Landstingsdirektören Jan Grönlunds lönehöjning från 128 125 kronor till 140 000 har föranlett kommentarer från de politiska partierna. Endast partiet Vård för pengarna har, genom Jonas Lindeberg, tagit avstånd från Grönlunds lönelyft på drygt nio procent. Lindeberg beskriver ökningen som ”hårresande”. Detta mot bakgrund av löneökningarna för vårdpersonalen, på 2,8 procent.
Medan SD:s representant säger sig vara ”för dåligt insatt” (Eskilstuna-Kuriren 20/12) har övriga partier ingen invändning. Lönelyftet förhandlades fram av Monica Johansson (s), Mattias Claesson (c) och Magnus Leivik (m). Fredrik Lundgren (L) anser att direktörens nya lön är ”rimlig”. Ann-Sofie Jacobsson (mp) menar att man måste betala chefer höga löner för att ”få behålla kompetens”. Marie-Louse Forslund (kd) tycker att lyftet på 12 000 ”är mycket”, men konstaterar att förhandlingen skötts av tre andra partiers representanter.
Möjligen något uppseendeväckande får Grönlunds lön grönt ljus också från Lotta Back (v). Hennes motivering är att hon tror att Grönlund ”inte fått någon lönehöjning på ett tag”.
eFOLKET har vänt sig till två av Eskilstunas vänsterparti-profiler för att få en kommentar till Lotta Backs uttalande.
Maud Ekman, landstingsledamot från Eskilstuna, förklarar att man inte deltagit i någon diskussion om Grönlunds lönelyft.
– Vi har valt att inte ta strid om frågan, säger hon, men understryker att den diskussion som nu kommit upp speglar ett bredare problem.
– Inkomstskillnaderna är absurda generellt. Inom vårt parti kan vi till exempel ta vår partiledare Jonas Sjöstedt. Han betalar en frivillig ”partiskatt”, och tar ut ungefär 26 tusen netto. Men absurda inkomstskillnader kan vi inte komma åt från fall till fall. Här krävs politik och fackliga strategier, om en rimlig situation ska kunna uppnås.
Rolf Waltersson, som under 80-talet i fullmäktige tog strid mot kommunala fallskärmar skräder inte orden.
– Det är nog dags att på nytt ta upp C.H. Hermanssons förslag om att maximera inkomstskillnaderna till kvoten 1:3. Det vill säga att den högsta inkomsten inte får vara mer än tre gånger så hög som den lägsta heltidslönen. Och vi bör ta varje tillfälle att avvisa ociviliserade skillnader. Jag är jättetrött på argumentet att vissa behöver väldigt höga inkomster för att arbeta. Och särskilt gäller det naturligtvis företrädare för arbetarpartier och fackliga organisationer. Man kan inte på kongresser och vid festliga tillfällen orera om jämlikhet och solidaritet, och samtidigt skaffa sig inkomster långt över dem som medlemmarna har. Så låt oss damma av Palmes paroll Ökad Jämlikhet. Och Hermanssons förslag kan fungera utmärkt som en precisering.
