Av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet skrivning,som publicerades i torsdags, framgår att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer sig avvisande till DCA-avtalet med USA. Avtalet skall den 18 juni behandlas av riksdagen, då från svensk sida det slutgiltiga beslutet ska tas. För regeringens räkning undertecknade försvarsminister Pål Jonson (M) avtalet preliminärt i december förra året.
Avtalet innebär att USA:s krigsmakt skall få obehindrad tillgång till 17 militära anläggningar i Sverige. USA:s krigsmakt ges också möjlighet att operera utanför de baser som den kommer att upprätta, även så utanför basernas närhet.
USA ska ha egen jurisdiktion vad gäller den US-amerikanska personalen och soldaterna, och några garantier mot kärnvapen på baserna finns inte i avtalstexten.
Kritiker har liknat avtalet vid sådana avtal som drivs igenom av en ockupationsmakt.
Trots avtalets extrema och utmanande karaktär har debatten om det varit svag i dominerande medier. Förespråkarna har försökt beskriva avtalsinnehållet som okontroversiellt.
Av Sveriges riksdagspartier har endast V och Mp motsatt sig avtalet.
Men även inom S har kritiska röster höjts. Bland andra har det socialdemokratiska kvinnoförbundet och förbundet för troende socialdemokrater (Tro och Solidaritet) gemensamt deklarerat att de ställer sig kritiska till DCA-avtalet.
För att avtalet ska gå igenom krävs att tre fjärdedelar av de röstande ställer sig positiva, och dessutom att minst hälften av riksdagens ledamöter röstar för avtalet.
Vilket innebär att för att stoppa avtalet kommer det i praktiken att krävas att minst 88 av riksdagen ledamöter röstar nej eller avstår.
Men för att driva igenom en så kallad vilandeförklaring, det vill säga en bordläggning, krävs det endast att en sjättedel (1/6) av ledamöterna (59 ledamöter) ställer sig bakom.
För att nå den sjättedel som krävs måste fler än bara ledamöterna från V (24) och Mp (18) röstar för bordläggning. Ytterligare 17 ledamöter måste ge sitt stöd åt en vilandeförklaring.
Eftersom det extrema DCA-avtalet så uppenbart står i strid med den traditionella socialdemokratiska utrikespolitiska politiken, sätter nu motståndarna till ockupationsavtalet sitt hopp till de S-ledamöter som möjligen inte är beredda att helt och fullt förkasta och trampa på Palme-linjen. Ska de förmå sig att rakryggat frondera mot den Pentagon-kramande partiledningen? Och om de överhuvudtaget finns: är de så många som 17?
En bordläggning av DCA-avtalet skulle bli ett hårt slag för förespråkarna, som strävat efter att i tysthet kunna genomdriva det.
En bordläggning skulle naturligtvis också sätta strålkastarna på avtalets innehåll och tvinga fram en offentlig debatt om avtalets innebörd. En opinionsundersökning har visat att den stora majoriteten av svenska folket i dagsläget inte har en aning om avtalets innehåll. Undersökningen visade också att en stor majoritet (84 procent) av dem som av undersökarna upplystes om avtalets innehåll såg innehållet som oacceptabelt.
Det finns förstås god anledning att befara att många av de riksdagsledamöter som 18 juni ska ta ställning till avtalet inte heller de är insatta. Men det är uppenbart att till exempel S-ledningen faktiskt oroats av den kritik som visat sig finnas, även inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Partiets så kallade försvarspolitiska talesperson, Pentagon-kramaren Peter Hultqvist, har därför drivit igenom ett påstått “förtydligande” vad gäller kärnvapen på svensk mark. På sitt karaktäristiska självgoda och dryga sätt har han själv kommenterat sitt initiativ och påstått att frågan nu är “dödad”. Granskare av “förtydligandet” håller inte med honom.
Både NATO-anslutningen och hanteringen av DCA-avtalet har kännetecknats av kuppartade förfaranden. Det gäller också och inte minst det interna förfarandet inom det socialdemokratiska partiet.
Oavsett hur resultatet av omröstningen tisdagen 18 juni utfaller kommer med säkerhet motståndet mot det att fortsätta och att stegras.
