För exakt 20 år sedan inledde USA det storskaliga militära angreppet mot Irak. I angreppet deltog en rad andra stater, bland andra Storbritannien och Danmark. Om folkpartiet liberalernas Jan Björklund fått som han velat hade också Sverige varit med i den anfallande koalitionen.
Anfallet hade föregåtts av ett årtionde med hårda sanktioner, i det så kallade gulfkrigets efterföljd. Sanktionerna beräknas enligt FN ha kostat 576 000 irakiska barn livet. Något som USA:s dåvarande FN-ambassadör och sedermera utrikesminister Madeleine Albright offentligt hävdat var ett “acceptabelt pris”.
Angreppet 2003 hade inget stöd från FN. Det stod i strid med folkrätten. Dessutom ljög USA:s regering och Storbritanniens premiärminister Tony Blair hämningslöst då de hävdade att bevis förelåg om att Irak var i besittning av massförstörelsevapen och om att Iraks regering samarbetade med al-Qaida. Enligt USA:s regering var angreppet, liksom det mot Afghanistan 2001 direkt kopplat till attentaten den 11 september 2001. Efter den 11 september åberopade USA NATO-stadgans paragraf 5, vilket innebar att NATO:s medlemsstater av USA betraktades som skyldiga att ställa upp tillsammans med Bush-regeringen i USA:s “krig mot terrorismen”.
Men orsaken till angreppet mot Irak i mars 2003 var en kombination av ekonomiska, geopolitiska, och militärstrategiska intressen. Det handlade inte om en utvidgad kamp mot terrorismen, och det handlade inte heller om ett nymornat intresse för det irakiska folkets välgång och demokratiska rättigheter.
USA:s utdragna militära härjningar i Irak kom att skörda över en miljon dödsoffer. I fängelserna bedrevs i stor skala tortyr och övergrepp av de mest vidriga slag.
Ett av resultaten blev att al-Qaida, som tidigare inte existerat i Irak, som en reaktion fick det fotfäste man tidigare inte haft. Och i spåren följde så uppkomsten av IS.
USA begick fruktansvärda krigsförbrytelser i Irak. Men inte en enda person inom administrationen åtalades. Orsaken till det var förstås det kryperi gentemot stormakten USA som kännetecknar Västvärldens stater och institutioner. Men också den kolonialistiska attityd och latenta rasism som genomsyrar de västliga härskande eliterna.
När USA på allvar, vid förra sekelskiftet, tog klivet ut som stormakt med imperialistiska ambitioner, ackompanjerades annekteringarna av Filippinerna och Puerto Rico av en oförblommerat rasistisk retorik. Vilket förstås också gällde den samtida omvandlingen av Kuba till ett de-facto-protektorat.
I dagarna har USA etablerat en mot Kina riktad “ubåtsallians” tillsammans med Australien och Storbritannien. Att Kina i Vita Huset och Pentagon ses som den strategiskt i särklass viktigaste motståndaren är uppenbart för alla. Och ett kommande, ja till och med nära förestående, krig mot Kina har av enskilda militärer i USA till och med offentligt diskuterats.
I vårt land pågår från politiskt och militärt håll en intensiv propaganda. Budskapet är att USA och NATO står för fred, trygghet, humanitet och värnande av demokrati och mänskliga rättigheter.
Som både aktuella och historiska fakta visar är detta skamlös lögn. Och det enda som kan säkra freden, tryggheten, anständigheten och demokratin är en internationalistisk och internationell rörelse underifrån. En internationell folkrörelse som tar strid mot militarismen och de imperialistiska krafterna i alla länder.
