100 år sedan mordet – Rosa Luxemburg fortfarande ovärderlig som vägvisare – Del 5

Läs övriga delar av artikelserien: Del 1, del 2, del 3, del 4

Del 5 – Katastrofen

Under åren som föregick det första världskrigets utbrott skärptes och fördjupades motsättningarna mellan de imperialistiska makterna. Två av stormakterna dominerade block formades.

Det ena blocket bestod av de två kejsardömena Tyskland och Österike-Ungern – med band till Turkiet, som då genom det så kallad Osmanska riket fortfarande hade överhöghet över områden som åtråddes av de imperialistiska makterna.

Tyskland, som sedan 1870-talet genomgått en industrialisering och militär upprustning i rasande tempo, utmanade den gamla imperiemakten Storbritannien också som militär sjömakt.

Det andra blocket bestod av Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Den senare var genom sina intressen på Balkan också allierad med Serbien.

I vassen lurade också den nya ekonomiska asiatiska stormakten Japan, som genom att besegra Tsar-Ryssland i kriget 1904-05 klivit fram som imperialistisk spelare på världsarenan.

Även USA hade genom det så kallade spansk-amerikanska kriget 1898 – ockupationen av Kuba och annekteringarna av Filippinerna, Guam och Puerto Rico – definitivt etablerat sig som en imperialistmakt att räkna med.

Karl Liebknecht.

Från Internationalens socialdemokratiska medlemspartiers sida bedrevs intensivt upplysning om den växande krigsfaran. Inte minst i Sverige. Det starka socialdemokratiska ungdomsförbundets anti-militaristiska arbete hyllades som ett föredöme av den tyske antimilitaristen och riksdagsledamoten Karl Liebknecht, i dennes agitationsskrift Militarism och Anti-militarism.

Inom det tyska socialdemokratiska partiet drev Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht sin internationalistiska och anti-militaristiska linje med stor energi, tillsammans med bland andra den inom kvinnorörelsen framträdande Klara Zetkin och historikern och tidningsredaktören Franz Mehring.

Inom de socialdemokratiska partierna  ifrågasattes före världskrigets utbrott aldrig – åtminstone inte offentligt och öppet – den fastslagna internationalistiska grundprincipen. Det vill säga att Internationalens partier tillsammans och solidariskt skulle agera mot alla staters krigsförberedelser; och mot kriget, om det ändå skulle bryta ut.

Men under sommaren 1914, då staternas krigsförberedelser accelererade blev det uppenbart att de socialdemokratiska partiernas ledningar redan vuxit samman med det liberala politiska etablissemanget, som i sin tur allmänt slöt upp bakom de militaristiska högerkrafterna. Katastrofen – det som skulle gå till historien som Det Första Världskriget – inleddes i augusti 1914, och skulle under dryga fyra år förvandla Europa till ett inferno, ett slakthus dit ländernas arbetare och ungdom fördes för att mejas ner och begravas i slagfältens lera. En massiv propaganda blåste upp hatfull nationalism. Härskarna och kapitalägare gjorde upp. Miljoner arbetare i uniform fick betala med sina liv.

Denna katastrof hade kunnat undvikas om inte den socialdemokratiska Internationalen brutit samman i samma ögonblick som dess solidaritet och internationalistiska utfästelser ställdes inför det avgörande provet. För Rosa Luxemburg och vänstern inom de socialdemokratiska partierna framstod sammanbrottet för Internationalens, den mäktigaste av fredskrafter, som en ohygglig och fasansfull katastrof i sig. Katastrofen som jämnade vägen för kriget.

