I ett tidigare inlägg skrev jag om den styrande majoriteten, S, M och C, i Eskilstuna som på olika sätt jagar de som är mest utsatta, de som är svagast, de som har svårast att försvara sig.
Där tog jag upp de nya reglerna som säger att människor som lever på bidrag inte ska få hyra bostad inom allmännyttans bostadsbestånd inom tre utpekade områden, Fröslunda, Lagersberg och Brunnsbacken.
De som är fattiga får försöka hitta bostad på annat ställe i kommunen. Eller allra helst, välja en annan kommun att bosätta sig i.
Jag som i min enfald trodde att allmännyttan skulle stå för någon slags humanistisk inställning och socialt ansvar, till skillnad mot de privata som bara ser hyresgäster som en inkomstkälla.
Tidigare har samma majoritet beslutat att tiggare ska jagas på flykten genom ett “fiffigt” system där tiggare måste skaffa polistillstånd för att få tigga.
Polisen beslutade att ett sådant tillstånd ska kosta 250 kronor och gälla för tre månader. Något som kommunstyrelsens ordförande tycker är helt uppåt väggarna och alldeles för generöst.
Han vill att tillståndet för 250 kronor bara ska gälla för en dag i taget. “Kostar det så mycket blir det inte lönsamt att tigga”, enligt Jimmy Jansson.
I regeringens uppgörelse med L och C finns också införande av marknadshyror på programmet. Något som också är riktat direkt mot de allra fattigaste.
Det här sättet att jaga de som står allra nederst på den sociala stegen får mig att tänka på Stig Dagerman och de “Dagsedlar” han skrev i den syndikalistiska tidningen Arbetaren.
Det är framför allt “Varning för hunden” som han skrev 1954 med anledning av att en fattigvårdsordförande, herr Axel Åleby i Stora Sunne fattigvårdsstyrelse, låtit skjuta en understödstagares hund.
“Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna, men nog är det en lyxvara”, säger herr Åleby.
Detta fick Stig Dagerman att skriva “Varning för hunden”.
“Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
annars köper de valar,
fruktar herr Åleby.Något måste beslutas.
Hundarna skjuts! Inte sant!
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant”–Stig Dagerman
Denna dagsedel finns tonsatt och har sjungits in av bland andra Fred Åkerström och Sven Wollter.
Stig Dagerman föddes på Norrgärdet i Älvkarleby i oktober 1923. Han flyttade till Stockholm, men återvände senare till barndomsgården i Älvkarleby.
I “Ett barns memoarer”, 1948 beskriver han sina år på Norrgärdet med sin farfar och farmor:
“Farmor och farfar, på sitt sätt är det de finaste människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint, noga och precist. De yxade till efter stora mått som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör”.
I sina böcker och dikter stod Stig Dagerman alltid på de utsattas sida. Hans texter är inte alltid så propagandistiska. Det politiska i dem håller sig inom en allmänt humanistisk, social och frihetlig tankevärd.
Stig Dagermans dog i november 1954. På hans gravsten vid kyrkan i Älvkarleby står hans egna ord att läsa:
“Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken”
Text och foto:
Rolf Waltersson
