FOTO: Anne Björk

Vilken väg för arbetarrörelsen och vänstern?

Kjell Östberg, medlem i sammanslutningen Socialistisk Politik, professor i historia, författare och skribent i tidningen Internationalen efterlyser en radikal förnyelse av arbetarrörelsen. Vid Socialistisk Forum förra helgen ställdes vid några av seminarierna frågan om vad som bör göras.

Trots ett som alltid livfullt och knökfullt Socialistiskt Forum var det två rätt tilltufsade partier till vänster som passade på att diskutera valresultaten och skissa på vägen framåt. Kjell Östberg lyssnade på två olika seminarier: det ena en tuff valutvärdering och radikala krav uppbackade av en panel på bettet, det andra ett mer avslappnat soffsamtal.

*****

Valet var ett nederlag för vänstern. Det var det entydiga budskapet i den analys som den fackliga tankesmedjan Katalys gjorde. De bägge traditionella arbetarpartierna fick 37 procent av rösterna, de borgerliga partierna, inklusive SD, över 56.

Hälften av arbetarna röstade höger, färre än var tredje på Socialdemokraterna, knappt 10 procent på V. Och på sikt kanske värre, bland förstagångsrösterna var Moderaterna störst, tätt följt av SD. 60 procent röstade till höger, bara en tredjedel av de unga på s eller v.

Kritiken mot Socialdemokraternas valkampanj var hård och välformulerad. Partiet satsade på en Magda-kampanj ”tom på konkreta reformer och ideologi”. Resultatet blev ett defensivt spel där högern fick bestämma dagordningen. Fördelningsfrågorna och en progressiv skattepolitik försvann, för att inte skrämma bort medelklassen. Trots att väljarnas viktigaste frågor var sjukvård och skola dominerade kriminalitet och migration – en fråga som låg på plats nio av tio.

Men Katalys stannade inte där. Det övergripande temat var i stället “Hur kan vänstern göra för att besegra högern 2026?”. I sex punkter formulerades en alternativ strategi för socialdemokratin:
Våga gå i stenhård opposition i stället för att anpassa sig till högerns dagordning. Försök skapa en progressiv riksdagsmajoritet. Lägg fram en konkret reformpolitik som inte hämmas av en stram ekonomisk politik. Våga vara ideologiskt visionär och våga satsa på långsiktigt opinionsarbete. Våga vara ett arbetarparti genom att mobilisera hela arbetarklassen med bas i gemensamma materiella intressen.

Kritiken eldades på av tre inbjudna kommentatorer, Miljöpartiets Maria Ferm, Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis och Göran Greider.

Katalys analyser kännetecknas av många skarpa tankar och förslag. Men en fråga förblir obesvarad: hur tror man att man ska kunna vinna dagens socialdemokrati för sin inriktning?

Att partiet under lång tid fört en politik som ökat samhällsklyftorna, urholkat välfärden, försämrat arbetsrätten, accepterat utförsäljningen av den offentliga sektorn och inte ens är beredd att ta avstånd från Tidöavtalets allra mest repressiva och invandrarfientliga skrivningar är inte ett uttryck för tillfälliga eftergifter eller en ytterligare uttunning av en traditionell reformistisk politik.

Nej, det handlar om en total förändring av partiets hela struktur och profil. När socialdemokratin förlorat sin roll som företrädare arbetarklassens intressen och brutit med de politiska och programmatiska rötter som vuxit fram ur detta arv återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass. En tydligare illustration än den svenska socialdemokratins principlösa anpassning till högerns politiska dagordning under de senaste åren är svårt att tänka sig.

Tio års försök att bygga en vänsteropposition genom Reformisterna med politiskt understöd av Katalys bekräftar detta med all tydlighet. Vänstern har på partikongresserna fått igenom några till intet förpliktande skrivningar mot ”vinstjakten” i välfärden eller en human flyktingpolitik – bara för att dagen därpå få finna sig i att förnedras av en partiledning som fortsatt som om inget har hänt. Är det inte dags för ett annat politiskt projekt nu?

Risken är uppenbar att den socialdemokratiska vänstern i stället legitimerar – eller gradvis anpassar sig till – den socialdemokratiska högergiren. På två centrala områden är det redan märkbart: klimat och migration. Reformisterna har konsekvent undvikit att ta ställning i dessa frågor, och framför allt migrationen var plågsamt frånvarande också i Katalys’ utvärdering.

Vänsterpartiet hade valt en annan väg än Katalys. Rubriken, ”Så vill Vänsterpartiet ta makten 2026” gav mersmak. I stället för en tuff valutvärdering och radikala krav uppbackade av en panel på bettet föredrog Nooshi Dadgostar emellertid ett avslappnat soffsamtal med Daniel Swedin, socialdemokratisk politruk och nu redaktör för LOs tidning Arbetet.

Några mer djupgående analyser av orsakerna till partiets tillbakagång blev det därmed inte. Förlusterna berodde på stödröster till Miljöpartiet, kriget i Ukraina och bråket med centern kring regeringsfrågan. Kritiken mot partiets klimatpolitik och stödet till bensinprissänkningar avvisades med att partiets politik handlar om att ställa om till, exempelvis till kollektivtrafik och billiga elbilar, i stället för vad som ska bort.

När det gäller Vänsterpartiets uppgifter idag var Dadgostar befriande tydlig med att det gäller att bygga motstånd mot högerregeringen, att ihärdigt protestera mot den fortsatta slakten av välfärden och kanske framför allt mot den splittring och uppdelning i vi och dom som följer ur attacker på invandring och invandrare.

Centralt i detta arbete är att demonstrera och mobilisera rörelser mot högerpolitiken, slog Dadgostar fast. I första hand verkar hon sikta på att driva på de stora etablerade rörelserna. Hon nämnde de bägge pensionärsorganisationerna snarare än tantpatrullen för att höja pensionerna, Hyresgästföreningen och inte de lokala aktionsgrupperna för att stoppa marknadshyrorna. Och klimatrörelsen nämndes inte alls. Det finns all anledning att tro att inte minst de många tusen aktivister som på sistone anslutit sig till Vänsterpartiet kommer att se till att rörelsearbetet breddas och fördjupas.

Och frågan som samtalet skulle handla om, hur Vänsterpartiet vill ta makten?
Någon annan strategi än den partiet hade i det senaste valet, att få ingå i en rödgrön regering, med eller utan Centerpartiet, skymtade knappast. Dadgostar talade med inlevelse om att få kliva in på finansdepartementet och förhandla med Socialdemokraterna. “Det är ju klart att vi är reformister”.

Den som hade hoppats på ett mer omfattande program för att förändra maktförhållandena i samhället blev nog däremot lätt besviken. Jo visst är jag socialist, svarade Dadgostar på Swedins fråga. Och vad är nu socialism? “Att människors bakgrund inte ska definiera deras framtid… Att jag ska kunna utvecklas på det sätt som jag vill…Det är ett sätt att förändra saker på… Tar vi bort marknadsskolan blir det väl socialism i skolsystemet.”
Nästa år inleder Vänsterpartiet sin diskussion om ett nytt partiprogram. Mycket tyder på att vi kan se fram mot en livlig diskussion om såväl socialism som vägen dit.

Kjell Östberg

Liknande artiklar