Av de socialdemokratiska partiledningarna var det endast den italienska, den ryska och den serbiska som stod fast vid den internationalistiska inriktningen och kampen mot kriget. Men i alla Internationalens partier fanns minoriteter som framhärdade i anti-militarism och internationalistiskt motstånd mot kriget. I Sverige – som aldrig blev indraget i världskriget – hade anti-militarismen drivits mycket hårt under årtiondet som föregick krigsutbrottet.Det mycket starka och välorganiserade ungdomsförbundet gick i spetsen för fredskampen. Efter krigsutbrottet blev det en del av den internationella vänsteroppositionen mot de nationalistiska och krigsbejakande ledningarna.

Fredrik Ström stod på Rosa Luxemburgs sida.

Bland de äldre socialdemokraterna i Sverige som gjorde gemensam sak med ungdomsförbundet märktes bland andra förre partisekreteraren Fredrik Ström. Denne hade också varit den förste chefredaktören för Eskilstuna-tidningen FOLKET, fram till 1908. Andra framträdande anti-militarister inom den äldre generationen socialdemokrater var Stockholms borgmästare Carl Lindhagen och de inom arbetarklassen oerhört uppburna agitatorerna Kata Dalström och Fabian Månsson.

När det tyska socialdemokratiska partiets riksdagsgrupp i augusti 1914 röstade för de av regeringen föreslagna krigskrediterna och världskrigets våldsorgie inleddes, samlades de ledande oppositionella i Rosa Luxemburgs hem i Berlin för att efter förmåga organisera kampen mot kriget och förfallet inom partiet. Uppgiften bestod i att oförtröttligt verka för arbetarklassens revolt mot kriget, och att på internationell nivå knyta samman de strömningar som stod fast vid arbetarrörelsens klasskampsinriktning och internationalistiska solidaritet. Med andra ord: Krig mot kriget!

I början av 1915 publicerade den tyska vänsteropposition en skrift, under namnet Die Internationale. Den spred i en massupplaga över hela Tyskland. Rosa Luxemburgs bidrag hade rubriken Internationlens återuppbyggnad. I artikel stämplade hon partiledningens uppslutning bakom kriget och kejsarstaten som ett förräderi mot allt det som socialdemokratin måste hålla högt och kompromisslöst kämpa för.

Avklädningen av SPD-ledningen var skoningslös. I polemik mot Karl Kautsky – SPD:s “chefsideolog” sedan många år – skrev hon med anledning av Kautskys påstående att Internationalen var ett instrument som kunde fungera endast under fredstid:

Karl Kautsky

På god tyska betyder det, att det för arbetarklassen finns inte en livsregel, vilket den vetenskaplig socialismen hittills förkunnat, utan i stället två: en som gäller i fredstid och en annan som gäller då krig råder. I fredstid har inom landet klasskamp och utåt internationell solidaritet. I krigstid har man inom landet samarbete med kapitalisterna och strid mellan olika länders arbetare. Den världshistoriska appellen i Kommunistiska Manifestet har alltså fått ett väsentligt tillägg och lyder nu i det av Kautsky korrigerade skicket: Arbetare i alla länder, förenen eder i fredstid – och skär halsen av varandra i krigstid!

Klara och Rosa.

Rosa Luxemburg kom att tillbringa större delen av världskrigets fyra år i kejsardömets fängelser. Under 1915 skrev hon i sin fängelsecell boken Socialdemokratins kris. Innehållet är en gedigen analys av krigets imperialistiska karaktär.

En internationell kvinnokonferens mot kriget anordnades i schweiziska Bern i mars 1915. Rosa Luxemburgs personligt och politiskt mycket närstående kamrat Klara Zetkin representerade de tyska krigsmotståndarna.

I september samma år samlades socialdemokratiska krigsmotståndare från hela Europa i den lilla schweiziska byn Zimmerwald. Grundstenen i bygget av ny International på genuint socialdemokratisk grund var lagd. Snart skulle motståndet mot kriget ta sig uttryck i protester och strejker. 1916 började vinden vända. Den skulle åren därpå välta troner och skaka det borgerliga klassherraväldet i dess grundvalar.

Fortsättning följer i artikelseriens del 6.

Liknande artiklar: