Hemma hos Solveig
lyssnar hon på sin älsklingsmusik
utan att störas av skrik
hon somnar i nytvättade lakan
och sover hela natten
utan att någon lillebror har krupit ner
och gjort sängen sjöblöt.
Hon berättar för Solveig
om att syskonen gjort klösmärkena
men varifrån bulan kommer
vill hon inte berätta.
Nu är helgen slut
de har parkerat och står vid ytterdörren
så snart dörren öppnats
väller syskonen ut
hon hinner inte bjuda ur påsen
förrän de slitit den ur hennes hand
godis och hårtussar rullar över golvet.
Mammas mjuka armar sväljer henne
hon vet inte varför det kommer lite gråt
varför halsen har snörts ihop
och blivit tunn som ett vasstrå.
Hon säger hej då till Solveig
hon vill inte titta på gubben på köksstolen
iklädd baksmälla och T-shirt
och hon vet att det dröjer två veckor
tills hon får lyssna på sin älsklingsmusik
och tills hon får känna glimtar
av himmelriket igen.
—Lena Staaf
