Vardagsfutiliteter

Det finns dagar då man inte borde gå ut, det mesta förstörs av futiliteter. Jag hade nyss en sån dag.

Teknik i vardan är nog bra, men jag får för mig att den ibland missbrukas av användarna. I en kö till en livsmedelskassa hamnade jag bakom en ung tjej som köpt några varor som rymdes i handen. Kassörskan slog in varorna i kassan och gav henne köpsumman, runt en hundring. Då tog tjejen fram mobilen och började föra över pengar från ett konto till betalkortet hon skulle använda. Det tog en stund, bakom oss växte kön och kassörskan visste inte åt vilket håll hon skulle vända blicken. Varför klarade du inte av överförningen när du väntade i kön? tänkte jag men sa inget medan tjejen förde över den exakta köpsumman från kontot till kortet utan att skänka den växande kön en blick.

Ibland får jag för mig att sånt här sker oftare nu än tidigare, man är koncentrerad på mobilen, bryr sig inte om det som händer runt omkring. Fokus på egot och uselt ställt med omvärldsorienteringen, skulle en och annan uttrycka saken.

För mig hade dagen inte börjat bra, morgontidningen fanns inte i lådan. När distributören öppnade var jag den förste som ringde och klagade, fick svar av en morgonpigg kvinna att posten skulle distribuera bladet senare under dagen. Halva dagen gick. Sen posten åkt förbi utan tidning ringde jag på nytt till distributören, undrade varför brevbäraren inte haft den utlovade tidningen med sig och fick svar från en annan kvinna hos distributören. Om jag varit här i morse hade jag inte svarat som min kollega, sa hon. Från Stockholmstidningarna får vi bara prenumerationsexemplaren, har vi lagt fel kan vi inte rätta till det förrän dagen därpå. Jag ser att en beställning gjordes till dig i morse. Varför sa då din kollega att jag skulle få den med posten? Vet hon inte att ni inte har några extra tidningar? Det är inte service, snarare motsatsen, fick jag ur mig och fick medhåll av kvinnan.

Futiliteterna tog inte slut där. När jag parkerade bilen innan vi gick på bio i Nyfors fastnade kortet i en parkeringsautomat som bara tuggade och tuggade utan att släppa ifrån sig biljett och betalkort. Till sist stack jag in fingertopparna och lyckades dra ut kortet. Som väl var hade jag mynt i fickan och kunde betala parkeringsavgiften kontant.

När jag skulle betala biobiljetterna fungerade inte kortet, det hade skadats i automaten. Vi betalade med annat kort. När vi bytte kort dubblade kassörskan biljetterna, vi fick pröjsa för fyra. Det löste sig, vi fick tillbaka för två biljetter sen ett par biobesökare betalat kontant.

Med det var den dagens kvot av vardagsfutiliteter avklarad.

Sen tog filmen andan ur oss. Hittar ni en biograf som visar Ken Loachs guldpalmsbelönade ”Jag, Daniel Blake” missa den inte. En mer skrämmande illustration av hur fullständigt omänskliga men helt gångbara och accepterade samhällssystem kan bryta ner och förstöra en människa har inte visats på mycket länge. Vrider man ett par varv på den brittiska verkligheten kunde det som sker i filmen likaväl hända här.

Håkan Boström

Liknande artiklar:
Jag åkte förbi Sporthallen i veckan, halva gatan är avstängd inför rivningen. För ett par
Jag försökte ringa kommunen, fick först frågan om jag ville har svar på finska, sen
Värnplikten ska återinföras, om än i mycket begränsad omfattning och långt ifrån den allmänna som
Årets bokrealisation är igång. En gång i tiden var det en årlig händelse av vikt,