För i dagarna 31 år sedan – den 28 februari klockan 23.21 – dog Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Olof Palme sköts kallblodigt i ryggen. Mördaren försvann uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, och försvunnen är han än i dag. eFOLKET publicerar idag den andra artikeln av tre om mordet och mordutredningen. På 31-årsdagen publiceras en intervju med en av Sveriges främsta experter på Palmeutredningen.
- Artikel 1: Den märkliga utredningen om mordet på Olof Palme
- Artikel 2: PKK-spåret och Christer Pettersson. (Denna artikel)
- Artikel 3: Den märkliga utredningen.
I denna andra artikel om utredningen av mordet på Olof Palme görs en genomgång av de två stora huvudspåren – PKK och Christer Pettersson – som tilläts ta i stort sett alla utredningsresurser i bruk under lång tid. Det är uppenbart att det fanns mycket stora brister i båda utredningarna. Handlade det om inkompetens eller rörde det sig om något betydligt allvarligare?
PKK-spåret
På förmiddagen efter mordet på Olof Palme tog Hans Holmér regelvidrigt och kuppartat befälet över mordutredningen. Holmér var då länspolismästare i Stockholm och skulle egentligen inte ha någonting med den operativa utredningen att göra.
Erfarna mordutredare förpassades åt sidan och åklagarnas möjligheter att utföra det arbete som de enligt lag hade rätt att göra – att leda utredningen – begränsades i praktiken. Det är uppenbart att regeringen stod bakom Holmér som ledare för utredningen.
Holmér hade sedan tidigare goda relationer med ledande socialdemokratiska regeringsmedlemmar. Under sin tid som Säpochef hade han varit behjälplig med att undanröja eller dementera uppgifter som på olika sätt var besvärande för regeringen.
Det handlade om olaglig telefonavlyssning, en politisk spion på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och justitieminister Lennart Geijers bordellbesök. Vid varje tillfälle agerade Holmér tillsammans med Ebbe Carlsson, som då var Geijers informationssekreterare.
Tre dagar efter mordet hade Holmér ett möte med den nyblivne statsministern Ingvar Carlsson. Med på mötet var Ebbe Carlsson, som då var förlagschef och inte hade någon formell koppling vare sig till regeringen eller till utredningen.
Holmér bestämde sig tidigt för att satsa i praktiken alla utredningsresurser på det så kallade PKK-spåret. Det tidiga anhållandet av den så kallade “33-åringen” ägde rum innan Holmér helt och hållet säkrat sitt järngrepp på utredningen. De första veckorna efter mordet var åklagarna ännu inte helt på det klara med att deras plats i denna märkliga utredning skulle vara åskådarläktaren.
Kurdiska Arbetarpartiet, hade ingen stat i ryggen. Organisationen förde en kamp för social omvälvning och rättigheter för den stora kurdiska befolkningsgruppen i Turkiet. En utomeuropeisk vänsterorganisation utan statlig uppbackning uppfattades säkert i vissa kretsar som en “idealisk” förövare. Ett bekvämt spår, liksom den “ensamme vettvillingen”.
I Sverige hade PKK utfört två mord på avhoppare, vilka betraktades som säkerhetsrisker av partiet. Säpo hade förbindelser och informationsutbyte med den turkiska säkerhetstjänsten och avhopparnas kontakter med Säpo blev därmed ett hot mot PKK:s organisation.
De två förövarna som PKK hade skickat till Sverige var vid tidpunkten för Palmemordet gripna och dömda
Holmérs inriktning var att officiellt nagla fast andra, i Sverige bosatta kurder, som inblandade. Den så kallade terroristlagstiftningen gjorde det möjligt att utan rättegång stämpla människor som terrorister. Utredningarna hemligstämplades. Säpo var i praktiken domare, och de utpekade kunde sedan utvisas eller dömas till så kallad kommunarrest.
Holmérs huvudtanke var uppenbart att utifrån kopplingen av PKK-sympatisörer till de två morden på avhoppare helt enkelt hävda att PKK också mördat Palme.
Detta resonemang gick ut på att mordet skulle framställas som en hämnd på regeringen för att de två revolvermännen gripits och dömts, och för att PKK stämplats som terroristorganisation.
Palmeutredningens åklagare kom snart i konflikt med spaningsledningen om PKK-spårets substans, men Holmér hade regeringens uppbackning och kunde fortsätta. Dock: Det visade sig snart att ingenting kunde knyta PKK till mordplatsen.
Detta pratade Holmér med yviga hypoteser bort, och han tilläts förlama utredningen under nästan ett år. Efter ett spektakulärt massgripande av i Sverige bosatta kurder, och ett exempellöst självsvåld från Holmérs sida, tvingades han ändå till slut bort från utredningen och fick avgå som spaningsledare. En enad front av ursinniga åklagare, som till slut vägrade svälja Holmérs metoder, ledde till att regeringen drog undan sin uppbackning av Hans Holmér. Åtminstone såg det så ut.
