Insändarskribenten Hans Norebrink riktar ljuset mot ett uttryck för den borgerliga ideologins dominans: acceptansen och hyllandet av ojämlikheten. Varför – egentligen – ska stora inkomstskillnader ses som något naturligt, och till och med bra? Enligt Hans Norebrink är det inte alls bra, och för arbetarrörelsen tvärtom något helt förödande när representanter för rörelsen skaffar sig jättehöga inkomster.
*****
Vi vanliga arbetare har låg lön – jämfört med medelklassens högre tjänstemän. Men socialdemokraternas ledare har hög lön. Varför?
Magdalena Andersson (s) har nu en sammanlagd månadsersättning på 184 000 kronor. Lika mycket som statsminister Ulf Kristersson (m). Tanken är att sosseledaren ska ha en lika respektingivande lön som moderatledaren.
Men hallå! Socialdemokraterna kallar sig arbetarparti, som strävar efter jämlikhet. Men de tänker som borgare att ju högre lön, desto högre status.
Ett sant arbetarparti ser alla arbeten som viktiga och behövda, från lokalvårdaren till direktören, från gräsrötterna i partiet till ledarna för den samlade arbetarrörelsen – fackliga och politiska.
Och vanliga arbetare som blir politiska och fackliga ledare bör därför behålla sin vardagslön. Alltså praktisera det socialistiska arbetaridealet jämlikhet.
Om vi på vänsterkanten ska vara trovärdiga bör vi praktisera framtidssocialismen i vardagen, så långt som möjligt. Så kan vi redan nu i den konkreta vardagen delvis-bygga socialism – genom jämlika löner.
Detta gör redan vänsterpartiets (och miljöpartiets) politiker genom att leva på enbart riksdagsarvodet på 73 000 kronor i månadsersättning. Vänsterpartiet har dessutom en partiskatt som ytterligare närmar partiledarna och de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna en yrkesarbetarlön. Så visar och praktiserar en socialismens grundläggande jämlikhetsideal.
Jämlikhetsideal
De borgerliga partierna gör precis tvärtom, i enlighet med deras kapitalistiska ojämlikhetsideal. Deras partiledare får dels behålla hela riksdagsarvodet, dels skjuter deras respektive parti till mer pengar till sina partiledare. Resultatet blir Ulf Kristersson 184 000 kronor i månadsersättning. Ebba Busch 174 600, Johan Pehrson 159 600, Jimmie Åkesson 146 500.
Men som partiledare har man ett krävande ansvarsfullt jobb, motsvarande en hög tjänstemannalön – ska man då inte ha en motsvarande tjänstemannalön? Ja, så resonerar borgerligt tänkande människor (inklusive många arbetare). Men är inte undersköterska, förskolelärare och busschaufför krävande och ansvarsfullt?
Absolut!!
Men då vill väl ingen bli politiker om de inte får en ordentlig lön? Hur ska vi då få kompetenta människor som tar politikerjobben? Ja, återigen ett borgerligt tänkande som utgår från att människan enbart är självisk, utan ideal. Ett politikerjobb är för dem bara ett steg i den personliga karriären. Se alla borgerliga och socialdemokratiska politiker som efter de politiska åren fortsätter karriären i det privata näringslivet.
Förvisso är det ofta så. Men det finns också många politiker, främst i kommunpolitiken, som arbetar ideellt utifrån en vilja att förbättra samhället enligt deras visioner.
Detta är ju även en fråga om hur man ser på människans natur – som outtalat ligger som grund för många politiska debatter. Borgarna utgår från egoism som människans drivkraft, socialisterna menar att människan i grunden är ganska snäll och solidarisk. Kort svar: Vetenskapen visar att vi har båda sidor: Själviskhet och osjälviskhet (altruism). Vi kan alltså såväl bygga ojämlika samarbetande samhällen, som ojämlika konkurrerande (hierarkiska).
Altruism eller hierarki
Som ett steg mot ett mer socialistiskt samhälle vill vänstern därför närma alla riksdagslönerna till medellönen i Sverige (37 100 kronor). Men hur ska vi då få borgerliga specialister att jobba politiskt om de inte får hög lön som drivkraft? Återigen en fråga om människans natur och personliga värderingar. Det finns människor som drivs av ideal, inte bara av egenintresse.
Och politikerna får ju hjälp av tjänstemännen i ministerierna, som får mer av marknadsmässiga löner, och i dagens samhälle bör få det för att samhället ska kunna få del av deras kunnande och kompetens (ja, även i ett socialistiskt samhälle kommer välbetalda borgerliga specialister att behövas).
Vidare: Vill vi verkligen ha politiker som enbart drivs av pengar, hög lön, status, karriär – om än kunniga sådana? Känns det inte tryggare med politiker som drivs av sina politiska ideal, och drömmen att förbättra samhället?
Och slutligen: En vanlig arbetare (och vänstersinnad person) som blir riksdagsperson, och får en riksdagslön motsvarande högre tjänsteman (som i riksdagen nu) – vad händer med hans tänkande och personliga vardagsliv?
Jo, hen kan bo som högre tjänstemän, resa som högre tjänstemän, konsumera som högre tjänstemän. Hen blir i praktiken högre tjänstemän, och kan börja tänka som högre tjänstemän. Hen riskerar att förlora sin arbetaridentitet och bli medelklass.
Marx om klasstänk
Som Marx sa: Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
Alltså: Den klass du tillhör bestämmer mycket ofta hur du tänker. Gör du som arbetare karriär och blir medelklass börjar du inte sällan att tänka som medelklass. Och blir du som socialistisk arbetare välbetald politiker riskerar du att bli medelklass i liv och tanke. Pengar ersätter ideal.
Därför vänsterpartiets krav på sänkta riksdagsarvoden. Och deras i praktiken sänkta riksdagsarvoden för de egna ledamöterna. Jämlika löner – jämlikt tänkande!
Och ett sätt att visa att en som socialist tar socialismen och dess centrala jämlikhetsideal på allvar – under såväl dagens kapitalism som under morgondagens socialism.
Hans Norebrink,
lågbetald vårdarbetare och vänstersocialist
