet.

USA:s trupper i landet är en del av den NATO-ledda säkerhetsinsatsen Resolute Support Mission, där även svensk personal ingår. Det främsta uppdraget är enligt svenska försvarsmakten att stötta Afghanistans regering med att åstadkomma säkerhet för det krigshärjade landets civilbefolkning.

USA står för huvuddelen av insatsen. Förutom över 14 000 soldater har man 11 000 amerikanska entreprenörer och 20 000 inhemska samt 3 000 säkerhetsoperatörer. De afghanska styrkorna är helt beroende av stöd och utbildning från de amerikanska styrkorna. Den högteknologiska utrustningen som USA gett till Afghanistan, till exempel en helikopter, är beroende av amerikanernas skötsel och underhåll.

I december 2018 förklarade Donald Trump att han vill stänga ambassaden i Kabul och dra tillbaka alla styrkor. Hans rådgivare fick honom att backa. Nu har han återigen förklarat att han vill dra ner på styrkorna från 14 000 till 8 000 – 9 000 man före USA:s presidentval i november 2020. Om detta blir verklighet kommer det att innebära en kraftig försvagning av regeringen i Kabul.

Talibanerna är en av de många grupper som växte fram med USA:s stöd för att driva ut Sovjetunionen efter 1978, De hade regeringsmakten 1996-2001 och störtades genom USA:s invasion efter 11 septemberattackerna i USA. De företräder en strängt islamistisk stat med sharialagar, motsätter sig utbildning och utövar hårt förtryck mot kvinnor och oliktänkande. Under de senaste månaderna har talibanerna gått till förnyad offensiv för att lägga under sig nya områden, senast i provinsen Wardak väster om Kabul.

Talibanerna är inte de enda som ser regeringsstyrkorna och de internationella styrkorna som sina fiender. President Ghani talar om 21 olika grupper som slåss mot varandra. Både Al-Qaida och IS (Daesh) är aktiva inom landets gränser, ofta i samarbete med talibanerna. Al-Qaida har kontroll över vissa gruvor. Rekrytering sker bland annat vid universiteten. IS, vars styrkor växer, misstänks för att använda östra Afghanistan för utbildning och träning inför angrepp i Europa och USA. I jämförelse med talibanerna lägger IS än större tonvikt vid den “rätta” sunnimuslimska läran, vilket gör de shiamuslimska hazarerna och andra “otrogna” till lovligt byte.

Afghanistan är ett land i kaos. Flera miljoner lever som internflyktingar i flyktingläger runt storstäderna, det råder brist på mat, vatten, sanitet, hälsovård, skolor. Arbetslösheten är 30 procent. Medellivslängden på 52 år är lägst i världen, spädbarnsdödligheten högst. Efter 40 år av krig har de flesta människor aldrig upplevt fred, och många har aldrig gått i skolan. I stora delar av landet finns ingen sann nyhetsförmedling, och i stället för statlig polis och domstolar är det lokala makthavare som dömer och utdelar straff.

“Fredssamtal” har pågått en tid mellan talibanledare och USA, men utan den regering som anses vara landets lagliga. Talibanerna vägrar att förhandla med vad de anser vara en marionettregering, och att USA godtar detta säger en del om hur svag Ashraf Ghanis regering är. Målet för USA är att talibanerna ska garantera att Afghanistan inte blir en hemvist för terrorister som hotar USA. Hur det går för det afghanska folket är de inte intresserade av. Talibanernas mål är att USA:s ockupation av Afghanistan ska upphöra. De insisterar på att en tidtabell för USA:s tillbakadragande av alla trupper ska finnas innan de möter representanter för den afghanska regeringen.

Efter att en överenskommelse skrivits under skulle “intra-afghanska” förhandlingar ta vid, mellan regeringen och talibanerna. Övriga 20 väpnade grupper skulle fortsatt hållas utanför.

Vad skulle detta leda till? Den pensionerade amerikanska generalen David Petraeus varnar för att ett totalt tillbakadragande av amerikanska trupper kan ge en värre situation än den i Irak då Obama drog tillbaka trupperna. Andra analytiker menar att det är ockupationstruppernas närvaro som hindrar en inhemsk och på sikt demokratisk lösning av konflikterna.

Om de intra-afghanska samtalen trots allt äger rum kan de i bästa fall leda till vapenvila, dock med ökad makt för talibanerna, under förutsättning att alla grupper accepterar talibanledarnas uppgörelse. Talibanerna har stora vapengömmor. IS växer och lär inte acceptera en fred på andras villkor. Risken för ett allas krig mot alla är uppenbar.

Sveriges regering agerar som om hela detta kaos inte fanns. Margot Wallström har publicerat några menlöst beklagande twitterkommentarer om bombningen av svenska kliniker (utan att nämna att de gjordes av regeringsstyrkor!) och om bomben mot bröllopet i Kabul. För övrigt tystnad. Deportationerna av flyktingar fortsätter som förut. En stor utvisning av upp till 80 personer planeras till den 10 september.

Regeringen vet att de skickar människor till ett land som saknar rättssäkerhet, där våldet är urskillningslöst och den enskilda människan är chanslös utan ett starkt socialt nätverk. Om de ville skulle de omedelbart kunna stoppa utvisningarna med hänvisning till säkerhetsläget.

Rörelsen mot utvisningar fortsätter att kräva ett stopp för utvisningarna och planerar en aktionsvecka över hela landet den 7-12 september, i samband med riksdagens öppnande och den stora deportationen den 10 september.

Karin Fridell Anter
och Ingrid Eckerman

Artikeln är tidigare (5/9) publicerad i internationalen.se

Liknande artiklar: