Så svängde Turkiets furste och öppnade Nato-dörren för Sverige. Magdalena Andersson (s) försäkrade grötmyndigt, att nu säkras svenskarnas trygghet. Det var ju hon som inledde knäandet för Erdoğan även om hon inte glatt leende får vara den som slutligt skakar tass med honom och får skåla med Nato-höjdarna i klirrande champagneglas över denna trygghet.
Ända sen processen inleddes har krisbudskapen duggat tätt och otaliga annonser om krisprodukter, som våra hem måste ha, har fyllt e-postkorgar och medier: vattendunkar, vevradio, värmefiltar med mera, med mera. Myndigheter och företag har invaggat oss i krigshotets mörka vrå.
Kanske kan vi nu ställa undan de prylar som vi förmåtts inhandla på grund av ökad fara och hotet om annalkande krig? Inget mer byte av unket vatten i den otympliga vattendunken i förrådet, inget mer vevande för att få liv i radion. Värmefilten för flykt undan kriget kan användas som sittunderlag vid kylig kräftskiva i stället.
På individnivå har vi uppmanats att ha mat i beredskap, ja till och med sedlar hemma. På nationell nivå upprättas prioriteringslistor över vilken samhällsnytta som främst ska få tillgång till drivmedel när kriget kommer. Apoteken i topp. Och visst skulle även de skrotade beredskapslagren återupprättas? Men nu, med denna nyvunna trygghet under Natos kärnvapenparaply, kan vi väl slappna av? Äta upp konserverna och sätta sprätt på sedlarna.
Ett klargörande från staten vore på sin plats. De motsägelsefulla budskapen förvirrar. Är det Nato som garanterar vår trygghet eller tvärtom? Sverige framställs av Nato och USA som en livsviktig pusselbit i säkerhetspusslet. Så vem tryggar vem – egentligen?
Kerstin Dahlberg,
Degeberga
