Andi Olluri är författare till denna debattartikel:
Det är svårt att dra sig till minnes ett ståhej med samma ursinne som västerländska politiska ledares och tidningars reaktioner på att Kreml, direkt eller indirekt, tagit Alexej Navalnyjs liv.
Detta har ackompanjerats av den sedvanliga retoriken om hur “Hänsynslösheten mot Navalnyj visar återigen varför det är nödvändigt att fortsätta kämpa mot auktoritärism”, för att citera massmord- och anfallskrigsapologeten Tobias Billström. Hans, och andra politikers, tanklösa och oförtrutna citeringsmaskiner i liberal “Fri press” var, helt förutsägbart, snabba med att slå mynt av tillfället för att främja proxykriget i Ukraina; “Hedra honom genom att rusta upp snabbare” (DN).1 Låt inte “europeiska länders misslyckande med att producera tillräckligt mycket ammunition och artillerigranater” fortsätta (The Guardian).2
Varför bryr sig västerlänningar om Navalnyj, men inte andra patriotiska ryska journalister? Anledningen är att journalisterna flitigt selektivt fördömer Västs brott och synder, men knappast sina egna. Vi visar naturligt nog ingen respekt för dessa, då de förväntas kritisera sin egen stats brott – inte Fiendens. Därför respekteras Navalnyj i Väst; han kritiserade sitt eget lands brott, de han ansvarade för, inte andras. Annars hade han av den västerländska mediaapparaten räknats till den ryska statspropagandist-skaran vi aldrig får höra om.
Nå, med samma standard ställer vi frågan hur pass ofta de som nu ylar över Navalnyjs död, det vill säga fördömer Fiendens brott, någonsin nämner – för att inte prata om att konsekvent kritisera – de otaliga avrättningar som diktaturer med fullt västerländskt och svenskt stöd utför mot politiska fångar. Vi finner därmed att mer eller mindre varenda svensk journalist måste betraktas som statspropagandist.
Betrakta till exempel Västs favoritklient Egypten, med sina åtminstone 65 000 politiska fångar som torteras och avrättas på löpande band som människorättsorganisationer massivt dokumenterar i ignorerad rapport efter rapport. Eller de bönder och aktivister i terrorstaten Filippinerna som Marcos och hans föregångare konstant avrättar med västbeväpnade statliga dödsskvadroner.
Detsamma gäller dissidenter i det illegalt ockuperade Palestina som Israel regelbundet avrättar, helt frånsett den etniska rensningen i Gaza som pågår med västerländska vapen och fullt diplomatiskt stöd. Man kan fortsätta exemplifiera, men det hade inte resulterat i mycket mer än att sparka in vidöppna dörrar.
Inget av detta rapporteras i pressen. Det bevisar ännu en gång att den selektiva västerländska indignationen över hur dissidenter behandlas i Ryssland är absolut ingenting mer än ren hyckleri, psykologisk krigföring, med inte något mer moraliskt värde än när Politbyrån i Kreml, Irans islamisk Nezam eller Koreas Arbetarparti kritiserar hur dissidenter misshandlas av Väst och dess klienter, men håller tysta om sina egna.
1. DN, Arvid Åhlund, 17 feb. 2024.
2. The Guardian Observer, 18 feb. 2024.