Den obehagliga frågan som inställer sig är om grunden till den skandalösa utredningen under det första året verkligen handlade om inkompetens från Holmérs sida och inkompetens inom de kretsar som hade haft möjlighet att stoppa honom. Eller som låtit honom på det regelvidriga sättet tillskansa sig total kontroll över utredningen. Alltså: Fanns det en annan förklaring till att ingen seriös utredning och mördarjakt bedrevs under ett helt år efter mordet?
Men PKK-spåret dog inte med Holmérs avgång. I bakgrunden smiddes det planer helt utanför demokratins och rättsstatens lagar och kontrollmekanismer. Den tidigare omnämnde Ebbe Carlsson drog så småningom igång en privat spaningsstyrka för att ta vid efter Holmér. Men den tidigare spaningsledaren fanns fortfarande med på ett hörn.
I Ebbes gäng fanns några av Holmérs tidigare livvakter, två säpomän, en nazistanstruken polis och vapenhandlare, Sveriges ambassadör i Frankrike och tidigare statsrådet Carl Lidbom, en finansman som finansiär; och direkt inblandade regeringsledamöter.
Efter några artiklar i Expressen rullades allt upp när en av Holmérs tidigare livvakter stoppades med förbjuden avlyssningsutrustning i tullen i Helsingborg i juni 1988. Det ledde till att justitieminister Anna-Greta Leijon fick avgå. Hon hade bland annat skrivit ett rekommendationsbrev som skulle ge Ebbe Carlsson tillträde till europeiska säkerhetstjänster.
Hon hade grovt överskridit sina befogenheter som statsråd.
Statsminister Ingvar Carlsson ansattes hårt i den efterföljande utfrågningen i konstitutionsutskottet. Men det bringades aldrig riktig klarhet i hur mycket han hade känt till om den hemliga spaningsstyrkan och justitieministerns inblandning.
Christer Pettersson
“41-åringen” Christer Pettersson greps hösten 1988. Det fanns en förklaring till gripandet utifrån att spaningsledningen då var helt inriktad på att gärningsmannen var en “ensam galning.” Men ändå märkligt, eftersom inget substantiellt fanns som pekade på att Pettersson, när han greps, hade haft med mordet på Olof Palme att göra.
Pettersson hade förvisso befunnit sig i närheten av mordplatsen tidigare under kvällen på spelklubben Oxen. Där hade han enligt egen utsago och andras vittnesmål druckit en 75:a starksprit.
I detta tillstånd skulle han sedan när han lämnat spelklubben ha fått syn på Palme vid biografen Grand, införskaffat ett vapen och sedan stått och väntat till filmens slut för att sedan följa efter paret Palme fram till mordplatsen och med ett välriktat skott skjuta Olof Palme till döds. Detta enligt åklagarnas beskrivning av hur de ansåg att mordet gick till.
Pettersson hade begått grova våldsbrott tidigare men alla hade varit uppenbara impulshandlingar. Han hade aldrig använt sig av skjutvapen.
Bevisen mot Christer Pettersson vävdes i viktiga delar samman med hjälp av kriminella och narkomaner. Två av dem, spelklubbsägaren och narkotikalangaren Sigge och knarkarbekanten Roger, hade tidigare för polisen på lösa grunder pekat ut andra personer för inblandning i mordet.
Sigge hade bland annat nämnt Ted Gärdestad och Lars-Inge Svartenbrandt som möjliga gärningsmän. Nu lät åklagarna honom bli ett huvudvittne mot Pettersson. Andra bekanta till Petterson har berättat att de erbjudits pengar för att lämna besvärande uppgifter om honom.
Roger hade uppehållit sig på Sveavägen vid tidpunkten för mordet. Kraftigt drogad, stökig och med ett blödande finger väckte han uppmärksamhet, och polisen fick omgående in tips om honom. I förhör uppgav Roger att han hade varit så påverkad att han nästan inte mindes någonting av kvällen.
När polisen hade gripit Pettersson blev Roger återigen intressant som eventuellt vittne. Efter några förhör mindes plötsligt Roger mer och mer. När han hade telefonerat inifrån biografen Grand såg han att Petterson stod utanför och tittade in i foajén. Detta var vad Roger drog sig till minnes efter att under en längre tid bearbetats av en utredare som var känd för sin avspända relation till Stockholms ljusskygga kretsar.
Problemet för åklagarna när de lät Roger få rollen som ett centralt vittne under rättegångarna, var att hans uppgifter motsägs av flera personer som lämnat uppgifter kort tid efter mordet.
Eva hade sett samma film som familjen Palme och begav sig till en busshållplats strax söder om Grand. Då var klockan cirka 23.15. Efter en stund såg hon en person som sedan visade sig vara Roger komma söderifrån. Han uppehöll sig hela tiden intill Eva ända till bussen kom cirka 23.28.
Under denna tid hade han inte varit inne på Grand. Biografpersonal har bekräftat att en person som sannolikt var Roger telefonerade från Grand efter 23.30. Åklagarna försökte få det till att Roger hade telefonerat cirka 23.10 utgående från gärningsbeskrivningen om att Pettersson väntade utanför Grand och följde efter Olof Palme cirka 23.15.
Men detta motsägs alltså av flera vittnen som lämnade sina uppgifter kort tid efter mordet. Den rimliga slutsatsen är att om Roger såg Pettersson så var det efter mordet.
En ytterligare besvärande uppgift för gärningsbeskrivningen var att när Eva i bussen passerade mordplatsen några hundra meter från hållplatsen såg hon folksamlingen och de parkerade ambulanserna. Detta berättade hon vid rättegången. Men åklagarna låtsades inte bry sig om att Olof Palme faktiskt redan skjutits till döds då Roger klev in på biografen.
Alltså är det ställt utom varje tvivel att om Roger överhuvudtaget sett Pettersson utanför Grand, vilket det finns synnerligen starka skäl att betvivla, så var det efter det att mordet på Palme redan ägt rum!
Andra vittnesmål som inte går ihop med gärningsbeskrivningen är uppgifter om att mördaren hade stått och väntat i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i flera minuter, vilket bland annat framhållits av en bilförare vars passagerare gjorde bankomatuttag som har kunnat tidsbestämmas.
Det fanns även flera andra omständigheter som stred emot gärningsbeskrivningen om Pettersson som efterföljande gärningsman.
Men det avgörande för att Pettersson frikändes var svagheterna i Lisbeth Palmes vittnesmål.
- Vid videokonfrontationen hade hon kännedom om att den misstänkte var drogmissbrukare. Pettersson ställdes upp tillsammans med vältränade poliser och väktare. Efter krav från Lisbeth Palme fanns ingen advokat närvarande och inget riktigt förhörsprotokoll upprättades.
- Av samtliga mordplatsvittnen var det bara ett som uppgav att mördaren hade en blå bullig täckjacka, Lisbeth Palme. Alla andra vittnen uppgav att mördaren bar en mörk/svart rock/jacka som nådde över/under knäet. Av allt att döma har Lisbeth Palme beskrivit en blå täckjacka på ett vittne som befann sig 7-8 meter bakom paret Palme och mördaren. Hon uppgav också att hon uppfattade att mördaren befann sig på detta avstånd. Den uppgiften var hon ensam om. Hon vände sig om, såg sin man störta till marken, sökte hjälp och fäste blicken på en person i bakgrunden som hon sedan trodde var mördaren.
- Lisbeth Palme har i de första förhören lämnat uppgifter som gör att det går att ifrågasätta om hon över huvud taget såg mördarens ansikte.
- Hon uppgav att mördaren gav ett spänstigt intryck när han försvann från mordplatsen till skillnad från senare då vittnesmålet tycktes anpassas till Petterssons haltande gång.
Christer Pettersson dömdes den 27 juli 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig till mordet på Olof Palme. Rätten var oenig (3-2). De två juristdomarna ville ha ett frikännande. Domen överklagades och en enig Svea hovrätt frikände Pettersson.
Värt att notera är att varken i tingsrätten eller i hovrätten ville någon enda av de sammantaget fem juristdomarna döma Petterson som skyldig. Endast tre nämndemän (politiskt utsedda lekmannadomare), samtliga i tingsrätten, ville fälla Christer Pettersson.
Svea hovrätt avvisade 1997 också ett försök från åklagarna att få en resning i fallet Christer Pettersson.
Från åklagare och poliser i utredningen har ständigt hörts halvkvädna visor om att “fallet är polisiärt löst” och att “en man faktiskt dömts för mordet i en svensk domstol”. Detta har lett till att ganska många fortfarande säger att “det nog var Christer Pettersson i alla fall”.
Bland många socialdemokrater med någon form av position inom partiet verkar det nästan som att ett ifrågasättande av Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson är otänkbart.
Ett resultat av fixeringen vid Pettersson blev ganska omedelbart att alla tankar om att mordet på den kontroversielle vänsterpolitikern Palme skulle ha kunnat vara organiserat, stämplades som fantasier och ”konspirationsteorier”.
När chefsåklagaren Anders Helin, fick frågan om han själv trodde att Christer Pettersson var skyldig till mordet, framhöll att hans personliga mening inte var intressant i sammanhanget.
Enligt Helin hade åklagarna drivit en linje som i alla fall passerat tingsrätten.
Liksom i fallet med Holmérs PKK-spår inställer sig frågan om alla märkliga turer i utredningen mot Pettersson och det efterföljande åtalet handlat om inkompetens eller om det handlat om något annat, vida allvarligare.
Tommy Jansson, Tomas Widén
