Varggården på Kjulamon. Foto: Rolf Waltersson.

Varggården på Kjulamon

På den långa grusåsen som ligger mellan Kjula och Ärla i Eskilstuna finns rester av en varggård som ligger inte långt från Kjula flygplats. Den består av fyra fångstgropar. Man ser även rester av den jordvall runt området som tidigare var försedd med stängsel. Jag gör det enkelt för mig genom att citera vad som står på informationsskylten som är uppsatt av Hembygdsföreningen Kjula-Jäder:

Varg och varggårdar

Ända sedan tidigaste landskapslagarna har det funnits bestämmelser om den då allmänna plikten att på olika sätt delta i kampen mot vargen. Förr när man hade boskapen i skogsbete under sommarsäsongen, var de stora rovdjuren ett stort problem och den som ställde till mest skada var vargen. Man försökte hantera vargproblemet på olika sätt. Dels genomförde man vargskall, dels anlade man varggropar, och så gjorde man varggårdar.

I Norrland bedrevs hetsjakt på skidor efter varg. Förgiftning och saxfångst är metoder som förekom under 1800-talet och det var med deras hjälp man lyckades utrota vargen från hela Sverige under andra hälften av 1800-talet. Undantaget var i fjällkedjan där en liten stam fanns kvar även under 1900-talet.Man hade skottpengar på varg ända fram till mitten av 1600-talet till dess att den fridlystes vid mitten av 1960-talet.

Varggårdar var stora anläggningar, 30-200 meter stora, dit man lockade vargen med kadaver efter självdöda djur. Varggårdarna var ordnade så att vargen kunde ta sig in, men inte ut. Ibland var de gjorda av jordvallar, men oftast hade man olika typer av hägnader av trä i konstruktionen. Den här varggården hade nog en slags kombination av gropar och stängsel av träslanor.

När den här varggården helt övergavs vet vi inte exakt men vi har funnit i ett sockenstämmoprotokoll år 1836 att socknen ville slippa underhålla varggården eftersom det gick åt så mycket virke och arbetskraft, samt att det inte fanns så mycket varg kvar.

Alla varggårdar och varggropar räknas som fast fornlämning och skyddas av fornlämningslagen.

På samma stolpe under Hembygdsföreningens information om varggården sitter även att anslag från Länsstyrelsen Södermanlands län:

Lagskyddad fornlämning

Grävning och körning förbjuden. Överträdelse straffbart med böter eller fängelse.

Detta har dock inte hindrat buskörning på Kjulamon med crossmotorcyklar. Det sitter tätt med skyltar som visar att fordonstrafik är förbjudet inom området. En buskörning som inneburit att man började köra sönder marken inom varggården tätt intill själva varggroparna.

Detta gjorde att Hembygdsföreningen kände sig tvingad att sätta stängslen runt hela varggården för sex år sedan.

“Under två helger i april (2015) har några medlemmar arbetat med att bygga en Varggård på Kjulamon från MC/Crossåkare. Dessa har varit i färd med att köra sönder en fornlämning. Så det gäller att rädda vad som räddas kan”, skriver Hembygdsföreningen på sin hemsida.

Jag har stegar runt området och kommit fram till att det är cirka 200-250 meter stängsel man satt upp. Virke och ståltrådsnät som kostat en hel del pengar. Därtill allt arbete man lagt ner.

Med åren har naturligtvis de fyra branta fångstgroparna eroderat och är inte så branta nu som då de var i bruk. Men man ser dem tydligt. Likaså ser man rester av den jordvall som omgärdade varggården.

På Wikipedia kan man läsa:

Fångstgropar är den vanligaste typen av fornlämningar i Skandinaviens inland. De har använts för fångst av vildren, varg och älg samt i mindre utsträckning även för räv och björn. De användes från stenåldern fram till 1800-talet…

Fångstgropar består av grävda fallgropar med eller utan kista av sten eller trä. Fångstgroparna är ca 3-4 meter i diameter och ca 2,5 m djupa. De anlades vanligen i sand eller grus eller annan lättgrävd mark…

Fångstgropar tycks ha varit vanligt förekommande i norra Sverige, men mindre vanliga i södra delen av landet. Norr om Dalälven finns cirka 30 000 fångstgropar registrerade. Fångstgropar för varg brukades mest i södra delen av Sverige. Dessa hade en diameter på 5-10 meter och väggarna var ofta kallmurade för att försvåra för vargen att komma upp.

Jag har även varit vid Stengärdets naturreservat som ligger några kilometer söder om Kungsör. Där finns en varggrop som på informationstavlan också har en skiss som visar hur det kunde se ut. Som lockbete en död höna. I botten på varggropen spetsiga pålar. Så den varg som fångades där måste ha gått en plågsam död till mötes.

Kan lägga till att på Kjulamon finns det även några få bestånd av den sällsynta och fridlysta mosippan. Mosippan är släkt med den betydligt vanligare backsippan.

I ett försök att få mosippan att sprida sig har Länsstyrelsen i Sörmland, Eskilstuna kommun och Sveaskog genomfört viss gallring av skog för att släppa in ljus, samt bränning av små ytor på några kvadratmeter där man sått i frön från mosippan för att öka beståndet.

Vad jag kan se har försöket varit lyckat. Nu finns det ytterligare några bestånd av den sällsynta mosippan.

Men även på den plats mosipporna växer har det förekommit buskörning med crossmotorcyklar. Man har farit fram bara några meter från där mosipporna växer.

På Kjulamon finns även en gammal stenmur cirka 150-200 meter lång. mitt inne i skogen. Det sägs att det var ryska krigsfångar som byggde muren. Men om det ligger någon sanning i det har jag inte fått bekräftat.

Foto:
Rolf Waltersson

Liknande artiklar